Med bestörtning och misstro bevittnar vi eskaleringen av kriget och våldet i Ukraina, vilket är ett resultat av den ryska invasionen och upphävandet av förhandlingarna mellan ledarna i Ryssland och Ukraina.

Som kvinnor och medborgare i Europa och världen kräver vi att den Ryska federationens regering omedelbart upphör med fientligheterna, eftersom vi vet att krig är ett brott mot freden och mänskligheten. Samtidigt uppmanar vi alla sidor i konflikten att fortsätta förhandlingarna via diplomatiska kanaler och förlita sig på alla tillgängliga icke-våldsmedel, för att hitta lämpliga lösningar och säkerställa långsiktig fred och säkerhet i Ukraina, inklusive Donetsk- och Luhansk-regionerna.

Som fredsaktivister och feminister motsätter vi oss starkt alla krigshandlingar från alla stater och och internationella aktörer. Vi motsätter oss våldskulturen baserad på permanent militär upprustning, konstruktionen och framställningen av fienden, den machomilitära maktkampen och uppbyggandet av nya militära sköldar i hjärtat av Europa.

Vi motsätter oss också den offentliga uppmaningen till krig från mäktiga stater baserad på deras geopolitiska och ekonomiska intressen, och den krigshetsande atmosfär som främjar rädsla och oro bland folket i Ukraina, men också bland medborgarna i grannländerna såväl som bland medborgarna i Ryssland.

Som vittnen till krigets och krigsikonografins förödelse i vårt eget land under 1990-talet är vi väl medvetna om krigets skadliga återverkningar och dess långvariga förödande effekter på samhället, civila och den medmänskliga gemenskapen.

Vi vet mycket väl hur splittrade samhällen under efterkrigstiden lider av trauman och känslor av orättvisa, vilket gör det svårt att läka. För oss är mänsklig säkerhet och varje människas liv ett etiskt imperativ för varje politisk handling, och överträffar frågor som rör staters territoriella intressen, politisk självständighet och militära försvars- och säkerhetsfrågor.

Därför kräver vi att Kroatiens regering aktivt stödjer fredsinsatser för att förhindra ytterligare eskalering av konflikten.

Vi vill med detta uttrycka vår solidaritet med alla medborgare i Ukraina och visa vårt stöd för alla fredsinitiativ och antikrigshandlingar i Ukraina, Ryssland och Vitryssland.

*Detta upprop initierades av feminister och fredsaktivister från Kroatien den 24 februari 2022, och backades upp av feminister och fredsaktivister i alla de post-jugoslaviska länderna och världen. Detta är den slutliga listan över undertecknare till detta överklagande.

Översättning: Christin Sandberg

Undertecknare:

Vanja Nikolić, Vesna Janković, Rada Borić, Biljana Kašić, Mirjana Radaković, Nela Pamuković, Vesna Teršelič, Katarina Kruhonja, Nataša Medved, Iva Grgić Maroević, Ivana Bago, Leonida Kovač, Brigita Miloš, Neva Tölle, Maja Profaca, Jasmina Lukić,Tihana Rubić, Julijana Tešija, Nataša Lalić, Ana Dana Beroš, Marijana Senjak, Adriana Bego, Biserka Momčinović, Sanja Sorić, Adriana Branka Pojatina,Vitarnja Gamulin, Ana Raffai, Jelena Kupsjak, Ana Maskalan, Jagoda Novak, Karolina Leaković, Tina Pavlović, Martina Petrinjak, Sanja Bachrach Krištofić, Renata Jambrešić Kirin, Lada Čale Feldman, Senka Božić-Vrbančić, KsenijaTurčić, Željka Jelavić, Nadežda Čačinovič, Nada Peratović, Snježana Pavić, Sandra Prlenda Perkovac, Sanja Sarnavka, Nada Beroš, Martina Findrik, Ana Zbiljski, Daniela Širinić, Dorotea Šušak, Suzana Komušar, Suzana Marjanić, Sonja Leboš, Marija Geiger Zeman, Monika Marić, Željka Sartori, Kosjenka Laszlo, Barbara Blasin, Mirta Jurilj, Leila Topić, Sanja Bilas, Gordana Orsag Pasanec, Nataša Govedić, Dubravka Đurić, Jadranka Pintarić, Mirjana Kučer, Danijela Stanojević, Georgette Yvette Ponte, Bojana Guberac, Davorka Komsi, Miljenka Ćurković, Ines Udodovsky, Morena Ruppe, Ivana Armanini, Snežana Andrejev Majcan, Jadranka Vuksa Kovačević, Marinka Bakula Anđelić, Ljiljana Raičević,Ivana Kabaj, Jelena Božić, Azra Svedružić, Sanja Končevski, Zdenka Cic, Slavica Renko, Sanda Malbaša, Ana Legčević, Nina Romić, Iva Rada Janković, Vesna Mažuran Subotić,Ratka Višnjić, Ivanka Mijić, Uranela Đekanović, Ljubica Andrišek,Ives Cikatić,Tatjana Latinović, Stanislava Brlobaš, Sniježana Kotarski, Aliče Prhat, Nada Drobnjak,Tihana Tomas Skala, Ljiljana Djurica, Jadranka Plantak, Sanja Macoko, Jasmina Lončarević Serdar, Manuela Zlatar, Tanja Todorović, Diana Haniš, Ana Horvat Vuković,Vlatka Bećović, Gabrijela Kramarić Eid, Lana Bobić, Sunčica Damjanović, Silvia Zufić Dujmović, Anita Kargotić, Jasmina Cvenk, Ljiljana Karlić, Meliha Ćilimković, Silvija Tomčik, Milanka Marić, Dijana Medić, Vesna Jozić, Vesna Ramljak, Nikolina Komljenović, Tihana Kružić, Marina Bura, Maja Capan Antić, Iva Davorija, Petra Počanić, Dubravka Canjko,
Nataša Vajagić, Dunja Gusić, Marina Šimanović, NevenkaTrgovčić, Martina Validžić, Besima Borić, Rada Bulich, Marina Štembergar, Renata Ivanović, Branka Stipić,  Magdalena Kozarić, Armina Pilav, Snježana Abramović Milković, Aleksandra Ninić Vranješ, Maja Šintić, Biljana Stamenkovska Šipuš, Nives Miošić, Martina Uzelac, Igra Šain Kovačević, Željka Turčinović, Vesna Podlipec, Emina Bužinkić, Tea Škokić, Ljerka Horvat Odadžić, Klelija Balta, AnicaTomić, Nevenka Orbanić, Fani Bugarin, Dina Čarija, Lina Kežić, Kristina Čačić, Daniela Bilopavlović Bedenik, Blaženka Civadelić, Zdenka Stilinović,Kristina Mihaljević, Nives Jozić Kvastek, Ana Sršen,Fani Bugarin, Lara Javorčić, Jelena Pranjić, Danijela Dugandžić, Milena Visser, Anica Čizmazija, Emili Sedlar, Sanja Juras, Zrinka Pukljak, Biserka Brbot Lasić, Vesna Turuški-Grubić, Zdenka Krstinić, Dunja Bonacci Skenderović, Ivana Pavić, Pinija Poljaković, Vera Vujačić, Valeria Madarasz Kovačević, Iva Sirotić, Nermina Zaimović-Uzunović,Marica Mirić, Kristina Peruničić, Martina Mokus, Bosiljka Vrban Arh, Nuna Zvizdić, Tea Kantoci, Aleksandra Čižmešija, Rosana Ratkovčić,Francesca Maria Gabrielli, Ana Rajković, Laura Brcković, Neda Novosel, Mirjana Mizdrak Mišanović, Lidija Japec, Darja Đorđević, Željka Leljak Gracin, Ljiljana Ban, Hana Dagostin, Klaudija Barbarić Mešin, Josipa Krizanović Cimeša, Tatjana Bandara-Mrakovčić, Zlata Smajić, Mirjana Kazija, Žak Valenta, Ivana Percl, Ivana Zanze, Iva Zenzerović, Sara Lalić,  Diana Topčić-Resenberg, Sanja Rakić, Melita Jureša, Mirela Despotović, Ani Tkalčec, Jasna Šumanovac, Ida Kovač, Iva Prpić, Sanja Janković, Ana Prolić, Mimi Burić, Branimira Mrak, Nada Golubović, Višnja Klaić, Alena Rosandić-Vujnović, Karmela Romić, Savka Todorovska, Magdalena Obradović, Karmela Fakleš Martinjak, Maja Lang Balija, Melanija Strika, Mirna Hromadko Reiser, Mirjana Obradović, Maja Rilović,  Ivana Čurčić, Josipa Bubaš, Lejla Šehić Relić, Nena Pavelić, Snježana Pavelić, Željka Mandić, Svetlana Slapšak, Igballe Rogova, Marta Drury, Vjosa Dobruna, Feride Rushiti, Nermin Mahmuti, Marija Lozo, Ariana Qosaj Mustafa, Daša Duhaček, Zana Hoxha, Alba Loxha, Rada Iveković, Vetone Veliu, Shqipe Malushi, Elizabeta Šeleva, Silvana Carotenuto, Dubravka Stojanović, Viktorija Kudra Beroš, Danijela Paska, Nadejda Charrere, Sylvia Marcos,  Zilka Spahić-Šiljak,Vesna Malešević, Chizuko Ueno,Iva Krtalić Muiesan, Iva Peter Dragan, Nives Rebernak, Melanija Belaj, Danijela Birt,  Sanja Đurin, Branka Drabek Milekić, Biljana Dojčinović, Nataša Kandić, Ivana Balen, Anne J. Gilliland, Lesley Ferris, Claudia Ulbrich, Lee Quinby, Sara Speidel, Nancy Witting, Pat Sollner, Sabra Webber, Yi Lee Wong, Azade Seyhan, Julia Watson, Χριστιάνα Γεννατά (she/η), Adriana Zaharijević, Jelena Visković, Ellen Elias Bursac, Rachel Alsop, Benedetta Agostoni, Branka Peurača, Gudrun Schyman, Valentina Pellizzer, Brina Tus, Maria do Mar Pereira, Irena Božin,  Melanie Ivančević, Belma Bećirbašić, Lada Stefanović, Madina Tlostanova, Sanja M. Bojanić, Madhu Bhushan, Branka Galić, Magda Zenon, Neda Novosel, Anja Grubiša,Tatjana Ljuština Milaković, Rafaela Božić, Marija Mandekić, Teresa Joaquim, Vjekoslava Jurdana, Marina Gržinić, Maya Alrahabi, Iva Bulić, Marta Gabela, Marta Klepo, Dubravka Šimonović, Sabina Glasovac, Malin Björk, Mirjana Adamović, Sabine Grenz, Koraljka Soušek, Jasna Mršo Mušan, Milena Varda Broz, Snježana Kovačević, Fadila Dautović, Petra Težak, Mariela Marković, Ines Milčić, Joanna Piotrowska, Marya Meyer, Duška Borovac, Isabel Allegro de Magalhães, Eve Ensler, Monique Wilson, Roshika Deo, Marsha Lopez, Rita Vinocur, Randall Morales, Judy Stern, Sofia Cohen, Patricia Flowers, Abha Bhaiya, Tatjana Nikolić, Omodele Ibitoye, Janka Striffler, Andrea Veber, Višnja Gotal,   Ana Kolarić, Una Mikac, Susan Jakopec, Blanka Katunarić, Sandra Kasunić,  Silvia Caporale-Bizzini, Sara Kekuš,  Irén Annus, Andrea Tóth, Eva Federmayer, Mária Joó, Louise Vasvári, Nóra Koller, Natalija  Konir Ladović, Luisa Rizzitelli, Eva Visser, Nicoletta Billi, Ramiza Memedi, Karin Doolan, Silvia Palermo, Ana Crespo, Sanja Roić, Virgínia Ferreira, Dubravka Lazarin, Petra Šoštarić, Elena Vilenskaja, Ksenija Klasnić, Rosemarie Buikema, Jana Zakorko, Iva Žegura, Marina Kovačević, Erzsébet Barát.

Läs även: 

2022-03-08 | Ryska feminister i upprop: ”Gå samman med oss”

Vi kräver att alla regeringar runtom i hela EU säkerställer att en samtyckeslagstiftning inkluderas i EU:s nya direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som just nu förhandlas mellan EU:s institutioner. Att inte inkludera det skulle vara både bakåtsträvande och en direkt förolämpning mot Europas kvinnor och män.

EU fördömer användningen av våldtäkt som vapen i väpnade konflikter och kräver ständigt nolltolerans mot användningen av denna avskyvärda handling i länder utanför vår union. Under det svenska ordförandeskapet valde majoriteten av EU-ländernas regeringar dock att stryka förslaget om en samtyckeslag i rådets allmänna ståndpunkt. Inom de närmaste veckorna förväntas Sverige inkomma med sin ståndpunkt i frågan och har därför nu en ny chans att återupprätta vårt ryckte som föregångsland i jämställdhetsfrågor. Allt annat än ett svenskt stöd för en inkludering av en samtyckeslag i direktivet vore chockerande, oacceptabelt och bakåtsträvande.

Lagpaketet är den allra första europeiska lagstiftningen vars syfte är att bekämpa näthat, kvinnlig könsstympning, förebyggande av våld och skydd för brottsoffer. Kvinnor i Europa måste försäkras att våld mot kvinnor bekämpas kraftfullt i alla EU:s medlemsstater.

Vi behöver ett säkrare Europa, som aktivt jobbar med förebyggande åtgärder, skydd och lagföring av dessa brott.

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer ökar i hela Europa – statistiken är skrämmande.

Vi måste säkerställa ett gemensamt agerande från alla regeringar inom EU om vi ska kunna bekämpa dessa fasansfulla brott.

Fri rörlighet för människor är en av EU:s fyra pelare – vi måste därför se till att kvinnor och män skyddas likvärdigt från alla former av våld över hela vår union.

Vi uppmanar alla EU-medborgare och regeringar att säkerställa att denna historiska och banbrytande lagstiftning inkluderar samtyckeslag.

Evin Incir (S) och Frances Fitzgerald (EPP), Europaparlamentariker

”Inte i mitt namn” ropade flera demonstranter från organisationen ”Jewish Voice for Peace” i USA:s kongress. Dussintals av dem greps av polisen. Samma organisation belyser att den israeliska militären har dödat fler palestinska barn de senaste två veckorna än under alla tidigare militära operationer i Gaza de senaste 17 åren tillsammans.

Efter Hamas attack i Israel där civila offer föll meddelade den israeliska regeringen att de skulle ge ett militärt svar på denna aktion. Vad som utspelas i Gaza är inget annat än en massaker utförd av Israel, med stöd av USA och EU och direktsänt till hela världen. Det vi ser är att makthavare stödjer Israels regeringen i dess missbruk av militärt våld medan civilsamhället i dessa länder tar avstånd från massakern och mobiliserar för att kräva vapenvila och respekt för det palestinska folkets rättigheter i Palestina. I stället för att endast kräva att några lastbilar kör in i Gaza med humanitärt bistånd borde makthavare även kräva ett slut på Israels ockupation av Palestina.

Historien om konflikten mellan Israel och Palestina är långvarig och kan kännas svåröverskådlig. Denna konflikt påbörjades inte den 7 oktober i år, utan har sin grund i Israels militära ockupation av Palestina med västvärldens tillåtelse. Det är en konflikt som började när kolonialmakten Storbritannien gav upp mark som inte var deras att ge bort vilket ledde till att mer än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem. Jämför med 1 miljon fördrivna sen Israels senaste flygattacker. Det är en konflikt präglat av kolonial politik, upprepade överträdelser av mänskliga rättigheter och skapandet av en apartheidstat. 

Vi är många som fördömer Hamas attack på civila men det intressanta är att endast vi som står upp för ett fritt Palestina avkrävs på fördömande varje gång vårt stöd uttrycks, medans pro-israel inte har samma krav på sig att fördöma Israels mångåriga attacker på civila varje gång stöd för Israel uttrycks. Detta blir ännu mer intressant med tanke på Amnesty International uttalande om att Israels svar inte är proportionerligt och att det finns “starka bevis på krigsbrott efter Israels attacker som utplånat hela familjer i Gaza”. 

Världen kan fortfarande höra de skrämmande orden från Yoav Gallant, försvarsministern för Israels högerextrema regering: ”Vi strider mot odjur och agerar därefter.” och premiärministerns, Natanyahu “detta är en kamp mellan ljusets barn och mörkrets barn…””.

Här får vi en smak av Israels regerings koloniala syn: de koloniserade människorna betraktas inte som människor, de betraktas som djur, och därför anser staten Israel att den har rätt att misshandla dem, döda dem och utplåna dem från planetens yta. Detta skapar en berättelse där de som motstår anses skyldiga och behöver rättfärdiga sin existens. Denna avhumanisering är en viktig grund inom fascismen! 

Israels påstående om att vara den enda demokratin i regionen ifrågasätts på grund av dess förnekande av mänskliga rättigheter och bosättningspolitik i de ockuperade områdena. Sann demokrati handlar inte endast om regeringens förmåga att upprätthålla grundläggande demokratiska institutioner, utan också om respekten för mänskliga rättigheter, inklusive jämlikhet och rättvisa för alla individer. Exempelvis så har Israel genomfört stränga kontroller, inklusive gränsrestriktioner och regler om rörelsefrihet, vilket allvarligt har begränsat det palestinska folkets vardagsliv. Detta är i strid med grundläggande demokratiska principer om individuell frihet och rättigheter. Dessutom har Israel byggt bosättningar på palestinskt territorium, en handling som strider mot internationell lag och förvärrar situationen. Det bör också noteras att Israel upprepade gånger har brutit mot FN-resolutioner som kräver återvändande för de fördrivna.

Den kritiska situationen i Gazaremsan är ingen ny företeelse. Över 2 miljoner palestinier är i praktiken instängda i Gaza, som även kallas för världens största utomhusfängelse, och mer än 80 procent av dem är beroende av humanitär hjälp. Samtidigt fortsätter de israeliska bosättningarna på Västbanken, och palestinierna tvingas flytta från östra Jerusalem. I en rapport från februari 2022 påpekade Amnesty International hur israeliska styrkor ”har begått handlingar i Gaza (liksom på Västbanken och Israel) som är förbjudna enligt Romstadgan och apartheidkonventionen, som en del av en omfattande och systematisk attack mot civilbefolkningen med syftet att upprätthålla ett system av förtryck och dominans över palestinier, och därigenom utgöra apartheidbrottet mot mänskligheten”.

Samma bild bekräftades i ett brev från samma organisation till EU:s utrikesministrar den 20 oktober: “Den nuvarande krisen uppstod inte i ett vakuum. Israel har en lång historia av att begå krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat genom att påtvinga palestinier ett apartheidsystem i årtionden, ostraffat.”

Human Rights Watch har också tydligt framhållit vikten av att följa internationell humanitär rätt. Skyldigheten att ”skydda civila gäller alla: attackera inte civila medvetet eller urskillningslöst, ta inte gisslan, straffa inte civila genom individers handlingar, inte neka eller undanhålla humanitärt bistånd”. Allt detta har kränkts mitt framför ögonen på världen, och det är fullständigt oacceptabelt.

Det är viktigt att förstå att det här inte är en konfrontation mellan två jämlika parter och den asymmetriska maktbalansen mellan Israel och Palestina utgör betydande utmaningar. Israel, som en ekonomisk och militär ockupationsmakt, utövar stor kontroll över situationen, medan Palestina saknar ekonomiska resurser och möjligheter att försvara sina rättigheter och suveränitet. Israel har västvärldens makthavares stöd, vilket gör den koloniala dubbelmoralen tydlig – Ukraina får stöd, men inte Palestina. Dessutom har Israel även mainstreammeders stöd, vilket gör att Palestina endast kan förlita sig på alternativ media och andra civilbefolkningar röster. Det är dags för Israel, som ockupationsmakt, att uppfylla sina skyldigheter enligt internationell rätt. Det är rimligt att kräva att Israel omedelbart avbryter de urskillningslösa bombningarna, avslutar apartheidpolitiken mot palestinierna, följer de FN-resolutioner som kräver att de drar sig tillbaka från ockuperade områden och avbryter bosättningar i dessa områden.

När en stat upprepade gånger misslyckas med att uppfylla sina internationella åtaganden kan den inte anses vara en pålitlig partner. Detta gäller Israel under ledning av den högerextrema premiärministern Benjamin Netanyahu. Av denna anledning är det legitimt att överväga sanktionsåtgärder, såsom att omedelbart avsluta alla samarbetsavtal på det militära området mellan Sverige och Israel. Det är också avgörande att Sverige följer upp erkännandet av staten Palestina och arbetar för att EU tar sitt ansvar genom att stoppa allt militärt samarbete med Israel och handelsavtal för israeliska varor från ockuperade områden samtidigt som internationella samarbete (det så kallade ”bistånd) med Palestina ska öka och inte skäras ner som den nuvarande högerregeringen föreslår.

Som ockupationsmakt har Israel alltför länge överskridit den röda linjen för vad som kan anses acceptabelt med avseende på det palestinska folket. Det är nu dags för civilsamhället, organisationer och antikoloniala politiker runt om i världen att högt proklamera, trycka på och agera för att stoppa folkmordet på Palestinier som nu utförs av Israel och dess allierade och att Israel häver ockupationen genom att äntligen börja följa FN:s resolution 194, vilket ger det palestinska folket rätt att återvända till sina territorier som för närvarande olagligt ockuperas av Israel. 

Vi kan inte tillåta oss fastna i den falska koloniala dikotomi-logiken, där vi inte kan stå upp mot bosättarkolonialism och apartheid och samtidigt fördöma våld och antisemitism. Just nu dras Sverige med i denna logik där alla som fördömer Hamas måste stötta Israel och där alla, framförallt palestinier, som inte direkt fördömer Hamas är för Hamas. En logik där allt våld från Palestinas sida är aggression, medan det israeliska våldet anses vara självförsvar. En logik där bara en sida får sin mänsklighet erkänd. Vi kan fördöma allt våld mot civila och samtidigt erkänna att det råder en maktobalans. Och det är allas vårt ansvar att balansera den maktobalans genom att göra så att strukturellt förtrycktas, som görs röstlösa, berättelser och röster ekar över hela världen.

Jaime Gomez, Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ 

Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna la häromveckan ett förslag i riksdagen om att göra viss transvård olaglig för personer under 25 år. Det liknar det vi ser i USA, att transpersoner som söker vård för sitt lidande ska omvändas till att sluta vara trans, istället för att få könsbekräftande vård, skriver RFSL Ungdom.

Varje höst är det så kallad öppen motionstid i riksdagen, då riksdagens ledamöter kan lämna in förslag om allt mellan himmel och jord. I år skrevs över 2500 motioner med över 9500 olika förslag in. En av dem är från SD, som vill i lag skriva in ett förbud mot könsbekräftande hormonbehandlingar och operationer för att behandla könsdysfori hos patienter under 25 år.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg med flera skriver att ”terapeutisk behandling” ska vara den primära behandlingen vid könsdysfori. Förslaget liknar vad vi ser i USA,  att vården som erbjuds transpersoner ska få dem att sluta vara trans, istället för att lindra det lidande som könsdysfori innebär. SD vill ha medikaliserade omvändelseförsök.

1177 definierar könsdysfori som ”när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön du registrerades som när du föddes och att det innebär ett lidande”. Den enda behandlingen är könsbekräftande vård – alltså vård som syftar till att kroppen bättre ska stämma överens med könsidentiteten.

RFSL Ungdoms utgångspunkt är att varje person som är i behov av vård ska få det. När det rör misstänkt könsdysfori hos unga är utredningen för att sätta en könsdysforidiagnos cirka två år. Först när ens vårdbehov har kartlagts och eventuella behandlingar ordentligt övervägda, av läkare, patient och eventuella vårdnadshavare, kan det komma att bli aktuellt med exempelvis hormonbehandling. Stödsamtal kan inte bota könsdysfori, det kan bara bistå med olika sätt för att hantera lidandet. Inte av en behandling. Tillgång till exempelvis hormonbehandling eller fysiska hjälpmedel är livsviktigt för många transpersoner.

”Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag ("translag") måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. ”

Snarare än att politiker ska förbjuda delar av transvården måste den förbättras. Då behöver vi bland annat:

Köfri könsdysforivård
Dagens underdimensionerade och överbelastade könsdysforimottagningar har långa köer för ett första möte, på vissa platser flera år. skillnaden är stor över landet. I vår kartläggning från 2022 skiljer det sig mellan tre månader och 2,5 år. Vissa mottagningar har slutat ta emot nya patienter. Vårdgarantin säger att man ska få vård inom 90 dagar. Det kan inte bara vara en utopisk målsättning, utan alla med misstänkt könsdysfori måste erbjudas utredning i tid. Därför behöver ansvariga regioner tillskjuta mer pengar, så att läkarna, psykologerna och kuratorerna i utredningsteamen får fler kollegor.

Mer utvecklad och individualiserad könsbekräftande vård
Transpersoner är individer med olika vårdbehov. Varje person med könsdysfori ska givetvis få skräddarsydd vård för att möta just deras behov. Utvecklingen över tid är att den könsbekräftande vården blir allt mer individualiserad, men mycket kvarstår att göra för att alla ska få den vård de behöver. Det gäller inte minst ickebinära transpersoner.

En modern translag som separerar medicin och juridik
Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag (”translag”) måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. Det är helt orimligt att den överbelastade könsbekräftande vården tvingas lägga tid på att skriva långa intyg. Varje människa ska ha rätt att själv bestämma vilket kön som står i passet.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg, jag tycker du behöver svara på en fråga som många av mina medlemmar har. Varför ska unga transpersoner förbjudas från att ta emot den enda vården som är effektiv mot deras lidande?

Elias Fjellander, förbundsordförande RFSL Ungdom

RELATERADE ARTIKLAR:
2022-06-17 ⎮ Akut brist på vård till unga transpersoner