Våren 2020 öppnade Polismuseet upp dörrarna till en ny utställning: Avtryckaren. Över 600 polisfotografier visas och genom utställningen kan man följa flera uppmärksammade svenska kriminalfall. Några av de svartvita bilderna från tiden runt förra sekelskiftet föreställer tatuerade människor, och flera av dem har också använts i marknadsföringen av utställningen.

Den 21 oktober 2021 lägger museet upp några av dessa bilder på Instagram, och följarna uppmanas att spekulera kring vilka dessa personer kan tänkas ha varit. Ganska snart kommer en kommentar om att det rör sig om prostitution.

Tatueringen omgärdas av många myter och föreställningar, och en av dem är att alla kvinnor som var tatuerade för några år sedan var prostituerade, eller på annat sätt sexuellt utåtagerande. Så är fallet med största sannolikhet inte, vare sig när det gäller Avtryckarens bilder, eller kvinnor i allmänhet under den aktuella tidsperioden.

KVINNAN PÅ BILDEN ÄR med största sannolikhet den tyska Lady Alwanda, som tillsammans med sin syster Creola uppträdde som tatuerad dam. Det handlar alltså inte om en svensk kvinna som av någon anledning varit av intresse för polisen. Faktum är att bilden inte heller tagits av svensk polis – den finns till salu på otaliga webbsidor i form av vykort och reklamblad från början av 1900-talet.

Kanske har Alwanda och Creola uppträtt i Sverige, kontrollerats av polis, som av tagit med sig några av reklambilderna. Detta är något som Polismuseet inte har ansett sig behöva försöka ta reda på. Bilderna har trots det använts i reklamsyfte, kanske för att den tatuerade kvinnokroppen både väcker fascination och avsmak.

Fascinationen för en tatuerad kvinnokropp som bär spår av sexuella övergrepp och våld har en lång historia. Den har fascinerat sin omgivning åtminstone sedan 1800-talet. Det sägs ha börjat med att den tonåriga Olive Oatman och hennes syster blev kidnappade av en stam amerikansk ursprungsbefolkning: yavapai. Efter ett år i fångenskap adopterades de av en annan stam: mohave. Där tatuerades systrarna som ett bevis på tillhörighet, och för att ge dem en möjlighet till ett liv efter detta.

Den yngre systern dog under en period av svält, men Olive återvände senare till ”civilisationen”. Vid återkomsten författade Byron Stratton en bok: Life among the indians: Being an interesting narrative of the captivity of the Oatman girls om Oatmans upplevelser. Stratton överdrev, fabricerade, och utelämnade information.

Olive Oatman tog senare makten över sin egen historia och började försörja sig genom att resa omkring och hålla föredrag om sitt liv, både under sin tid hos yavapai och mohave, men också hur hon mer eller mindre frivilligt återvände till ”civilisationen”. Dessa föredrag var uppskattade och välbesökta.

OLIVE OATMANS ÖDE skapade ett stort intresse för den tatuerade kvinnokroppen, och inspirerade kvinnor att tatuera sig och berätta en påhittad historia om hur de fått sina tatueringar på kringresande tivolin, cirkusar eller dime-muséer. Berättelsen handlade alltid om en bortrövad, torterad och tvångstatuerad kvinna. Amerikanskan Nora Hildebrandt var en av dem. Sanningen var dock att hon hade tatuerats av sin make, tatueraren Martin Hildebrandt.

Även Alwanda och Creola kan ha använt sig av en liknande bakgrundshistoria, något som går att se på de affischer som gör reklam för deras uppträdande.

Det är viktigt att inte tolka dessa kvinnor och deras val i en modern kontext av rebelliskhet och feminism. Däremot är det tydligt att de var företagsamma, dedikerade och modiga. Genom att låta tatuera hela kroppen öppnades möjligheter till god försörjning, och en möjlighet att resa och se sig om i världen på ett sätt som tidigare varit omöjligt för underklassen.

De utmanade samtida normer, och drog nytta av att det var ovanligt med lättklädda kvinnor. Förutom att anspela på sexuell utsatthet var deras berättelser byggda på rasistisk grund. De påstådda stammar och klaner som sades ha kidnappat dem utmålades som vildar.

NÄR ARKEOLOGER 1891 HITTADE en kvinnlig tatuerad mumie i Deir el-Bahari, utgick de utifrån sina viktorianska ideal att de hade att göra med kroppen efter en dansare, en prostituerad eller konkubin. Senare tiders forskning har visat på motsatsen, kroppen tillhörde en prästinna tillhörande guden Hathor, och hennes titel Chief royal ornament innebar snarare en roll som hovdam än en glädjeflicka. Kvinnans namn var Amunet.

Ovanstående är egentligen märkligt, eftersom tatuering inte var okänt hos kvinnor i den brittiska och amerikanska societeten under 1890-talet, något som till och med omskrevs i svensk dagspress. 1897 menade till exempel tidningen The New York world att uppskattningsvis 75 procent av amerikanska societetskvinnor var tatuerade.

Vidare var tatuering inte okänt bland Europas adel och kungligheter. Samtidigt finns det en logik – tatuering sägs alltid närma sig nya målgrupper, och en av dessa har varit kvinnor. De första svenska exemplen finns att läsa i tidningsartiklar från 1893, men trots det hörs samma budskap än idag.

Enligt den amerikanske antropologen och tatueringsexperten Lars Krutak var och är tatuering i många fall en kvinnlig angelägenhet. Rollen som tatuerare är en viktig position som väcker vördnad och respekt. Det krävs en förmåga att kommunicera med andar från djur och döda. Tatueraren guidar, hjälper och kanaliserar energier från den omgivande världen till människans skinn. Rollen som tatuerare har förknippats med kraft, styrka och magisk förmåga, med en position jämställd med en schaman.

Det finns också i många kulturer ett samband mellan den som tatuerar och den som väver och syr. En form av tatuering kallas skin-stitching och praktiseras främst hos Inuiter och folkslag i Nordamerika och östra Sibirien. I den dauniska kulturen under järnåldern tros kvinnor med ansvar för textilt hantverk också ha haft tatuerade armar och händer. Det är inte svårt att se samband mellan dessa olika former av hantverk. Bland de välbevarade kropparna från Skytiska samhällen finns flera kvinnor med utbredda tatueringar på flera delar av kroppen.

FASCINATION OCH FÖRFÄRAN inför den tatuerade kvinnan med exotisk och sexuellt betonad kroppsutsmyckning lever kvar än idag, trots att tatuering är så vanligt. Den brittiska tidningen Total Tattoo valde att ersätta lättklädda omslagsflickor med bilder på tatueringskonst, och blev kritiserade för det. Bland annat menade deras säljavdelning att de skulle förlora prenumeranter. Många gånger använder sig tatueringstidningar av en sexualiserad estetik som syns alltmer sällan i andra sammanhang, och egentligen inte har något med kroppskonst att göra.

Det här synsättet märks också i populärkulturen. En av de mest kända är naturligtvis Lisbeth Salander i Stieg Larssons trilogi om tidningen Millennium. Lisbeth är en stark, modig och kompromisslös kvinna, men inte ens hon får fullständig hjältestatus. I stället betonas hennes komplicerade förflutna, de övergrepp hon utsatts (och utsätts) för och stort fokus läggs på hennes våldsamhet, hennes sexuella utlevnad och hur hon avviker från normen både utseendemässigt och kognitivt.

I Flickan utan hud av Mads Peder Nordbo ser vi en liknande historia. En manlig journalist och en kraftigt tatuerad mordmisstänkt och våldsam ung kvinna gör gemensam sak i att utreda våldsdåd och attraheras av varandra.

Ett ytterligare exempel är Jane Doe i Viaplay-serien Blindspot. Tittaren följer ett team på FBI och handlingen kretsar kring en kvinna som hittas i en väska på Times Square. Hon har förlorat minnet och vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hennes kropp är täckt av avancerade och detaljerade tatueringar som visar sig vara ledtrådar till olika fall som teamet måste lösa. Jane (som egentligen heter något annat men får bära det klassiska namnet för “okänd kvinna”) kan tala åtskilliga språk, bemästrar olika former av kampsport, kan hantera vapen, är mycket intelligent och tekniskt kunnig. Trots detta sveper kameran över hennes tatuerade kropp med en blick som knappast skulle användas om karaktären var en man.

Kvinnliga hjältinnor kan idag vara kompetenta, våldsamma och tatuerade – men de behöver fortfarande vara sexiga och visuellt tilltalande.