En tonårsflicka begick självmord efter att hon utsatts för sexuella övergrepp och vanärats av sin ”pojkvän”. Det i sig är information med nyhetsvärde, men huvudnyheten är lappen hon lämnade efter sig och där det stod: ”Ingen flicka är säker i den här världen, förutom i sin mammas livmoder och i graven.”

Den här händelsen inträffade i Chennai i Indien. Och medan jag läste om den, upptogs mina tankar av funderingar kring hur den här tjejen, som var så ung, redan hade lärt sig så mycket om den hårda patriarkala världen, och vad som fick henne att tänka så här. Hur kunde staten och samhället ha misslyckats så fullständigt med att skydda henne från den grymhet hon fick utstå?

Följande dag, vaknade jag upp till en annan förfärlig nyhet om att en kvinna hade blivit utsatt för en gruppvåldtäkt av lokala ligister på sin väg till stranden. Vilken förolämpning mot den mänskliga civilisationen! Kan vi ens föreställa oss att hon var på väg för att njuta av lite vila tillsammans med sina make och åtta månader gamla bebis?

Men tyvärr var det inte över där; fler episoder skulle följa, såsom att lokalpolisen inte agerade på hennes anmälan och vädjan om hjälp, utan tvärtom, hon och maken hölls kvar hos polisen, och anklagades för att ha drivit omkring i staden. Efter ett omfattande ramaskri på sociala medier tvingades dock myndigheterna att agera.

Kvinnors rättslöshet

Att ta del av den här nyheten fick återigen mitt hjärta att brista av insikten att kvinnorna lever i ett land utan någon som helst säkerhet. Det i sin tur fick mig att tänka tillbaka på min egen barndom. Jag kände mig själv aldrig säker under min barndom, i tonåren och som ung vuxen. Jag var alltid tvungen att ta extra säkerhetsåtgärder i beaktande inte minst i relation till min kvinnokropp, som jag så småningom kom att hata. Jag såg alla män som potentiella våldtäktsmän, och jag bar på en känsla av att leva i en djungel full av grymma vilddjur. Trots att det var fyrtio år sedan har ingenting förändrats, utan snarare försämrats på flera sätt.

När jag fortsatte scrolla ner i Facebookflödet fastnar mina ögon på den tredje nyheten. ”Det här livet är en stor smärta”, är berättelsen om en minderårig flicka som våldtogs när hon var fem år. Bilden de publicerat visade en flicka som försökte gå med hjälp av släktingar. Tidningen publicerade inte hennes ansikte, och bröt på så vis varken normer eller etik, men jag känner den här flickan och jag minns hennes ansikte så väl, hennes leende.

År 2016, när jag var i Bangladesh, väckte ett våldtäktsfall särskilt stor uppståndelse. En flicka hade utsatts för en brutal våldtäkt av en 43-årig vän till fadern, som barnet kallade ”boro abba”, eller ”big pappa”. Eftersom hon var för liten, hade han skurit upp hennes vagina med en rakblad och våldtagit henne, och när han trodde hon var död hade han lämnat henne på ett fält.

Alla trodde att hon var död, men lyckligtvis eller olyckligtvis var hon inte det. Hon överlevde och togs till det lokala sjukhuset, och vi i egenskap av kvinnorättsaktivister lyckades via inflytelserika kontakter få henne förflyttad till huvudstaden Dhaka.

När jag kom tillbaka till sjukhuset i Dhaka dagen efter att vi förflyttat henne dit, fick vi inte besöka henne på grund av att hon var i så uselt skick, enligt läkarna. Några dagar senare fick jag dock träffa henne. Hon var så söt, bedårande, och när hon fick syn på mig fick jag en kram, och det kändes som jag skulle smälta. Hon öppnade min väska och tog ut mitt läppstift. Det gjorde mig så glad att se henne le. Men det fanns oerhörd smärta bakom det leendet och hon kunde inte gå.

Och nu när hon har blivit tonåring och fått sin mens, har det gjort hennes liv mer sårbart och söndertrasat. Hon kan endast gå med stöd av andra, hon har fistlar, som hon har opererats för vid det här laget, men trots det behöver hon fortfarande vård, och läkarna vet inte om hon någonsin kommer att kunna leva ett normalt liv.

Övergrepp på kvinnor vardag

När jag kom till Sverige ville jag adoptera henne, eftersom jag ville ge henne chansen till ett nytt liv i en ny miljö och med framtidshopp. Men snart insåg jag att det var en oerhört komplicerad process, vilket fick mig att tappa hoppet. Som en sydasiatisk kvinna, så vet jag hur svårt det är att leva som överlevare efter en våldtäkt. Kanske räddas kvinnans liv, men därefter är hela systemet berett att döda henne när som helst.

Vid något tillfälle glömde jag helt bort flickans lilla leende, för när du befinner dig i ett samhälle där du tar del av liknande händelser varje dag, är det svårt att koncentrera sig på ett fall eller ett ämne. Bangladesh har rankats som det fjärde värst drabbade landet när det kommer till övergrepp på kvinnor, såsom tortyr, våldtäkt och mord, enligt Världshälsoorganisationens (WHO) senaste kartläggning. Även under pandemin har det antagit hemska former och ökat I antal.

Organisationen Ain O Salish Kendra har gjort en studie som visar att 23 procent av kvinnorna utsätts för tortyr av något slag. Från januari till september 2021 registrerades 527 fall av våld och dödligt våld mot kvinnor, varav 56 kvinnor utsatts för tortyr av sina makar, 18 kvinnor torterats av sina svärföräldrar, 180 kvinnor dödats av sina män, 60 kvinnor mördats av sina svärföräldrar, 63 kvinnor dödats av egna familjemedlemmar, 32 kvinnor torterats av familjemedlemmar, 118 kvinnor begått självmord på grund av att de utsatts för våld i hemmet. Totalt alltså 527 fall av tortyr och mord rapporterades, varav 228 fall registrerats hos polisen och de andra lämnats utan åtgärd.

Våldtäkt är ett övergrepp som innebär djup påverkan på livet. Det skadar inte bara i stunden utan förstör hela livet. Våldtäktsoffer får inte tillgång till  psykologisk och psykiatrisk behandling. Hela livet lever de med stigmat. Som ett resultat, kan de inte fortsätta sina liv som tidigare.

Män värderas högt, kvinnor vingklipps

Ibland frågar jag mig varför det här händer allt oftare i vår del av världen, varför våra sydasiatiska kvinnors liv står på spel. Jag har inte kunnat hitta ett bra svar på det förutom att våra ”värdefulla män” tillåts vara hänsynslösa och samhället samtycker till deras ilska och bekräftar den genom att avfärda den med att ”när män är arga är de kungar”, medan kvinnor som är arga är horor.

Män kan även ha sitt ”ego”. När dessa arga och egoistiska män fastnar på arbetet är de offer för sina chefer och ilskan tar de ut på sina fruar, eftersom kvinnorna är deras skapelser, deras ägodelar, som de kan använda och lämna som de vill. Kvinnorna har däremot inga röster. Deras röster, deras vingar, klipptes av redan vid födseln, genom att de uppfostrades till att bli kvinnor med tålamod och utan röst. Vilken skam livet är egentligen. Samhället, staten, regionen och till och med religionen är mot kvinnor.

Nuförtiden är jag än mer deprimerad eftersom våra protester inte har lett till någon förändring, trots våra aktiviteter, trots våra handlingar. När universitetsstudenter dödas av sina svärföräldrar och män, vad kan vi då förvänta oss av kvinnor som saknar utbildning eller kvinnor som berövats allt och inte har någonstans att ta vägen. Jag brukar alltid säga att systemet är den värsta patriarkala boven; vi måste ändra vårt synsätt; annars går ingen säker.

Supriti Dhar är journalist och aktivist från Bangladesh, samt grundare av Women chapter international, och bor numera i Sverige.

Översättning från engelska: Christin Sandberg