Skjutningarna dominerar nyhetsbilden. Inte miljardrullningen till det militära försvaret. Gängvåldet dominerar den politiska debatten. Inte de otillräckliga resurserna till förebyggande socialt arbete och avhopparverksamhet.

Hårdare tag, tuffare lagstiftning, fler i fängelse är ofta det politiska svaret på all oro. Inte fler lärare i förskolan, öppna fritidsgårdar, dubblering av personalen i klassrummet, pengar till grannsamverkan och samarbete över traditionella gränser.

Begrepp som krigszoner, lösningar som no-go-zoner, hörs i debatten. Inte upprustning av bostäder och centrumområden eller återflytt av social service i närområdet. Många förlorar orsakssambanden.
 
Internationell forskning är tydlig: Ett jämlikt samhälle motverkar brottslighet. Jämlikhet är den bästa, billigaste och mest effektiva åtgärden mot brottslighet. Det går inte att samtidigt skapa ett ojämlikt samhälle och lyckas med att bekämpa brottslighet och kriminalitet bara med hårdare straff.

Ojämlikhet är socialt nedbrytande. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i samhället. Ojämlikheten drabbar inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen.

Det  finns en underliggande, ofta osynliggjord, förståelse av våra relationer som grundade i det tänkandet – i idén om patriarkal dominans.

Men den här insikten måste också placeras i ett ännu större sammanhang. Vi måste våga se att det eskalerande våldet inte uppstår i ett vakuum. Det finns och frodas i ett samhälle som i grunden fortfarande styrs av djupt rotade föreställningar om dominans.

Idén om att någon/några har rätt att bestämma över någon/några andra och att den makten får upprätthållas genom hot om våld och utlöst våld. Det  finns en underliggande, ofta osynliggjord, förståelse av våra relationer som grundade i det tänkandet – i idén om patriarkal dominans.
 
Det handlar om makt och makten är alltid en relation. Jag/vi ska ha mer att säga till om i förhållande till dig, till er, till det andra gänget, till de som inte är vita, till de som inte faller in i normerna, till de som bor i andra delar av världen och i sin förlängning i förhållande till planeten. Till jorden, till vattnet, till metallerna, till marken att odla, till fisken i haven, och så vidare, och så vidare.

Det är strukturell könsmakt, kolonialism, nationalism, ohejdad industrialism, kapitalism och allt du kan tänka dig. På en gång. Allt finns samtidigt och de olika diskrimineringarna/underordningarna förstärker varandra. Detta är ett samhälleligt förhållningssätt som inte bara äventyrar tryggheten i närsamhället utan numera, faktiskt, också hela det planetära systemet.

Mödrar sörjer. Också Moder jord. Ett paradigmskifte har väl aldrig varit så efterlängtat!

Att erkänna det är inte att förminska allvaret i gängkonflikterna utan att se verkligheten som den är. Vi måste orka tänka flera saker samtidigt medan det skjuts, skriver Peter Wolodarski klokt i söndagens DN. Alltså se de större perspektiven.

Män utövar våld mot andra män i strider om heder, kontroll över vapenhandel eller narkotikahandel, kontroll över geografiska kvarter eller välorganiserad kriminell verksamhet. Våldet är starkt kopplat till synen på maskulinitet och till normer om en manlighet där våldsutövning är centralt.

Alltså samma normer och föreställningar som är grunden både för militär upprustning och ohejdad global exploatering: Vi ska vara herrar över jorden, vi ska lägga under oss nya områden, tränga in i nya jordlager, lägga under oss nya marknader, och så vidare, och så vidare.

Alltså måste vi synliggöra sambanden. Om vi inte gör det är risken stor att många glider över i ett samfällt reaktionärt synsätt där det enda vapnet mot våld blir hårdare tag, det vill säga mer våld.

Mödrar sörjer. Också Moder jord. Ett paradigmskifte har väl aldrig varit så efterlängtat! Och hur når vi dit? Det handlar som vanligt om strukturell analys, genuin ilska och kollektiva krav!

Gudrun Schyman är frilansfeminist och återkommande krönikör i Fempers nyheter.