Exakt 20 år har gått sedan Fadime Şahindal brutalt mördades och sköts med två skott av sin egen far framför hennes systrar och mamma. Det är svårt att ta in Fadimes liv och öde utan att fyllas med sorg, ilska och rädsla. Att en människa, en förälder är kapabel att kallblodigt ta sitt barns liv och vara övertygad om att livet då blir bättre och mindre skamfyllt.

Det säger mycket om hur våldsamt och allsmäktigt patriarkatet är och det säger än mer om hur lite kvinnors och flickors liv värderas. Det säger också en del om hur förhärskande hedersnormer är och hur det påverkar både flickors och pojkars liv. 

”Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”
Ur Fadime Sahindals tal i riksdagen 20 november 2001

Skola och studier på distans och en nedprioriterad skolhälsovård gör det inte lättare att upptäcka de många barn och unga som är i behov av stöd.

20 år har gått sedan Fadime Şahindal talade i riksdagen om allt hon utsatts för och uppmärksammade allt vi kan göra för andra i samma sits. Modig är nog det ord som används mest för att beskriva Fadime Şahindal och hennes högljudda och ärliga kamp mot hedersrelaterat våld, som hon och så många fler fått och får utstå. Än idag är det lika svårt och modigt för så många flickor att gå emot familjen.

Skolan, socialtjänsten, polisen och flera myndigheter har ännu för låg kunskap om våld i namn av heder och generellt om mäns våld. Det gör att hundratusentals i Sverige lever i tystnad, rädsla och med en begränsad frihet. Skola och studier på distans och en nedprioriterad skolhälsovård gör det inte lättare att upptäcka de många barn och unga som är i behov av stöd.

Mäns våld mot kvinnor är brett och det varierar och samma sak gäller våld i namn av heder. Det ser inte likadant ut för alla och slår olika hårt och har olika grunder. Vad vi vet är att det är globalt, patriarkalt och att det förvärras när det inte råder demokrati och fred och när män förlorar sin status och makt.

Som kvinna och flicka är det vardag att från tidig ålder behöva tänka på hur du agerar, hur du klär dig och hur det kan uppfattas av allmänheten, särskilt av män och pojkar.

Vi vet också att vi inte kan lägga skulden på alla kurder som en del försökte göra för 20 år sedan efter mordet på Fadime Şahindal. Hon tydliggjorde själv i sitt tal att detta händer runt om i hela världen och att vi inte ska vända någon drabbad ryggen.

Som kvinna och flicka är det vardag att från tidig ålder behöva tänka på hur du agerar, hur du klär dig och hur det kan uppfattas av allmänheten, särskilt av män och pojkar. Bär vi för korta kjolar ses vi som en provokation som ber om att bli trakasserade. Samtidigt får vi inte välja att bära hijab eller välja att inte sminka oss utan att kallas för förtryckta eller fula. Vi kunde så sent som i veckan läsa följande rubrik i Aftonbladet: Engelska skolan lånar ut ”extrakläder” – elever ska skyla sig med svarta leggings.

Jag har själv gått på Engelska skolan och vet av erfarenhet att det för vissa lärare inte var okej att unga klädde sig i vad som helst. Detta upphörde tack och lov på högstadiet men jag vet att det tyvärr även förekom och förekommer på fler skolor. Jag minns allt ifrån klasskamrater som var tvungna att tvätta bort låtsastatueringar och deras nyfärgade hår och jag minns hur tjejer ombads byta om för ”man kan väl inte ha en sjal som topp?”. Vi var bara 12 år då.

För flickor och kvinnor som lever under kvinnoförtryckande stater är livssituationen än svårare. I Afghanistan har talibanerna återtagit makten vilket gör ett fritt liv nästintill omöjligt för flickor och kvinnor. Ii Iran är det ännu lag på hur kvinnor och flickor får se ut i offentligheten, delstater i USA förbjuder i princip abort helt och hållet och förra året drog sig Turkiet ur Istanbulkonventionen mot våld mot kvinnor.

Låt oss med ännu mer kraft och respekt hedra minnet av Fadime Şahindal och alla de som förlorat sina liv eller som likt Simin Rezai tvingats fly från sina familjer för att de stått upp för rätten till ett liv i frihet.

Att leva ett kontrollerat liv där din kropp och dina livsval styrs av någon annan bör vara tillräckliga asylskäl för att få uppehållstillstånd. Men tyvärr ses det idag mer som någon annans ansvar och som något allt för vanligt förekommande vilket gör att kvinnor och flickor nekas skydd och asyl.

– Min man var inte bra. Han hade fru och barn och han var gammal. Han misshandlade mig mycket, och hans fru och barn behandlade mig som en slav. Jag vara bara 15 år.

Detta är ett citat från 18-åriga Simin Rezai som 2017 kom ensam till Sverige från Afghanistan på flykt undan tvångsgifte, misshandel och våldtäkt som 15-åring. Simin beviljades inte uppehållstillstånd och fick 2019 ett utvisningbeslut.

Vad hände med Simin sedan undrar kanske ni? Ja senare samma år som hon skulle utvisas hittade svenska journalister henne under en av Paris broar. Därefter placerades hon på ett asylboende i Paris i väntan på besked. Det finns mycket att säga att Sveriges icke-existerade politik för att bekämpa våld i namn av heder, och vår nuvarande migrationspolitik och skolpolitik gör inte läget bättre för de många flickor, pojkar och transpersoner som är i behov av skydd och stöd. Det är en skam att vi inte kommit längre med all kunskap vi har. För varje dag vi inte gör något fortsätter hundratusentals unga i Sverige att vara frihetsberövade.

Låt oss med ännu mer kraft och respekt hedra minnet av Fadime Şahindal och alla de som förlorat sina liv eller som likt Simin Rezai tvingats fly från sina familjer för att de stått upp för rätten till ett liv i frihet.

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ, tillsammans med Teysir Subhi, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.