Recension

Mammorna som inte ber om ursäkt

Från vänster: Chatarina Larsson, Glora Tapia, Lo Kauppi, Maria Salah.

Mammorna är en dokumentärpjäs om fyra mödrar som alla förlorat en son åt våldet. Det är en stark, rak och ärlig föreställning som inte lämnar någon oberörd. Leandra Caldarulo har sett Riksteaterns uppsättning i Göteborg.

Belysningen tänds på Stora teatern i Göteborg. På scenen står fyra kvinnor framför en statisk testbild. Trotsigt väntar de ut tystnaden innan de i tur och ordning läser upp korta utdrag ur berättelserna om deras söner.

Sedan smäller det, högt, och det stora oljudet brakar loss i salongen. Det är öronbedövande, skorrande och skärande, och det går inte att komma undan. På samma sätt som det inte går att komma undan beskedet om att ens barn precis har dött.

Dokumentärpjäsen Mammorna i regi av Sunil Munshi är baserad på Alexandra Pascalidous bok med samma namn. På scenen möter vi fyra mödrar från olika utsatta områden i Sverige som alla förlorat en son åt våldet.

En efter en delar de med sig av sina historier. Fast delar med sig är fel ord. När man delar något behåller man en del för sig själv. Det gör inte de här kvinnorna. De visar allt, och de gör det utan att be om ursäkt för vare sig känsloutbrotten eller de obekväma tystnaderna som måste till för att de ska orka berätta. Och det är det som gör pjäsen relaterbar, trots att de flesta av oss aldrig förlorat ett barn.

Mammorna är transparenta. De försöker inte framställa sig själva som obefläckade madonnor. Istället visar de upp sina fel och brister och berättar om hur de älskat sina barn efter bästa förmåga och hoppats av hela sina hjärtan att det skulle vara tillräckligt.

Genom mammornas berättelser får vi också en nyanserad bild av den mytomspunna Orten. Vi får en glimt av våldet som drabbar även de som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tid, men vi möter också värme och solidaritet. Vi får höra om ungdomarna som ordnar en minnesceremoni åt en förlorad vän, eller ett stort födelsedagskalas åt en flicka som just mist sin bror. Alltihop uppblandat med grå vardag där hundar måste rastas, handläggare på Försäkringskassan blidkas och där stenåldersbyråkrater inte sörjer våra barn.

Det sista är mammornas ord, inte mina. Pjäsen är full av fantastiska, målande uttryck. Som mamman som berättar om hur hon hade velat lägga sitt hjärta mot sonens. Kanske hade ljudet av hennes hjärtslag kunnat locka hans hjärta att börja slå igen. Bilden är stark och hela salongen snyftar. Mannen som sitter jämte mig gråter ohämmat.

Det här är en pjäs som berör och skådespelarna som gestaltar mammorna, som valt att dela med sig av sina berättelser, är alla övertygande och respektfulla i sina roller. Jag fastnar särskilt för Lo Kauppis varma rollfigur som öppnar föreställningen. Hon är glad och lättsam och verkar bjuda på sig själv, men snart anar man att skämten i själva verket finns där som ett skydd, för att skapa distans till det som har hänt. Gloria Tapias karaktär golvar mig också. Hon är arg. Fruktansvärt arg och hon tvingar oss att erkänna hennes ilska. Hon vägrar backa och det samma gäller hela föreställningen. Den står rakryggad och viker inte en tum.

Om den här kompromisslösa föreställningen kommer till din stad, ta chansen, för det här är osminkade historier som förtjänar att bli sedda och som vi alla behöver höra.

På bilden från vänster: Maria Salah, Catharina Larsson, Gloria Tapia, Lo Kauppi
På bilden från vänster: Maria Salah, Catharina Larsson, Gloria Tapia, Lo Kauppi. FOTO: Knotan

FAKTA/Mammorna

En föreställning av Alexandra Pascalidou, Sunil Munshi och Lisa Lindén som bygger fritt på Pascalidous bok med samma namn i en samproduktion mellan Riksteatern och Kulturhuset stadsteatern. Mammorna turnérar över landet och spelas i helgen i Ängelholm, Växjö, och Oskarshamn. Ett flertal föreställningar är inplanerade i Stockholm i januari.

Regi: Sunil Munshi
I rollerna: Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia, Lo Kauppi
Scenografi: Sunil Munshi och Tobias Hallgren
Ljusdesign: Tobias Hallgren
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig