Recension

Enastående hyllning till Kudzai Chimbaira

Ur föreställningen 100 frågor till Kudzai Chimbaira.

Den svensk-zimbabwiska skådespelaren och regissören Kudzai Chimbaira har trots sin bortgång i ung ålder en gedigen karriär bakom sig. Nu hyllar Teater Tribunal henne i en uppsättning som är både skakande och förlösande, skriver Yasmine Abdullahi som sett föreställningen.

Det doftar rökelse av salvia och i publiken hörs snyftningar och djupa andetag. Vad finns bortom sorgen? Varför måste man dö hastigt och lämna så många obesvarade frågor efter sig? I 100 frågor till Kudzai Chimbaira får vi se en interaktiv performance på Teater Tribunalen där gränslandet mellan sorgearbete och kamp tar upp utrymmet.

Det är lika skakande som förlösande. För vad är det egentligen som händer när någon lämnar jordelivet hastigt? Det lämnar ett tomrum som blir svårt att greppa.

Kudzai Chimbaira var en prisbelönt skådespelerska och regissör från Zimbabwe som lämnade stort avtryck inom svensk film och teater. Hennes scennärvaro har beskrivits som extraordinär och under hennes tid hann hon vara ordförande för Integrationsteatern och mångfaldsinitativet Tryck. Chimbaira. Hon blev även hyllad för sin medverkan i bland annat föreställningarna Europa Europa och Svarta revolutionärer faller inte från månen.

Konstnärerna och dramatikerna Nasim Aghili och Johanna Emanuelsson, som skapat föreställningen, lyckas fånga Kudzais livsverk och påverkan på ett veritabelt sätt. Den stillsamma performancen ger utrymme för sorgearbete och kamp, det som på något sätt förenar oss människor.

I centrum för berättelsen hörs Hope Masikes melodiösa stämma som är kraftfull och nästintill spirituell. Kudzai Chimbaira var inte bara en person som drev kampen i kulturen, utan hon var banbrytande i sitt sätt att uttrycka konst genom att kombinera den med kampen för en jämställd värld.

Och vad vore en sorgeritual utan en måltid? Under föreställningen serverades mat samtidigt som dikter lästes upp. Denna inramning kunde dra fantasierna till en mottagning efter en begravning, men med Kudzais verk som spelades byttes dessa tankar ut till ett minne av glädje och strid.

Trots de långa pauserna av tystnad och lågmäld musik, är tributen till henne närvarande och andlig under hela föreställningen. På den vita duken får vi se några inspelningar från hennes liv. Allt ifrån ett födelsedagsfirande till filmsnuttar i vilka hon filosoferar kring vad ett pass faktiskt är värt.

Slutligen får vi se ett långt brinnande tal om kulturens framtida roll i samhället. Det lämnar ett kvardröjande intryck; hon var och är en eldsjäl inom den antirasistiska konstvärlden.

Efter måltiden bjuds det på halva, som vanligtvis brukar vara en extremt söt konfektyr. I det tillhörande receptet som publiken blev tilldelade stod det att den innehöll vetemjöl och rapsolja samt sockerlag. Sockerlagen smakade knappt, och en söt delikatess var det absolut inte. Men, det kanske var exakt så hon brukade vilja ha sin halva?

Lite extra hyllande blir det när de sista frågorna som läses upp endast handlar om att bevara minnet av en vän, kollega och en själsfrände. Kvar blir ett enastående sorgerum utan dess like som får en att vilja hylla Kudzai Chimbaira i all framtid.