Den österrikiska författaren Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike och dog redan  1970 i cancer. Hon debuterade 1955 efter  att innan dess ha skrivit kortare berättelser i tidningar och under sitt korta liv gav hon ut sex romaner och en novellsamling, som liksom fyra av romanerna är översatt till svenska.

Av dessa är den utan tvivel mest kända, den moderna klassikern Väggen från 1963. Den handlar om en kvinna som när hon är på besök hos sina vänner i en jaktstuga i de österrikiska bergen en dag vaknar upp ensam och upptäcker att inte bara värdparet, utan alla människor, har försvunnit. Mellan det område kring jaktstugan där hon befinner sig och resten av världen har det nämligen rests en genomskinlig men ogenomtränglig vägg. Och människorna har inte bara gått upp i rök: på andra sidan väggen kan hon se både människor och djur och som förstenats i vad som verkar varit en ögonblicklig död. Vad som har hänt får varken huvudpersonen eller läsaren veta.

I andan av det kalla krig hon befinner sig i spekulerar huvudpersonen utan något egentligt engagemang om det kanske är någon av stormakterna som har utlöst ett massförstörelsevapen. Hur det ligger till med den saken spelar dock ingen större roll för hennes belägenhet. Hon är fast där hon är. Att ångesten över detta ofattbara under hela berättelsen lurar i kulissen och hotar med att slå omkull henne gör Haushofer tydligt. Men det faktum att hon redan från början har andra liv, en hund, en katt och en ko, att ta hand om blir en flykt från den existentiella avgrunden.

Kanske är det just Marlen Haushofers förmåga att beskriva detaljerna i den dagliga kampen för födan jämte skildringen av död och ångest som gjort romanen så fascinerande för moderna läsare. Hon beskriver ingående varje spadtag, varje klämmande på mjölkstinna spenar och varje vedbit som klyvs. Men också den storslagna och stundtals skrämmande naturen i bergslandskapet med sina vindar och åskväder men också soldränkta fäbodvallar. Fast mest trollbinder ändå skildringen av djuren och deras egenheter, särskilt den tillgivna och älskade hunden Lo. Är deras utpräglade individualitet en projektion och ett förmänskligande från en förtvivlat ensam människas sida? Förmodligen. Samtidigt gör Haushofer det tydligt att det är omsorgen om andra varelser som räddar huvudpersonen från att gå under som människa:

”så länge det finns en enda varelse i skogen att älska, så kommer jag göra det; och om det en gång verkligen inte finns någon kvar, så kommer jag att upphöra att leva”

I detta kan man, om man så vill, läsa in ett (feministiskt) svar på den klassiska Robinsonberättelsen. Robinson Crusoe handlade om att förbli människa (vilket vid såväl tiden då boken skrevs som, om än mer implicit, i våra dagar, är detsamma som vit, västerländsk man) genom att ”civilisera” och tvinga såväl naturen som tjänaren Fredag att underkasta sig. Men för huvudpersonen i Väggen är det alltså relationen till andra levande varelser, förmågan att se dem som individer, som gör att hon kan bevara sin egen mänsklighet.

Samtidigt är det inte någon okomplicerad harmoni över artgränserna som målas upp. Även om huvudpersonen älskar alla sina djur så har åtminstone kon Bella en tydligt instrumentell funktion. Hon måste ge mjölk för att huvudpersonen ska kunna överleva, och för att ge mjölk behöver hon ha kalvar, vilket leder till att huvudpersonen gör upp planer för att para henne med hennes egen unge, den tjurkalv hon föder efter en tid i huvudpersonens vård. Och ligger det inte också våld och underkastelse i att projicera mänskliga känslor på djuren såsom hon gör?

Väggens huvudperson vänder sig visserligen till andra levande varelser för att överleva med förståndet i behåll, men trots att hennes isolering är påtvingad är romanen ändå en berättelse om en kvinna som vänder sig bort från samhället och från vad som förväntas av en kvinna i den så kallade västerländska civilisationen. Hon beskriver hur hon i princip har fostrats till att vara ganska oduglig och okunnig, det vill säga en perfekt borgerlig hustru och mor. Sina vuxna barn uttrycker hon främlingskap  och kyla inför som skarpt kontrasterar mot den ömhet och empati hon känner inför djuren. Både livet som hemmafru och som eremit var mer eller mindre påtvingade, men i eremitskapet blir hon en människa som hon själv tycker bättre om.

Denna vantrivsel löper som en röd tråd i Marlen Haushofers författarskap, där de andra böckerna vid en första anblick kan tyckas skilja sig markant från Väggen. Vindskupan (i original 1969), Himmel utan slut (i original 1966) och inte minst den på svenska nyutgivna Vi dödar Stella (i original 1958) utspelar sig inne i den tryggt ombonande men kvävande borgerliga värld som blott antyds glimtvis i tillbakablickar i Väggen. Vi dödar Stella handlar om en kvinna som liksom många i hennes situation och ställning tyst betraktat sin mans upprepade otrohetsaffärer för att bevara sin kärnfamilj intakt. Stella är den tafatta unga flicka som kommer för att bo med dem en tid, och resultatet av detta blir snart uppenbart för alla inklusive hustrun.

Också huvudpersonen i Vindskupan lever i ruinerna av sitt eget äktenskap, men här förblir det länge oklart vad det faktiskt är som har haft en sådan förödande verkan på det. Både i Vi dödar Stella och Vindskupan, liksom i Väggens tillbakablickar, beskrivs ett skevt moderskap. Här finns känslor av alienering, distans och till och med avsmak som ännu i våra dagar är tabu när det gäller mödrar. Det är också värt att notera att dessa känslor framförallt gäller döttrarna.

I Himmel utan slut är perspektivet det omvända. Här får läsaren istället möta världen och de vuxna genom barnets, genom dotterns, ögon. Bokstavligt talat. Vid romanens början när huvudpersonen Meta är cirka två år gammal är det nästan lika svårt för läsaren som för henne att förstå vad som faktiskt händer eftersom vi med hennes blick bara ser en massa fötter som går omkring och armar som lyfter upp. När boken slutar är Meta i tidiga tonåren och har lämnat skogvaktarstugan hon växte upp i och börjat på internatskola.

Himmel utan slut är en utvecklingsroman om ett barn som växer upp och om en liten värld som därmed blir större och större. I Metas barndomsmiljö återfinns det sublima skogslandskapet från Väggen, men nu i en mindre hotfull skepnad. Men trots att naturen är farligare i Väggen, när människan är helt utlämnad till den, finns det också en frihet i frånvaron av den patriarkala auktoritet som representeras av Metas far som talande nog är just skogvaktare.

Skogen och den otämjda naturen får ofta representera civilisationskritik. Hos Haushofer är det lätt att identifiera och ta till sig de delar som handlar om kritik av den passiviserade kvinnorollen i den västerländska kapitalismen. Men hur är det med de andra, mer reaktionära aspekterna av ett vurmande för naturen och det ”naturliga”? Särskilt när scenen är ett österrikiskt alplandskap är det svårt att inte påminnas om de mörka stråk som lurade i den naturromantik som alltför lätt gifte sig med nationalromantiken. Och det går inte att komma ifrån att skogen och naturen i både Himmel utan slut och Väggen representerar något ursprungligt och okorrumperat, även om Haushofer är en för skicklig författare för att det ska bli vulgärt.

Om själva den geografiska platsen gör det svårt att inte tänka på naturromantikens mörkare sidor gör tiden det ännu svårare. Marlen Haushofer var ung under andra världskriget då Österrike efter att ha inlemmats i det tyska riket deltog på nazisternas sida. Både Väggen, Vi dödar Stella och Vindskupan tycks utspela sig efter andra världskriget medan Himmel utan slut verkar äga rum under mellankrigstiden. Väggen, som är mest explicit apokalyptisk behandlar kalla krigets skräckvision om att någon av stormakterna ska släppa lös ett massförstörelsevapen som i princip utrotar allt liv på jorden.

Också romanpersonerna i Vi dödar Stella och Vindskupan lever i ruinerna av mer än sina äktenskap. Från deras ungdomar finns minnen av att ha hukat i skyddsrum och av makar som stridit i kriget. Men i de bekväma liv de lever nu tycks alla ha bestämt sig för att gå vidare och låtsas som ingenting. Framförallt är Förintelsen och frågan om vetskap och kollektiv skuld obehagligt frånvarande. Eller är i själva verket de förljugna äktenskap som till varje pris måste hållas ihop oavsett vilka som går under en slags allegorier över det österrikiska samhället, om vilket det sagts att det till skillnad från Tyskland aldrig gjort upp på riktigt med sitt nazistiska förflutna?

”/J/ag hade gått över mina egna gränser genom att lugnt och tanklöst tillåta att Stellas liv förintades framför ögonen på mig.” konstaterar huvudpersonen i Vi dödar Stella.

Och kanske är det denna förljugna efterkrigsvärld som händelsen i Väggen, vad den nu är för händelse, ödelägger. Människorna dör ju trots allt förstenade, frusna i tiden i sina små idylliska alpstugor.

Vi dödar Stella
Av Marlen Haushofer 
Översättning Rebecca Kjellberg
Thorén och Lindskog (2021)