Nästan alla partier lovade att de skulle göra allt de kunde för att skärpa EU:s klimatpolitik så att vi kan leva upp till Parisavtalet. Men så har det inte blivit. Det råder en skriande kontrast mellan de vackra löftena och den urholkade förmåga till handling som uppvisats. Det är dags att ge en liten bild över vad som hänt vad gäller EU:s stora klimatreformer.

I november 2019 antog EU-parlamentet en resolution där vi utlyste klimatnödläge. En majoritet av oss ledamöter slog fast att de mänskligt vållade klimatförändringarna utgör ett allvarligt och akut hot. Parlamentet uttalade att kraftfulla åtgärder krävs för att kunna efterleva Parisavtalet om klimatet, och krävde att EU-kommissionen garanterar att samtliga kommande lagstiftnings- och budgetförslag till fullo överensstämmer med målet att begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 grader.
 
Parlamentet var förstås inte enigt – den klimatförnekande extremhögern röstade emot resolutionen om klimatnödläge. Men församlingen landade ändå i en kraftig majoritet på 429 ja-röster – mot 225 nej-röster och 19 nedlagda röster. Ett banbrytande ställningstagande gjordes där – en smula hopp om att kunna verka tillsammans när det verkligen behövs, att kunna agera innan det är för sent, väcktes.

det var alltför många politiker som inte ville gå från ord till handling, som inte inser att ett klimatnödläge också kräver att vi agerar kraftfullt

Men det skulle visa sig att det var alltför många politiker som inte ville gå från ord till handling, som inte inser att ett klimatnödläge också kräver att vi agerar kraftfullt när vi faktiskt får chansen.
 
Ett och ett halvt år efter beslutet om klimatnödläge, alltså i somras förra året, antogs EU:s nya klimatlag, efter slitsamma förhandlingar mellan EU-parlamentet och ministerrådet. Lagen var tänkt göra de vackra orden om att stoppa klimatförändringen till bindande förpliktelser. Den antagna lagtexten slår också fast att vi måste nå nollutsläpp till 2050, och den innehåller en mängd skrivningar om åtgärder på vägen dit.

Men i sluttexten har målen om hur mycket utsläppen måste minska redan innan 2030 för att kunna nå dit urvattnats kraftigt jämfört med vad vetenskapen säger krävs, och inte alls gjorts bindande för varje medlemsland på det sätt som hade behövts. 
 
Intensiv lobbyism från olika industriintressens sida, i kombination med olika inbromsningsförsök från de klimatfientliga högerkrafternas sida, både inom EU-parlamentet och bland medlemsländernas representanter i ministerrådet, hade gjort slutresultatet mycket svagare och mer tvetydigt än vad som hade behövts.
 
Men, nya tag. Det återstod fortfarande att ta fram de konkreta förslagen för hur vi kan få ner utsläppen till 2030, och här visste vi att EU-parlamentet måste skärpa förlagen och ta en progressiv roll. 
 
Utsläppshandelssystemet ETS, det verktyg EU har valt för att få ner de klimatskadliga utsläppen genom att sätta ett pris på dem, skulle skärpas till. Regelverket runt markanvändning och skog när det gäller förmågan att fånga upp koldioxid skulle ses över. Och ett helt nytt styrmedel skulle införas: klimattullar, CBAM, där även produkter som importeras till EU-området måste betala för sina utsläpp.

För klimattullarna utsågs jag till vänstergruppens förhandlare i EU-parlamentet, och jag tog tidigt fajten för att intäkterna från de nya tullarna skulle gå till klimatinvesteringar, framförallt i den fattiga delen av världen.
 
Härom veckan var det dags för omröstning i EU-parlamentet om hela det här nya paketet för att få ner utsläppen drastiskt inför 2030. Men i omröstningen, som började med utsläppshandeln i ETS, föll plötsligt del för del i de nya förslagen. 
 
Högern och liberalerna gjorde gemensam sak med extremhögern och röstade nej till skärpning efter skärpning. Plötsligt var utfästelserna om att rädda klimatet ingenting värda.

Rent konkret är ambitionsnivåerna alldeles för låga och de klimatskadliga fria tilldelningarna fortsätter alldeles för länge. Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.

När till slut bara en tumme återstod var vi en majoritet som valde att rösta nej till hela det urvattnade förslaget, och det slutade med att utsläppshandeln, klimattullarna och den sociala klimatfonden återremitterades till miljöutskottet. I ett ord: kaos.
 
Och här kom slutligen den verkliga tragiken in: När förslagen skulle omarbetas för att tas upp till omröstning igen stegade de mäktiga företrädarna för de stora partigrupperna – de konservativa, socialdemokraterna och liberalerna, tillsammans utgörande en majoritet av parlamentsledamöterna – in och gjorde en egen uppgörelse, helt utan inblandning av andra. 
 
Min grupp, den rödgröna Vänstergruppen, liksom den Gröna gruppens förhandlare, blev helt akterseglade.  I stället var det en handfull (manliga) maktveteraner, utan egen djupare insikt i de detaljer som det förhandlats om i månader, som tog chansen att träffa den överenskommelse som skulle göra dem själva glada. Resultatet: Ett kraftigt urvattnat förslag till regelverk för utsläppshandeln klubbades i förra veckan igenom i EU-parlamentet.

Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.

Rent konkret är ambitionsnivåerna alldeles för låga och de klimatskadliga fria tilldelningarna fortsätter alldeles för länge. Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.
 
Kampen för klimatet går självklart vidare, och ännu kommer EU att kunna ha en roll att spela. Men precis som inför valet 2019 så är det bara med en livaktig och otålig rörelse utanför parlamenten, som sätter press på makten utifrån, som vi kommer kunna ta de nödvändiga besluten som kan rädda klimatet. 
 
Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande krönikör i Fempers nyheter.