Publicerad 6 maj, 2022
EssäKampen för reproduktiv rättvisa fortsätter på Irland
Fyra år har gått sedan folkomröstningen om abort på Irland. Då röstade en majoritet för att ta bort abortförbudet som fanns inskrivet i landets konstitution. Men marginaliserade kvinnor har inte fått del av rättigheterna och det faktum att staten och kyrkan går hand i hand fortsätter spöka i abortfrågan, skriver forskaren Sarah Bodelson i en essä från Irland.
I maj har det gått fyra år sedan 66 procent röstade för att ta bort abortförbudet på Irland. Abortförbudet infördes år 1861 under Englands kolonialstyre genom The offences against the person act och befästes i det självständiga Irlands konstitution år 1983.
Den åttonde ändringen av Irlands konstitution totalförbjöd abort och nekade gravida all rätt till beslutsfattande gällande sin kropp och hälsa. Gravidas hälsa och liv har systematiskt riskerats och offrats till följd av den åttonde ändringen. Sheila Hodgers år 1983, Michelle Harte 2010 och Savita Halappanavar år 2012 är tre kvinnor som nekats livsnödvändig vård inom den irländska sjukvården under sin graviditet och fått sätta livet till som följd.
Den 25 maj 2018 var därför en dag av lättnad och glädje. En segerns dag som föregåtts av en kamp som sträcker sig över generationer och nationella, politiska och medborgerliga gränser för allas rätt till reproduktiva rättigheter på Irland. Dock var besvikelsen stor när kraven på abortlagstiftningen över tid urvattnades.
Marginaliserade kvinnors röst
Kampanjen Together for yes som mobiliserade ja-röster för att ta bort abortförbudet har kritiserats för sin kampanjstrategi. Flera menar att kampanjen såväl tystade som stängde ute marginaliserade kvinnors och transpersoners röster i rörelsen och krav på lagstiftningen. Flera jag mött berättar om en kampanj som inte utmanade nationalistiska, koloniala och rasistiska idéer om vilken kvinna som anses ha rätt till mänskliga rättigheter och hälsa på Irland. De berättar om hur deras politiska röst som rasifierade, migranter, och transpersoner tystades och kraven på lagstiftningen urvattnades.
Det var en av anledningarna till att gräsrotsgruppen MERJ, Migrant and ethnic minorities for reproductive justice, bjöd in till workshop-serien ”Challenging white feminism: moving beyond the politics of Together for Yes” efter folkomröstningen. MERJ skapade en plats att reflektera över kampanjen och vägar bortom en vit feminism.
Som många aktivister och gräsrotsgrupper anat och enligt siffror från the Irish family planning association (IFPA) tvingades runt två hundra personer resa utomlands för abortvård bara under 2020. Gravida som av olika anledningar passerat vecka 11 eller 12 av sin graviditet. Det råder ännu oklarhet exakt hur tidsgränsen i lagstiftningen ska tolkas.
Begränsningarna drabbar precis som tidigare gravida som saknar uppehållstillstånd, lever under knappa ekonomiska förhållanden eller av andra anledningar har svårt att resa inom eller utanför Irland allra hårdast. Den 9 september 2019 skrev gräsrotsgruppen MERJ ett uttalande på sin hemsida som belyste just detta.
”Papperslösa personer kan inte resa utanför Irland. Gränspolitiken gör att fler människor blir papperslösa och gör det omöjligt för papperslösa att resa utomlands. Vi kontaktades av en kvinna som hade försökt att få en tid för att förnya sitt visum, men det var omöjligt för henne att få en tid. Medan hon väntade på sin tid för att förnya visumet var hon rädd för att gå till en allmänläkare på grund av sin rättsstatus och passerade då vecka 12 i graviditeten som är tidsgränsen för en laglig abort.”
Här berättar MERJ om en av många personer som även efter den nya lagstiftningen varit beroende av information och stöd från gräsrots-organisationer i och utanför Irland för tillgång till abortvård. I vissa delar av landet såsom grevskapet Sligo i nordvästra Irland finns det i nuläget ingen tillgång till abortvård på grund av den rätt till vårdvägran som skrivits in i lagen. Endast 9 av 19 BB- och förlossningssjukhus på Irland tillhandahåller i nuläget abortvård.
Utvärdering av abortlagen
Dryga tre år efter att lagstiftningen trädde i kraft ska den utvärderas. Den 1 april var sista dagen att skicka in synpunkter och förslag på förändringar av lagstiftningen från enskilda personer och organisationer. Bland kraven på förändringar som gräsrotsorganisationen Abortion rights campaign offentliggjort finns att abort måste avkriminaliseras, att den obligatoriska 72 timmar långa väntetiden mellan de två obligatoriska besöken hos en vårdgivare och att rätten till vårdvägran, även kallad samvetsklausul, tas bort.
Dessutom kräver gräsrotsgruppen att det transexkluderande språket tas bort som innebär att bara kvinnor har laglig rätt till abortvård, samt att säkra zoner runt kliniker införs för att skydda patienter, vårdgivare och allmänheten. Sligo action for reproductive rights access, som kampanjar för tillgång till abortvård i Sligo, ställer inte lika radikala krav men rekommenderar att behålla möjligheten till det första besöket hos vårdgivaren per telefon som infördes under pandemin. Hälsoministeriet har dock meddelat att utvärderingen endast ska titta på hur lagen efterlevs, inte de inskrivna begränsningarna i lagstiftningen.
Nytt förlossningssjukhus mitt i abortstrid
Parallellt med försöken att ändra abortlagstiftningen på Irland pågår en debatt om The national maternity hospital, Irlands nationella BB- och förlossningssjukhus i Dublin. I flera år har det utlovats ett nytt BB- och förlossningssjukhus då nuvarande är i dåligt skick. Sedan 2013 när dåvarande hälsoministern presenterade förslaget har det kantats av protester.
Det nya sjukhuset ska byggas på mark som ägs av The religious sisters of charity. Driften skulle ges till St Vincent’s Hospital Group som ägs av nunnorna. The religious sisters of charity drev fem stycken internat med dokumenterade övergrepp på barn och flera Magdalene laundries där kvinnor som blev gravida utanför äktenskapet tvingades föda, avsäga sig vårdnaden om sina barn och arbeta oavlönat (O’Toole 20 April 2017). De har inte heller bidragit till det upprättelsesystem som blev klart 2013 där personer som överlevt institutionerna som drevs av katolska kyrkan med stöd av den irländska staten har rätt att söka skadestånd.
Efter protester som bröt ut 2013 överförde The Religious Sisters of Charity ägandet av Saint Vincent’s Hospital Group till en ”självständig välgörenhetsorganisation” som ska driva det nya sjukhuset. De hävdar därmed att de inte har något inflytande över den nya organisationen, men de vägrar samtidigt sälja marken till staten som i stället ska arrendera den i 299 år. Men som gräsrotsgruppen Leitrim for Choice förtydligar i ett mejl, “Inga förändringar i längden på arrendet förändrar det faktum att marken ägs av ett företag, efterträdare till The religious sisters of charity som är bundna av kanonisk lag att upprätthålla den romersk-katolska kyrkans värderingar. Hur kan det vara acceptabelt för någon offentligt finansierad hälsoinrättning idag?”
Oro för bristfällig vård med katolska ägare
Nu är många oroade över den vård som riskerar att inte tillhandahållas om nya BB- och förlossningssjukhuset byggs på mark ägd av, och dessutom tillåts drivas av, St Vincent’s hospital group. Såsom abortvård, IVF, preventivmedel och sterilisering. Hälso- och sjukvårdsministern Stephen Donnelly har flera gånger intygat och senast under en debatt i underhuset Dáil Éireann den 31 mars att all vård som är laglig i Irland ska erbjudas på nya sjukhuset, inkluderat abortvård.
Detta ska fastställas genom ett juridiskt avtal som godkändes av den nationella sjukvårdsstyrelsen i ett möte två veckor innan. Under debatten i underhuset sade flera i oppositionen att det var bisarrt att ens ha denna debatt i 2000-talets ”post-repeal Ireland”. Med andra ord, det Irland som 2018 röstade för att legalisera abort. Frågorna som ställdes om regeringens planer förblev obesvarade enligt oppositionen. Ministern sade att nästa steg var att presentera förslaget till regeringen vilket mötte högljudda protester.
Hur kan ministern som ansvarar för sjukvården på Irland låta en katolsk institution äga marken där det offentligt finansierade sjukhuset ska byggas? Samt låta samma institution ansvara för Irlands största BB- och förlossningssjukhus? Därtill i ett land som fortsatt tillåter vårdvägran enligt den nuvarande abortlagstiftningen? Bland de som följde debatten inifrån regeringsbyggnaden var besvikelsen stor över arrogansen och nedlåtenheten gentemot oppositionens frågor och hur ministern fortsatte hänvisa till det juridiska avtalet med The Religious Sisters of Charity som lösningen.
Abort - kamp mellan kyrka och stat
Oppositionen lyfte även problemet med ”the chilling effect” i abortlagstiftningen. Det innebär att vårdgivare fortsatt arbetar under hot om fängelsestraff om de ger vård utanför lagstiftningen. Gräsrotsgruppen Leitrim for choice som följde debatten i underhuset säger att kraven är enkla: ”Vårt (ja, vårt) nya BB- och förlossningssjukhus och marken som det står på måste vara offentligt ägt. Sjukhuset måste vara helt och hållet sekulärt och fritt att tillhandahålla all laglig hälso- och sjukvård utan någon religiös påverkan.” Under debatten låg frustrationen i luften och slagorden bröt igenom: ”Separera kyrkan från staten!”
Snart fyra år efter den historiska dagen på Irland fortsätter kampen om än i mindre skala och styrka än åren innan folkomröstningen. Kampen för att separera kyrkan från staten och för att göra abortvård gratis, säker, laglig och tillgänglig i hela Irland till alla som behöver det fortsätter envist. Samtidigt pågår en växande kamp för allas rätt till ett tryggt boende i en växande bostadskris, organisering för en bättre transvård och en rörelse för att få ett slut på över 20 år av statlig segregering och försummelse av asylsökande sedan systemet Direct provision infördes år 2000. Ännu finns det mycket att kämpa för och det är många som vägrar ge upp tills alla har tillgång till reproduktiva och mänskliga rättigheter på Irland.
Sarah Bodelson är doktorand i global politik vid Malmö universitet. Hon skriver sin avhandling om den politiska organiseringen för reproduktiv rättvisa på Irland.
