Årets Per Anger-pris tilldelas Anabela Lemos från Moçambique. Hon är en av världens många utsatta klimataktivister. Även Sverige investerar i utvinning av naturresurser i hennes land. ”Ett pris ger skydd men omdirigerade investeringar kan undanröja själva hotbilden”, skriver Lisa Gålmark.
Svenska regeringens internationella pris till människorättskämpar, Per Anger-priset, ges till en person som verkat med mod och direkt agerande. Per Anger var diplomat i Bukarest under andra världskriget och skapade tillsammans med Raoul Wallenberg ett system med svenska skyddspass som räddade judar i Ungern undan Förintelsen.
De senaste två åren har priset getts till kvinnorättsförsvararen och skribenten Intisar Al-Amyal som sedan 20 år tillbaka arbetar för kvinnors rättigheter och jämställdhet i Irak respektive Sibusiso Innocent Zikode som genom den sydafrikanska rörelsen Abahlali baseMjondolo avslöjar korruption, förtryckande regler och övergrepp mot alla som bor i kåkstädernas slumområden.
I år ger regeringen priset till Anabela Lemos, drivande sedan över tjugo år i Justiça ambiental (JA!), klimaträttvisa på svenska, en systerorganisation till Jordens vänner, i Moçambique. Trots inbrott, hot och misshandel står organisationen upp mot storskaliga lokala utvinningsprojekt som förstör naturens ekosystem, leder till klimatgasutsläpp och berövar människor deras mark och försörjning.
Som visades i Naturskyddsföreningens rapport (2019) Miljöförsvarare under attack – om hoten mot dem som skyddar vår natur är många regeringar av tradition negativa till miljöförsvarares arbete. Årets val av pristagare utgör därför ett stycke positiv demokratihistoria: försvaret av mänskliga rättigheter sammankopplas med försvaret av jordens livsuppehållande system.
Sedan 1998 då FN för första gången uppmärksammade utsattheten hos människorättsaktivister har fler och fler civila organisationer vittnat om ökade brott riktade specifikt mot människor som försvarar planeten och naturen där de bor och försörjer sig.
Senaste statistiken från Global witness visar att under 2020 utsattes det högsta antalet miljöförsvarare för fatala attacker hittills under ett enda år – i genomsnitt fler än fyra personer i veckan. Morden utfördes ofta mot bakgrund av tidigare hotelser, övervakning, sexuellt våld och kriminalisering.
År 2017 lyfte EU-parlamentet kopplingarna mellan genus och klimatförändringar och i år var det första gången UN Women satte ljus på diskussionen och erkände sambanden mellan klimatförändringarna och kvinnokategorins situation globalt och lokalt.
Att försvara miljön är alltså långt ifrån en accepterad uppgift världen över. Men hur uppmärksammas brotten mot aktivister bland sympatisörer i världen och Sverige? Vad kan göras för att förhindra att attackerna fortsätter?
Pristagaren Anabela Lemos menar att myndigheter, organisationer och ledare världen över varit tysta om det som händer i provinsen Cabo Delgado längs Moçambiques norra kustremsa. Och det fastän dessa makthavare inte sällan är indirekt inblandade.
I provinsen upptäcktes för tio år sedan en enorm gasfyndighet. Internationella företag och banker ställde sig i kö för att investera i Afrikas förmodligen största energiprojektet någonsin. Invånarna lovades arbeten i projektet som de sedan inte hade kvalifikationer för att söka.
Eftersom de redan levde på marginalen kunde de inte sätta något emot projektet och hade inget annat val än att lämna sina hem. Över 600 familjer tvingades från sin mark. Försämrade möjligheter att försörja sig har underlättat för religiösa och andra väpnade grupper att rekrytera bland lokalbefolkningen.
Sedan 2017 har dessa grupper utfört våldsamma attacker där kvinnor förts bort och barn kidnappats. Under 2019 krävde attackerna i Cabo Delgado fler än 200 liv och över 800 000 människor har fördrivits. Enligt Amnesty International är situationen fortsatt mycket allvarlig.
Anabela Lemos organisation JA! arbetar med att stärka invånarnas rättigheter. Tillsammans med kollegan Ilham Rawoot reser Lemos regelbundet till området och dokumenterar vad som händer, protesterar mot utvinningsplanerna och varnar för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Landets journalister rapporterar om läget men – såsom Amnesty International vittnar om – flera av dem har försvunnit, trakasserats och tystats ned.
Bland finansiärerna av gasprojektet återfinns ett antal av världens största oljebolag, amerikanska Exxon Mobil, italienska Eni och franska Total, det sistnämnda innehavare av största bolagsvinsten i fransk historia och nyligen, enligt Le Monde, transportör av rysk olja till England och Nederländerna.
Anabela Lemos betonar att Moçambique är bland de länder i världen som drabbats hårdast av klimatförändringarna med fler och fler översvämningar, cykloner och torka som redan fördrivit och drabbat hundratusentals människor.
Brist på öppenhet, korruption, olagliga finansiella flöden och allvarliga kränkningar av miljömässiga och mänskliga rättigheter präglar hela fossilsektorn i Afrika, framhåller Lemos organisation JA!.
Även svenska investeringar återfinns i exploateringen av Cabo Delgado. Sjunde AP-fonden har placerat närmare 1,5 miljarder kronor i Total och nära en halv miljard i Eni, berättade Anabela Lemos kollega Ilham Rawoot (1.32-2.24) när hon besökte Sverige förra året.
Enligt SVT går 16 miljarder av AP-fondernas investeringar till företag som driver och finansierar fossila projekt – trots att fondernas uppdrag är att beakta hållbarhet och följa Paris-avtalet. AP-fonderna har kritiserats hårt, fick priset för grönmålning 2021 och är nu anmälda av civilsamhällesorganisationer i Sverige till FN för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Gasprojektet i Cabo Delgado som svenska skattepengar gett stöd till motverkar den omställning FN:s klimatpanels (IPCC) nya rapport från 28 februari efterlyser. IPCC bekräftade att klimatkrisen påverkar afrikanska länder oproportionerligt och att globala åtgärder är mer brådskande än vad som tidigare angetts.
Jordens vänner och New economics foundation har i studier visat att gasprojektet kommer att producera mellan 3,3 och 4,5 miljarder ton koldioxidekvivalenter under 37 år – vilket är mer än de sammanlagda årliga växthusgasutsläppen från alla de 27 EU-länderna.
Anabela Lemos och hennes organisation förutspår att det hela dessutom blir en ekonomiskt dålig affär. När energiomställningen accelererar, och produktionskostnaderna för förnybar energi sjunker i jämförelse med fossilenergi, blir investeringarna lika med strandsatta tillgångar.
Om liknande projekt inte upphör riskerar Afrika låsas in i fossila bränslen – trots sin enorma potential för förnybar energi, betonar JA! vidare.
Det här är sammanhang som inte riktigt kom fram när representanter för utdelaren av priset Forum för levande historia, biståndsorganisationer, en bankexpert, svenska ambassadören i Moçambique och pristagaren Anabela Lemos möttes på Ekonomiska Museet i Stockholm 29 mars.
Att det behövs internationella avtal som ställer företag till svars för mänskliga rättighetskränkningar var panelen enig om – och erinrade sig Sveriges stöd till den afrikanska självständighetsrörelsen i Moçambique och kampen mot apartheid under 1960- och 1970-talet
Frågan är dock hur länge Sverige kan leva på den goodwill som byggdes upp då. Men kanske åtföljs priset till Anabela Lemos och JA! av hållbara åtgärder.
Som att regeringen verkar för att skattepengar inte placeras i fossilindustrin och animalieindustrin, branscher som globalt står för de flesta kränkningarna av mänskliga rättigheter. Och ställer om till bistånd och investeringar i förnybart och växtbaserat.
Ett pris ger skydd men omdirigerade investeringar kan undanröja själva hotbilden.
Båda direkta ageranden som behövs i vår tid.
Lisa Gålmark är frilansjournalist samt fristående forskare och författare.
