Jag går in på kontorets toalett och får genast puls. En liten men kännbar vrede sköljer genom kroppen, nedifrån och upp, och kommer ut genom munnen med ett: ”Men va f-n!” Toaringen är uppfälld igen. Jag går ut i korridoren och till rummet jag tror inrymmer den skyldige – som gått hem för dagen.

På kvällen tar jag upp det här med närstående man och han utbrister att ”så är det väl ingen som gör längre?!”. Men jo, så görs det och vi är många som retar oss på det. Så pass att det blir starka känslor och bråk i hem och
offentliga miljöer över hela världen där toaringar finns.

Och bråket är ett tydligt könskrig – de med snippa hatar att de med snopp låter ringen vara kvar uppfälld. De med snopp fattar ofta inte grejen eller tycker att det är lika rätt att ha den uppfälld som att ha den nedfälld. (För enkelhetens skull kommer jag hädanefter att referera till män och kvinnor såsom det görs när det skrivs och talas om detta fenomen.)

Kanske är det främst straighta män som låter ringen vara uppfälld. En känsla jag har men lämnar det därhän utan anekdotiska bevis. När jag går i taket över en till synes liten grej vill jag ofta analysera vad det egentligen
handlar om för mig. Är det barndom? Stress? En laddad symbol?

I detta fall vet jag att vi är många som reagerar kraftigt. Det måste handla om symbolik. Några olika forskare (män verkar det som) i USA, Kanada och Australien har faktiskt tagit fram en vetenskaplig lösning på toaringskriget.

Forskningen kan tolkas som vetenskaplig humor men säger ändå något om vidden av det här ämnet. Men också något om hur långt borta från varandra män och kvinnor kan vara i perspektiv och känslor.

De har, i sina olika rapporter, behandlat rättvisa kopplat till rörelse – att behöva ta upp eller ner ringen. Efter många grafer och resonemang kommer alla fram till att om det är lika många kvinnor som män i hushållet eller fler så ska toasitsen vara nerfälld. Är det fler män ska den vara uppfälld.

Två forskare tar in parametern att kvinnor blir arga om den är uppfälld, varav en tycker att det då inte är värt, även om det är rätt. Den andra tar hänsyn till skadan mannen kan ta av kvinnoskrikandet men anser att rätt ska vara rätt – toaringen ska förbli uppfälld om det är fler män i hushållet.

Forskningen kan tolkas som vetenskaplig humor men säger ändå något om vidden av det här ämnet. Men också något om hur långt borta från varandra män och kvinnor kan vara i perspektiv och känslor. Så som det kan vara i ett
patriarkat.

Som när sexuella trakasserier kommer på tal. Medan män kan börja skämta
blir många kvinnor alldeles spända. Män kan också på allvar undra varför det inte bara är trevligt att få lite sexuell uppmärksamhet, varför det inte bara är att ta bort en hand på fel ställe och varför det blir så stort och skrämmande.

Kvinnor kan inte alltid svara på detta, kan inte verbalisera den skräck som gnagt sig in i oss från barnsben om hur farliga män är som bara vill en sak. Kan inte alltid förklara hur en sexuell gräns som överskrids får oss att bli stela av fasa. För om någon gör så här vad är den då kapabel till att göra mer?

Det ser ut att bara vara en blick, en hand, en kommentar. Något litet och samtidigt gigantiskt som skapar ett bråddjup mellan olika erfarenheter och positioner i ett patriarkat. Här tror jag att vi hamnar med toaringen.

För den vreden handlar inte om att det är jobbigt att ta upp eller ner en toaring. Det handlar om att kvinnor i väldigt många familjer och på arbetsplatser plockar upp efter män.

Den kan se ut att bara vara uppfälld – beroende på vem som ser den.
Ena sidan tänker: Men herregud det är en toaring. Den som vill kan ta upp den och den som vill kan ta ner den. Utifrån just denna utgångspunkt har forskare med vetenskap som vapen förlöjligat all den kvinnovrede som uttrycks världen över.

För den vreden handlar inte om att det är jobbigt att ta upp eller ner en toaring. Det handlar om att kvinnor i väldigt många familjer och på arbetsplatser plockar upp efter män. Torkar rent efter män. Diskar efter män. Städar upp alla möjliga svinerier efter män, ofta utan något som helst erkännande eller respekt för det.

Den uppfällda toaringen blir droppen som får bägaren att rinna över: Jag ska inte behöva ta i den äckliga ringen efter dig!!! En liten nyansering: Många kvinnor städar inte efter män. De blir ändå upprörda över en uppfälld toaring, vilket handlar om äcklighet – om könsorgan som är i närheten av ringen. Om kiss som kan komma på ringen. Att bajs, som är oändligt äckligt, också kan komma på ringen.

Men bajs brukar inte smetas på ringen. Rent objektivt är en toaring oftast en relativt ren plats, i alla fall när det gäller bakterier. Urin är sterilt och bajs
innehåller vanligtvis inte några farliga bakterier i ett västland. Toasitsar städas oftare än exempelvis mobiltelefoner som vi gärna har nära ansiktet.

Att jag nu skriver ner det här gör att jag mjuknar en aning. Hur farligt är det att behöva ta ner en toaring egentligen? Om jag inte vill riskera att få kroppsavsöndringar på fingrarna så kommer jag ju ändå att tvätta dem efter toabesöket.

Har jag också blivit en del i en allmän hysteri över bakterier som inte finns? En del i den här oproportionerliga rädslan över bakterier som faktiskt inte är farliga? Tror jag att något hemskt kommer gå genom huden in i min kropp?
Hoppas inte det, hoppas det bara handlar om att kiss på ringen är äckligt.

Och faktum är att jag går lika mycket i taket när kvinnor på offentlig toalett har vägrat sitta på toasitsen. Istället har de stänkt ner den genom att ståhuka sig över den. Så otroligt respektlöst att tycka att jag ska torka upp någon annans kiss innan jag själv kan sätta mig.

Varför kan inte alla bara sitta ner så det blir fräscht för alla?! Och jag menar alla. Män brukar ju se sig som rationella och lösningsorienterade. Eftersom toaringskriget handlar om att de behöver fälla upp vid ståkissning så kan väl alla bara sitta ner? Hur kan forskarna ha missat denna lösning?

Det är tydligen otänkbart. För många män låtsas om att det handlar om något så simpelt som en upp- eller nedfälld toaring när det egentligen handlar om väldigt starka känslor kring manlighet. Att vara man är att stå upp och kissa. Det spelar ingen roll hur länge vi har vetat att prostatan mår bra av sittkissande, att det rent biologiskt är på det sättet. Det ska ändå ligga i mäns natur att stå upp.

Och då kanske han tycker att det är schysst att fälla upp ringen så det inte
kommer stänk där. Ska han då också behöva tänka på att fälla ner den?
Det här med vad det innebär att vara schysst finns det olika definitioner av.

För de män som pissar ner är ju inte de män som städar – det är jag helt övertygad om.

Jag kan till exempel tycka att jag är schysst som inte kissar på den mannen som säger att han är schysst. Att det skulle vara schysst att fälla upp ringen innebär ju att mannen låtsas om att han aldrig sitter ner och skiter. För jag tror inte han skulle vilja sitta och skita på en nedkissad, intorkad, kladdig toaring.

Men han tänker inte tanken för han vet att någon annan kommer att göra rent den. För de män som pissar ner är ju inte de män som städar – det är jag helt övertygad om. Och nu är vi tillbaka i arbetsordning, positioner,
bristande respekt och därmed starka känslor.

Och summa summarum så är det så här: Öppnar du en dörr stänger du den efter dig. Drar du fram en stol skjuter du in den. Smular du ner torkar du bort. Tar du av dig kalsonger så lägger du dem i tvättkorgen. Tar du upp toasitsen fäller du ner den. Det är bara så det är. Allt annat är respektlöst.

Och låtsas inte om att kvinnor är känsliga och män är rationella. För då kanske många droppar får bägaren att rinna över genom att vi med snippa också börjar stå upp och kissa. Och tro mig, det finns stor risk att det
skvätter på ställen just du vill ha rena. För rent biologiskt har vi svårt att pricka.