”Att hoppa in som anhörigvårdare är bland det tyngsta jag upplevt”, skriver Annika Hirvonen (MP) i en betraktelse över julens bestyr och att tvingas kliva i ett par alltför stora skor.
Jag hoppas att du hade en bra jul. Hos oss smällde det till mitt i Kalle Anka. En fraktur. En ambulansresa. Besöksförbud på sjukhuset. Jag blev i ett slag ansvarig för julmaten som nu var rejält försenad. Vi fick inte fram såserna som mamma förberett och glömde bort efterrätten.
Veckan efter julafton var jag mer familj än jag brukar. Jag fick kliva in ett kort litet ögonblick i mammas skor när hon själv inte kunde gå. Det är skor som egentligen är alldeles för stora.
Att vårda en anhörig är en livsuppgift som ingen väljer. Att hoppa in som anhörigvårdare är bland det tyngsta jag upplevt. Och jag känner en sådan enorm ödmjukhet inför den uppgift som så många, oftast kvinnor men även en del män, bär varje dag. Inte bara alla praktiska göromål ni gör för de familjemedlemmar som inte klarar sig utan hjälp, utan också alla känslor. Att ändå inte räcka till för att ta bort allt som gör ont i den andre. Rädslan för döden. Jag vet inte hur ni orkar bära det varje dag. Jag behövde bara orka en julvecka.
...de anhöriga som vårdar behöver få ett bra stöd. Det är inte alltid så. Många som vårdar en anhörig går själva sönder.
Många gånger är det samhället som borde ha burit mer av dessa bördor; inte skickat 18 olika medarbetare från hemtjänsten; inte låtit ansvaret för att se till att en äldre släkting får i sig näring falla mellan stolarna; erbjudit en plats på ett boende tidigare eller beviljat personlig assistans. Och de anhöriga som vårdar behöver få ett bra stöd. Det är inte alltid så. Många som vårdar en anhörig går själva sönder.
Du som läser det här har förstås inte undrat, men det här är i varje fall förklaringen till att du inte såg några tindrande julbilder i mitt socialamedieflöde. Det var liksom fullt upp som det var. Hade jag ändå knäppt någon bild där på julaftonskvällen hade ni faktiskt fått se mina lyckliga barn under en vacker julgran.
För som tur var märkte de nog inte så mycket av det hela. De hade det sådär roligt som man vill att barn ska ha på julafton. Med fler nya leksaker än deras mamma tycker att de behöver. På kvällen när tomten gått satt de faktiskt just under granen och spelade ett skänande fiskspel de fått av sin faster. Och vi andra i familjen, vi skrattade åt eländet.
Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.
