Recension

Enastående hyllning till Kudzai Chimbaira

Ur föreställningen 100 frågor till Kudzai Chimbaira.

Den svensk-zimbabwiska skådespelaren och regissören Kudzai Chimbaira har trots sin bortgång i ung ålder en gedigen karriär bakom sig. Nu hyllar Teater Tribunal henne i en uppsättning som är både skakande och förlösande, skriver Yasmine Abdullahi som sett föreställningen.

Det doftar rökelse av salvia och i publiken hörs snyftningar och djupa andetag. Vad finns bortom sorgen? Varför måste man dö hastigt och lämna så många obesvarade frågor efter sig? I 100 frågor till Kudzai Chimbaira får vi se en interaktiv performance på Teater Tribunalen där gränslandet mellan sorgearbete och kamp tar upp utrymmet.

Det är lika skakande som förlösande. För vad är det egentligen som händer när någon lämnar jordelivet hastigt? Det lämnar ett tomrum som blir svårt att greppa.

Kudzai Chimbaira var en prisbelönt skådespelerska och regissör från Zimbabwe som lämnade stort avtryck inom svensk film och teater. Hennes scennärvaro har beskrivits som extraordinär och under hennes tid hann hon vara ordförande för Integrationsteatern och mångfaldsinitativet Tryck. Chimbaira. Hon blev även hyllad för sin medverkan i bland annat föreställningarna Europa Europa och Svarta revolutionärer faller inte från månen.

Konstnärerna och dramatikerna Nasim Aghili och Johanna Emanuelsson, som skapat föreställningen, lyckas fånga Kudzais livsverk och påverkan på ett veritabelt sätt. Den stillsamma performancen ger utrymme för sorgearbete och kamp, det som på något sätt förenar oss människor.

I centrum för berättelsen hörs Hope Masikes melodiösa stämma som är kraftfull och nästintill spirituell. Kudzai Chimbaira var inte bara en person som drev kampen i kulturen, utan hon var banbrytande i sitt sätt att uttrycka konst genom att kombinera den med kampen för en jämställd värld.

Och vad vore en sorgeritual utan en måltid? Under föreställningen serverades mat samtidigt som dikter lästes upp. Denna inramning kunde dra fantasierna till en mottagning efter en begravning, men med Kudzais verk som spelades byttes dessa tankar ut till ett minne av glädje och strid.

Trots de långa pauserna av tystnad och lågmäld musik, är tributen till henne närvarande och andlig under hela föreställningen. På den vita duken får vi se några inspelningar från hennes liv. Allt ifrån ett födelsedagsfirande till filmsnuttar i vilka hon filosoferar kring vad ett pass faktiskt är värt.

Slutligen får vi se ett långt brinnande tal om kulturens framtida roll i samhället. Det lämnar ett kvardröjande intryck; hon var och är en eldsjäl inom den antirasistiska konstvärlden.

Efter måltiden bjuds det på halva, som vanligtvis brukar vara en extremt söt konfektyr. I det tillhörande receptet som publiken blev tilldelade stod det att den innehöll vetemjöl och rapsolja samt sockerlag. Sockerlagen smakade knappt, och en söt delikatess var det absolut inte. Men, det kanske var exakt så hon brukade vilja ha sin halva?

Lite extra hyllande blir det när de sista frågorna som läses upp endast handlar om att bevara minnet av en vän, kollega och en själsfrände. Kvar blir ett enastående sorgerum utan dess like som får en att vilja hylla Kudzai Chimbaira i all framtid.

Recension

Britney Spears upprättelse

Britney Spears självbiografi The Woman in me i en bokhandel i Clifton i New Jersey i USA i november i år.

Britney Spears självbiografi berör och ger henne revanch. I boken klargörs dramor och intriger från hennes eget perspektiv. Den är ärlig, avklädd och direkt, och förtjänar att bli hörd, menar Maria Bratt som har läst.  

Britney Spears är aktuell med självbiografin The woman in me där hon skriver öppet och ärligt om sitt liv i kronologisk ordning. Boken anses vara dåligt skriven och inleds med berättelser om hur musiken och dansen betytt mycket för henne redan som litet barn. Men uppväxten för kvinnorna i Spears-släkten var tuff, mycket alkohol, trasiga själar och hemska minnen.

Spears berättar om sin far, som var kontrollerande och alkoholiserad. Om bråken, de dyskfunktionella relationerna i familjen. Dansen och musiken var hennes räddning, en ljusare värld som gav henne flykt från den trasiga familjen.

Spears föräldrar upptäckte tidigt Britneys talanger och tog med henne till dans- och showtävlingar. Hon vann gång på gång – hon var begåvad. Man kan tänka sig att Spears blev både uppfylld och pressad av dessa tävlingar. Men det fortsatte och hennes stora genombrott kom när hon blev uttagen till ”Mickey Mouse Club” som 15-åring. Britney Spears fick aldrig vara barn. Hon skulle så såsmåningom bli en världskänd artist som kom att försörja hela familjen på ett sjukt sätt.

Vid 15-års åldern fick hon sitt första skivkontrakt. Karriären gick där efter i raketfart och framgångssagan började ta fart. Hon började knyta kontakter i musikbranschen och snart kom hennes framgångshit Baby one more time Efter denna succé blev Britney världskänd. Hitsen fortsatte ligga i topp, radio och MTV. Med kontakterna och programmet ”Mickey Mouse Club” som också Justin Timberlake medverkade i blev de ett par. Relationen var en berg-och dalbana som fångade skvallerpressen. Vi fick veta varenda händelseförlopp, men vem var Britney Spears på insidan?

Kritiken började smyga sig på från massmedierna om artisten. Det handlade till stor del om sexism och operationer. Medierna hackade mer och mer på henne. Kritiken och pressen gjorde att Britney började med Prozac.

Medierna målade upp Britney Spears som en riktigt häxa gentemot Justin Timberlake, men i boken får vi höra en helt annan version än medierna och Timberlake gav efter att deras förhållande hade tagit slut. Medierna förföljde Britney Spears, den ena skandalen efter den andra. Medierna bedrev en häxjakt på henne och privatlivet försvann helt. Snart efter Justin Timberlake blev hon tillsammans med Kevin Federline som var en typisk bad boy, rökte mycket marijuana och hade allmänt dålig kvinnosyn. Snart skaffade de sig två pojkar tillsammans, Britney Spears drabbades av förlossningsdepressioner och förhållandet blev väldigt stormigt efter ett tag.

Självbiografin är en självrannsakan om henne själv som person. Hon är äkta. Hon förskönar inget och hon drar inte saker till sin fördel. Boken är en upprättelse för hur dåligt hon blev behandlad av ex-pojkvänner, familj och skvallerpress. Det är skruvat. Det är galet. Det är uppenbart att Britney vill försvara sig emot all kritik från massmediernas negativa bild av henne.

Till slut fick hon nog och gav sig på en papparazzifotograf med ett paraply och rakade av sig allt hår. Det långa sexiga håret som behagade män skulle bort. Det väckte sensation i hela världen – Britney Spears hade blivit galen. Hon medgav samtidigt själv att hon drabbats psykisk ohälsa av all press och de trauman hon fått utstå och utvecklade ett läkemedelsbereonde. Adderall – narkotikaklassad ADHD-medicin.

Snart blev hon inlagd på sjukhus. Sedan tog hennes pappa över hennes liv i tretton år med förmyndarskap. Mamman gav ut en snyftare, en bok, om hur jobbig Britney Spears hade varit för familjen, och samtidigt försörjde hon sina föräldrar i alla dessa år under förmyndarskapet. Hennes föräldrar utnyttjade henne och knäckte henne. Förmyndarskapet innebar att hon till exempel inte ens fick äta vad hon ville och blev tvångsomhändertagen, fick inte ens träffa sina barn. Det blev ett mentalt fängelse.

Boken är en protest på hur illa hon blivit behandlad av medier, paparazzifotografer, sina ex-pojkvänner och familj. Den ger henne revansch och tar tillbaka kreativiteten – skrivandet blev en frigörelse från förmyndarskapet. Dock finns det mycket upprepningar i boken, särskilt om hennes far. Det upplevs något tjatigt för läsaren. All fixering vid Britney Spears kropp är en feministisk kritik över hur allmänheten runt en kvinna gör allt för att kontrollera en kropp och skönhetsidealen. När hon rakade av sig håret och gick upp i vikt blev det rena trakasserier. Hon hade blivit fet och misslyckad enligt medierna.

Boken är en blandning mellan ett gediget CV och en förklaring och ett försklarande av alla dramor och skandaler kring Britney Spears.

Man behöver inte vara ett Britney Spears-fan för att uppskatta boken, jag tycker den är läsvärd oavsett. Dock har boken fått mycket dålig kritik för språk och innehåll. Det skulle varit intressant att höra vad Britney Spears familj, hennes ex-pojkvänner och media har för förklaring till att de behandlat henne så illa. I boken får vi bara höra hennes version. Vi får inte veta hela sanningen kring hur Britney Spears blev superkontrollerad under förmyndarskapet. Hon gick på en tung medicin – litium, som är till för bipolär sjukdom – under förmyndarskapet. Vi får heller inga detaljer hur förmyndarskapet upphörde efter tretton år, bara det att hon fick hjälp av en känd toppadvokat. Britney Spears fans började så småningom för några år sedan göra aktioner för att befria henne från sin fars förmyndarskap, som skrevs under i sociala medier: #freebritney. Hon har gjort revansch genom att göra denna bok och genom hennes Instagramkonto, och fått pepp av miljontals fans. Ett feministiskt uppvaknande, enligt Britney Spears själv. 

Maria Bratt
Format: Inbunden
Översättare: Christian Thurban och Katarina Jansson
Språk : Svenska, översatt
Antal sidor: 252
Utgångsdatum: 2023-10-24
Förlag: Bokförlaget Forum 

Recension

Chers julalbum – en discokula över jugranen

Cher aktuell med julskiva.

”Inget banbrytande album, men ett med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen.”
Filip Hallbäch recenserar Christmas.

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Recension

Monica Sjöö – en politisk visionär på Moderna museet

Monica Sjöös (1938–2005) utställning Den stora kosmiska modern visas på Moderna museet i Stockholm fram till den 15 oktober.

Monica Sjöös verk upphör aldrig att beröra och provocera. Nu är hennes konst aktuell på Moderna museet. Hon tog politisk ställning i skapandet och var kontroversiell på sin tid. Det är inget skönhetsmåleri – det var till för att föra politisk debatt. Maria Bratt har sett utställningen.

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.