På onsdag kan vi ha vår första kvinnliga statsminister i Sverige. Historiskt på många vis. Alldeles för sent jämfört med andra länder och särskilt våra nordiska grannländer. 100 år efter den allmänna rösträtten som gjorde att många kvinnor för första gången kunde rösta på riksnivån och att kvinnor kunde blir valda in i parlament. Det skulle dock dröja många fler år innan alla myndiga kvinnor med uppehållstillstånd fick rätt att rösta i Sverige.

”Nu är det upp till Vänsterpartiet att inte stoppa valet av Sveriges första kvinnliga statsminister”, säger en del, särskilt socialdemokrater. Men om Magdalena Andersson blir statsminister eller ej beror inte endast på Nooshi Dadgostars och Vänsterpartiets slutbesked. Det beror på vad Socialdemokraterna vill vara för parti och hur långt de kan gå för att stå upp för sin egen politik, som de i alla fall haft men som inte synts till på länge.

För om vi tycker att det är viktigt med jämställdhet och jämlikhet så är det inte bara statsministerrollen som är viktig, utan även vilken politik som drivs för samhällets svagaste och mest diskriminerade. För under dessa 100 år av allmän och lika rösträtt har kvinnor, utrikes födda och personer med normbrytande funktionalitet systematiskt diskriminerats och fått en mindre bit av kakan.

Vad dessa organisationer inte verkar förstå är att många lever på en garantipension idag, trots att de jobbat hela sina liv.

Låt mig backa bandet lite. Vänsterpartiet krävde först att få vara del av budgetförhandlingen då regeringen är beroende av partiets röst. Sedan hotade V med att fälla regeringen ifall de gick vidare med Las-överenskommelsen utan LO:s stöd. Nu har delar av LO gått med på en ny överenskommelse med Svenskt näringsliv gällande bland annat Las, vilket gjort att V nu är tysta i den frågan.

Istället kräver Nooshi att garantipensionen ska höjas, att sjukförsäkringen ska förbättras och att V ska få skriftligt på att spelreglerna ändras i kommande förhandlingar, då regeringen är beroende av V:s stöd.

Nu går vi mot en statsministeromröstning där det är osäkert hur utfallet blir. Stödet från V är inte säkert, och Centerpartiet kan komma att rösta rött ifall de anser att regeringen förhandlat för mycket med V. För enligt C är V ett ytterkantsparti som har alldeles för extrema åsikter.

En av dessa extrema åsikter är att V likt Fi anser att vi måste höja pensionerna, särskilt för de allra fattigaste, de med garantipension, samt se till att vi har ett socialförsäkringssystem som är stödjande istället för bestraffande. Det är vad denna extrema politik består av.

Två av de stora pensionärsorganisationerna uttalar sig nu och menar att vi inte främst behöver höja garantipensionen, utan att inkomstpensionen bör höjas för de som arbetat hela livet. De menar att det är orättvist mot dem som arbetat ett helt liv ifall gapet mellan de som har och inte har garantipension krymper. Detta säger mycket om hur låga pensioner vi har.

Vad dessa organisationer inte verkar förstå är att många lever på en garantipension idag, trots att de jobbat hela sina liv. Vad dessa organisationer likt många av de andra partierna inte verkar förstå är att de som idag får en garantipension inte har färre rättigheter eller varit mer lata än andra.

Idag bestraffar vi den som inte kan passa in i arbetslinjen och som av olika skäl inte kan få annat än garantipension.

Idag utgör kvinnor, personer med normbrytande funktion och utrikes födda majoriteten av de som får garantipension. Det beror på att de inte ryms i mallen för pensionspolitiken. För har du haft en låg lön, varit sjukskriven, varit hemma med barn, varit hemma med sjuka föräldrar, studerat, inte fått ett heltidsjobb eller tjänstepension, ja då straffas du av det nuvarande systemet, som ser till allt du tjänat in under ett helt liv, och allt du inte tjänat in.

Garantipensionen är ingen lyxpension utan en låg pension som många inte klarar sig på och som innebär ett helt nytt liv för många. Ett liv där äldre är beroende av hjälp från barn och barnbarn för att få ekonomin att gå ihop. Ett liv som är fyllt med ensamhet, sorg och skam för många.

Att kräva att garantipensionen höjs är att göra pensionssystemet mer korrigerande för samhällets orättvisor. Ett pensionssystem som är ”neutralt” är också ett pensionssystem som blundar för diskriminering, ett system som då inte ser färg, kön eller funktion och hur dessa faktorer påverkar människors livssituation och förutsättningar.

Vad som är orättvist är hur vi ser på pensionärer i stort, och de fattigaste i synnerhet, jämfört med dem som är i så kallad arbetsför ålder. Idag bestraffar vi den som inte kan passa in i arbetslinjen och som av olika skäl inte kan få annat än garantipension.

Och det blir värre, för idag är det många som dessutom inte är behöriga till full garantipension och som istället är beroende av en ännu lägre pension, som dessutom är byggd på behovsprövning. 

Det är med stor oro jag ser på hur vi omformulerar rättvisa och rättfärdigar att de som har det sämst ställt ska få det ännu sämre genom att åberopa just rättviseargument.

Äldreförsörjningsstödet är något som särskilt utrikes födda är beroende av, ifall de känner till stödet och ifall de mäktar med skammen som det innebär för många att söka ett behovsprövat stöd. Många av de som är beroende av äldreförsörjningsstöd, bostadstillägg samt stöd av barn och familj lever långt under EU:s fattigdomsgräns. För har du inte levt i Sverige i 40 år så har du inte rätt till full garantipension vilket gör att det är just utrikes födda som är beroende av äldreförsörjningsstödet.

Det är dock så idag att personer med flykting- och skyddsstatus har rätt till en full garantipension på grund av hemlandstidsregeln. Den kom till på 90-talet då många flydde till Sverige, men är ett undantag som regeringen vill slopa för att göra det ”mer rättvist”. Det skulle innebära att flera tusen människor görs fattigare. 

Trots det vill partier och flera organisationer, däribland alla pensionärsorganisationer gå vidare med förslaget. LO och Pensionsrättvisa är bland de mycket få remissinstanser som gick emot detta förslag svar till regeringen. Det är med stor oro jag ser på hur vi omformulerar rättvisa och rättfärdigar att de som har det sämst ställt ska få det ännu sämre genom att åberopa just rättviseargument.

Pensionspolitiken idag bygger på orättvisa principer och stänger ute stora grupper i samhället. Den bygger dessutom på att några partier bakom stängda dörrar ska komma överens, vilket om något är orättvist och odemokratiskt. En grupp som bildades på 90-talet kan inte kuppa pensionspolitiken och styra budgetöverenskommelsen som avgör om vi får vår första kvinnliga statsminister. 

Jag vill gärna se att Sverige får sin första kvinnliga statsminister, men främst av allt vill jag se en feministisk och antirasistisk politik som främjar alla kvinnor och medborgare, och inte bara de som haft turen att födas i rätt kropp och land.

Vi måste och vi kan höja pensionerna för alla och främst för de som gjorts fattiga. Vi måste och vi kan bygga om grunderna för pensionssystemet, slopa Premiepensionsmyndigheten, slopa pensionsgruppen, sänka kraven på bosättningsår och göra livet mer drägligt för alla pensionärer. Vi behöver inte välja.

Vi måste inte bara höja pensionärers inkomster, utan även sänka deras kostnader. Det kan bland annat innebära att prioritera att vi har kvar och bygger billiga hyresrätter, att vi har en tandvård som ingår i högkostnadsskyddet, att vi har en avgiftsfri kollektivtrafik – så att även pensionärer kan röra sig fritt – och vi måste försvara kulturstöden och stärka dem på alla politiska nivåer för allas rätt till ett rikt kulturliv. 

Samtidigt behöver vi självklart ändra på grunderna till att så många kvinnor, utrikes födda och personer med normbrytande funktionalitet får lägre pensioner. Där behöver vi: 

• motverka diskrimineringen i arbetslivet
• motverka otrygga anställningar
• uppvärdera yrken som är kvinnligt kodade 
• driva en fritidslinje och en folkhälsolinje framför en arbetslinje 
• se en förkortad arbetstid så fler hinner med både liv och arbete

Jag vill gärna se att Sverige får sin första kvinnliga statsminister, men främst av allt vill jag se en feministisk och antirasistisk politik som främjar alla kvinnor och medborgare, och inte bara de som haft turen att födas i rätt kropp och land. För det kan väl inte vara rättvist att de fattigaste pensionärerna ska fortsätta göras fattiga?

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ, tillsammans med Teysir Subhi, och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.