I onsdags vakade jag upp till en av de största politiska dagarna under min tid som riksdagsledamot. När jag kom hem senare samma kväll hade den blivit den mest kaotiska inrikespolitiska dagen i mannaminne.

Jag trodde att dagen då Magdalena Andersson blev vald till statsminister skulle bli en historisk dag för feminismen. Att vi både skulle få Sveriges första kvinnliga statsminister och en höjning av de lägsta pensionerna. 

Som många av er vet förhandlade Vänsterpartiet länge och hårt med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. För att vi skulle rösta för Magdalena Andersson krävde vi höjda pensioner för alla de 700 000 som lever på den allra lägsta pensionen. Något som skulle göra otroligt stor skillnad för alla de som lever på en pension så liten att det är nästintill omöjligt att få det att gå ihop i slutet av månaden. 

Jag har sett hennes kamp i många år. Jag har hört hennes besvikelse när regering efter regering genomfört stora skattesänkningar för de som redan har…

Sent i tisdagskväll stod det klart att vi hade vunnit den striden. Det kändes så fantastiskt fint att vi skulle få Sveriges första kvinnliga statsminister just tack vare att vi lyckats höja pensionen för de kvinnor som har det ekonomiskt tuffast. 

Det kändes som att vi krossade glastaket med kraft för dem som så länge känt sig som de varit på den politiska elitens prioriteringsbotten. Aldrig har jag varit så stolt över att vara representant för Vänsterpartiet som i onsdags.

Jag har i en tidigare krönika berättat om min mamma som är en av landets alla fattigpensionärer. Hon som för mig personifierar alla dem som vår politiska strid har handlat om. Jag har sett hennes kamp i många år. Jag har hört hennes besvikelse när regering efter regering genomfört stora skattesänkningar för de som redan har medan de som är i samma situation som hon inte fått någonting. 

Min mamma sms:ade mig i onsdags morse när jag var på väg till jobbet, på väg till statsministeromröstningen. Hon skrev ”Stort tack till er i Vänsterpartiet, det här kommer göra så stor skillnad för mig, tack!” 

Den stora feministiska segern vi precis trodde att vi skulle fira blev istället en stor vinst för Sverigedemokraterna. 

Men lyckan varade inte så länge. Bokstavligt talat minuterna innan vi skulle gå till kammaren för att rösta fram Magdalena Andersson som statsminister lämnar centern sitt mycket märkliga besked. De låter meddela att de tänker rösta fram en S/MP regering men de kommer inte att stötta dess budget. Istället tänker de rösta fram en budget förhandlad med SD. 

Det är nästintill obegripligt att förstå det agerandet. Men så blev det. Sedan rullade allt bara på. MP lämnade regeringen, Magdalena Andersson avgick och Sverige ska nu styras med de reaktionära krafternas ekonomiska politik. Den stora feministiska segern vi precis trodde att vi skulle fira blev istället en stor vinst för Sverigedemokraterna. 

Nu är Sverige i ett nytt politiskt läge. Jag har stor respekt för att Miljöpartiet inte vill regera med uppdrag att genomföra en budget förhandlad med SD. 

Ingen vet hur den här regeringskrisen slutar. Men händelserna under onsdagen visar tydligt att regeringen behöver förhandla med de partier som de förväntar sig ska stödja den. Vänsterpartiet är beredda att ta fortsatt ansvar för att Sverige ska kunna styras och hoppas på ett konstruktivt samarbete mellan de partier som väljer att släppa fram en ny statsminister. 

Vi fick vår första kvinnliga statsminister, just tack vare att det innebar att ett tak krossades för de kvinnor som har det ekonomiskt tuffast. 

Och en sak ska ni veta säkert; jag och Vänsterpartiet kommer alltid att kämpa för att våra väljares röster ska betyda något. De vill att vår politik ska förverkligas och det innebär att vi kommer att driva vår politik i alla lägen, även detta. 

Vår feministiska politik innebär att vi kämpar för de kvinnor som befinner sig längst ner i samhället, de kvinnor som är allra fattigast, de som har minst pengar, de som efter ett långt yrkesliv inte får en pension de kan leva på. Det innebär alltså självklart, om ni undrar, att vi anser att vår uppgörelse om garantitillägget för de fattigaste pensionärerna fortfarande gäller! 

Troligtvis kommer gårdagens kaosartade inrikespolitiska dag att gå till historien. För mig kommer den trots allt bli den största. För hur det än är så kvarstår faktum att i onsdags hände två saker som Sverige aldrig varit med om tidigare. Vi fick vår första kvinnliga statsminister, just tack vare att det innebar att ett tak krossades för de kvinnor som har det ekonomiskt tuffast. 

Jag tror att jag vågar påstå att det aldrig någonsin tidigare har varit landets fattigaste pensionärer som inte bara varit i centrum för hela den politiska debatten, utan att de faktiskt avgjorde den. 

Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.