Motstånd och uppror bland välfärdspersonal

Under de senaste tio åren har bland andra sjuksköterskor, barnmorskor, socionomer och hemtjänstpersonal allt oftare protesterat mot orimliga arbetsvillkor via hemsidor och öppna brev publicerade på sociala medier. Mer sällan syns deras fackliga företrädare driva samma frågor.

Anna Ryan Bengtsson är doktor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet och har studerat skeendet i sin avhandling Politisering av omsorg om motstånd och uppror bland vård- och omsorgspersonal.

– Jag ville kartlägga sättet man gör motstånd på men även varför?

När det gäller de två upprop Ryan Bengtsson studerat mer ingående, ”Nu bryter vi tystnaden bland socialarbetare” och ”Barnmorskor för trygg och säker vård” förklaras metoderna med att arbetstagarna inte tycker att facket arbetar så som man önskar det gjorde, men också med att det fackliga arbete som faktiskt görs ”inte landar” någonstans.

– Anmälningar tas inte om hand och leder ingen vart, för barnmorskorna var det en sådan huvudskyddsanmälan som inte ledde någonstans som startade upproret.

För socialarbetarna var den utlösande faktorn ett stormöte där deras kritik mot bland annat den, under många år, för höga arbetsbelastningen, för små ekonomiska resurserna till klienterna och otympliga dokumentationen möttes med tal om deras ”kall” och det går alltid ”att effektivisera”.

– Kritiken från socionomerna var mer explicit, den kopplades ihop med förändringar i välfärdspolitiken, men även med bristen på lokalt fackligt arbete.

Gemensamma intressen

Även i barnmorskornas uppror hänger arbetstagarnas villkor ihop med patienternas behov och intressen. Kort sagt går det inte att särskilja kraven på bättre arbetsvillkor för arbetstagarna från styrningen av välfärdspolitiken.

Det som vård- och omsorgspersonal de facto kräver är en förändring av densamma. Vilket, enligt Anna Ryan Bengtsson, gör den fackliga aspekten mer komplicerad.

– Det är offentliganställdas fackförbund, så det finns ingen vinst att slåss om, utan här kommer politiken in.

En politik som inte längre beslutas på en (statlig) nivå utan på flera olika nivåer och av flera instanser – kommunala, regionala och nationella.

– Det är mycket stökigare nu jämfört med tidigare, fler aktörer, upphandlingar lokalt, privata aktörer och bara det att kommunerna nu står för större del av välfärden, och det finns 290 av dem.

Välfärdsstatens omdaning

Ryan Bengtsson menar att förändringarna som lett fram till dagens scenario påbörjades redan på 90-talet med små institutionella omdaningar.

– Om välfärdsstaten fram till 80-talet var i en expansionsfas har den sedan nyliberalismens intåg decentraliserats, privatiserats och de strukturella förutsättningarna ändrats helt.

Politiken har drivit dessa förändringar efter en bred överenskommelse om att det behövdes privatiseras i välfärden men även spara på resurserna.

– Spara, spara, annars kommer vi inte ha råd sen.

Sett ur detta perspektiv, att allt runtomkring har förändrats, är det helt logiskt att arbetstagarna, barnmorskor och socialarbetare, ändrar sina strategier för att kunna förändra menar Ryan Bengtsson.

– Den institutionella strukturen har ändrats och deras professionella kunskap och kunskapsbas utmanas. Systemet fångar inte upp erfarenheter och kunskap från golvet.

Fackens perifera roll

Traditionellt sett har fackföreningarna varit de som drivit frågor om bättre arbetsvillkor men i dessa uppror har facket stått vid sidan om. Deras roll har varit den stöttande kompisens, som bjuder på fika och en lokal att samlas i, inte den stridbara kämpen som solklart står på arbetstagarnas sida. Ryan Bengtsson skulle gärna se mer forskning kring fackets roll.

– Har deras retorik förändrats över tid? Hur förhåller de sig till sin försämrade förhandlingsposition, alla de institutionella förändringarna över tid?

Resultaten av upproren behöver också granskas mer, men ett delmål var att nå ut och få träffa ansvariga politiker och beslutsfattare på olika nivåer, men upplevelsen var att det var svårt att få gehör hos politikerna.

– Det var svårt att få till en träff trots att politikerna sa att de var intresserade, de distanserade sig, tog inte in berättelserna, att just NPM (new public management, reds anm) bidrar till distansering är bekräftat sedan tidigare.

Sammanfattningsvis vill Ryan Bengtsson se mer forskning framför allt kring fackens roll och hur/om de kan driva de frågor som vård- och omsorgspersonal upplever som grundläggande för möjligheterna att utföra sina yrken så som professionen kräver. Men också att upprorens innehåll och krav tas om hand.

– I upproren finns en grund till framtidens system, kan vi involvera människor som jobbar inom detta i uppbyggnaden tillsammans med klienter, patienter och vi andra då tror jag vi har en möjlig väg om vi vill ha ett demokratiskt samhälle i framtiden och det tycker jag vore bra.

2022-02-04 | Antirasism och jämställdhet splittrar Generation Z