Servettöverenskommelsen med Turkiet är en skamfläck

Över en natt byttes utfästelser och försäkringar från socialdemokraterna om alliansfrihet till dess motsats. En hastig process i partiet – utan några egentliga besked annat än att alliansfriheten tjänat oss väl, men inte längre. Punkt slut.

Enligt ett par tre opinionsundersökningar var stödet för ett Nato-medlemskap plötsligt närmast monumentalt, endast 23 procent sade sig vara emot. Vad som egentligen fick stats- och försvarsministern att ändra sig kan vi bara spekulera i. Kanske får vi läsa dem först i Magdalena Anderssons memoarer, om inte Peter Hultqvist hinner före. Det skulle aldrig inträffa så länge han var försvarsminister – efter omsvängningen förväntas vi istället lita blint på hans omdöme?

Vad som dock tycks säkert är att detta beslut aldrig kom att underställas Sveriges befolkning. Inte i förra valet och inte i det kommande.

Det går absolut att hävda att Sverige under en lång tid närmat sig Nato i så stor utsträckning att vi i praktiken redan var med, men beslutet – det kanske största på hundra år – är irreversibelt och ingen kan förneka att det är framhastat. Annars hade varken Magdalena Andersson eller Peter Hultqvist satsat hela sin politiska heder från en dag till en annan.

”Servettöverenskommelsen” med Turkiet, för att låna ett uttryck från försvarsministern, är en läggmatch på alla punkter, en skamfläck i svensk utrikespolitisk historia. Det är närmast generande att läsa.

För många kurder i Sverige måste avtalet komma som en käftsmäll. I sämsta fall blir det värre än efter mordet på Olof Palme, då det var nästan omöjligt att inte drabbas av det så kallade PKK-spåret.

Men det stannar inte där. Det börjar där. Inte ens konsekvenserna av ett Nato-medlemskap har bibringats allmänheten. Att det innebär ett tillskott för Nato har dock framkommit med önskvärd tydlighet. Nu blir det upprustning med flera hundra procent.

Plötsligt bidrar Sverige till mer upprustning, mindre miljöhänsyn, och en beskuren inhemsk demokrati, och detta trots att det är knappt en månad fram till valet.

Att Sverige ansluter sig till Nato kommer att få många följdverkningar för varje svensk medborgare, men följderna av det höga spelet med demokratin är oöverskådliga.

Det tog Sverige över 40 år att ta itu med sin politiska historia under och efter det andra världskriget. ”Vi litade på Per Albin” ursäktade sig min mormor, medan en rad historiker var sysselsatta med att förklara att Sverige gjorde det enda tänkbara – att låta landet utgöra transportsträcka för tyska soldater.

Det gör saker med ”en nation” – att underställas beslut utan att få ta del i processen eller informationen som ligger till grund för den samma. Kanske får vi aldrig veta, och det kommer knappast att göra saken bättre. Tvärtom, skapar det falska självbilder och nationella sagoberättelser.

Sorgligt också, att många svenska medier så snabbt vek ner sig för faktum – igen – generande. Under covid-krisen ställdes i alla fall kritiska frågor på presskonferenserna. Men till det slutna försvaret – inga frågor, inga upphetsade kampanjer mot ÖB eller hans företrädare.

Vladimir Putins angreppskrig mot östra Ukraina och dess fina gasfyndigheter är förkastligt på alla plan, men att responsen blir att offra inhemskt medbestämmande och demokrati är direkt ovärdigt. Vilka värden är det då vi försvarar?

Tvångsanslutning brukade vara ett fult ord, vare sig det gällde socialdemokrater eller Kommunistiska partiet. Nu är det ett nationellt faktum, och vi får inte ens prata om det i valet. 

En sorgens vecka – veckan när Magdalena Andersson, Ann Linde och Peter Hultqvist anslöt oss till Nato – utan att ens säga varför. Och den som anser att feminister, aktivister och fredsorganisationer har varit tysta har helt enkelt letat dåligt – precis som många av de rikstäckande medierna – du ska vara militär och Nato-anhängare för att komma till tals – en del av det svenska totalförsvaret. Låter det inte generande bekant?

Anna-Klara Bratt
Chefredaktör och ansvarig utgivare för Fempers nyheter