Unga människor världen över demonstrerar för sin framtid. För att den överhuvudtaget ska finnas. Men de får inga svar. Inga svar på vad vi ska göra nu. Det konstaterar Gudrun Schyman som rapporterar från fredsfestival med tal och tango i Simrishamn.
SIMRISHAMN: Jag befinner mig mitt i en fredsfestival på temat Fred med Jorden och Fred på jorden. Det är föredrag, tal, sång, musik, poesi och dans. Också för publiken. Tango. Dansen som helande kraft. Och det känner vi ju, där vi står tillsammans i smäktande toner och smittande rörelser. Det är ett brokigt program. Precis som freds- och klimatrörelsen själv.
Vi lyssnar på klimatforskare, vi lär oss om naturjordbruk och vi lyssnar på en vital nordisk fredsrörelse. Visionen är en skandinavisk demilitariserad zon, fri från kärnvapen och kapprustning. Mänsklig frihet i stället för militariserad säkerhet. Naivt kanske någon tycker. Nödvändigt säger vi i festivaltältet.
Inför militarismens våld och det militärindustriella komplexets kompakta påtryckningar behöver visionen om en värld utan vapen mer än någonsin. Historiskt vet vi att förhandlingslösningar är den enda utvägen. Men i stället ser vi nu hur våldets mekanismer igen förgiftar våra samhällen. I de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en global upprustning som slår rekord i och med Rysslands invasion av Ukraina och som dessutom står i vägen för de insatser som krävs för att vi ska kunna ta oss an det globala hotet – klimatkrisen. Alla nivåerna hänger ihop och vår överlevnad hänger på nära globalt samarbete.
Det politiska ledarskapet lyser med sin frånvaro. FN:s generalsekreterare kallar det kriminellt. ”The abdication of leadership is criminal”, skriver han på twitter.
Nödvändig omställning innefattar allt på skalan som handlar om föreställningar byggd på patriarkal makt. Idén om att vi, människan, mannen, ska vara herrar över jorden. Att vi ska lägga under oss, tränga in i, exploatera, påstå att utveckling kräver ohämmad och obegränsad konsumtion, en föreställning om oändliga tillgångar, allt det som krockar med insikten om att världens resurser är ändliga. Och beroende av varandra. Precis som vi. Allt i det planetära systemet hänger ihop, i en ständigt pågående balansakt. En dans. Det betyder att vi måste vara följsamma. Att vi praktiserar tangons respektfulla intimitet inte bara i dansen utan i hela vårt varande. Att vi inser att vi är en del av, inte herrar över.
Utanför festivaltältet strömmar medias rapportering om riksdagspartiernas valupptakter. Vilka frågor är viktigast? Vad lyfter man fram? Det är som att möta en annan värld.
Moderaternas Ulf Kristersson säger att vi inte behöver förändra vår livsstil, Liberalernas Johan Pehrson säger att det är realistiskt att fortsätta sikta på 1,5 gradermålet, samtidigt som Sveriges klimatmål inte behöver skärpas. Klimat- och miljöministern Annika Strandhäll oroas av extremvärmen och menar att vi ”behöver göra allt vi kan för att få ned utsläppen och klara 1,5-gradersmålet” utan att på något sätt visa hur det skulle gå till i praktiken. I socialdemokraternas valfilm finns klimatkrisen överhuvudtaget inte med. I Aftonbladet skriver Lena Melin: ”Jag vill kalla den kortsiktighet som präglar dagens politik för ynklig. Just det, ynklig. Det gäller tyvärr inte bara klimatet. Men det är ett bra exempel.”
Unga människor världen över demonstrerar för sin framtid. För att den överhuvudtaget ska finnas. De får inga svar. Jo, en del politiker föreslår repressiva åtgärder mot demonstranterna, andra talar om nya underbara tekniska lösningar som eventuellt kommer att finnas om några decennier. Alltså inga svar på vad vi ska göra NU!
Det politiska ledarskapet lyser med sin frånvaro. FN:s generalsekreterare kallar det kriminellt. ”The abdication of leadership is criminal”, skriver han på twitter. När de demokratiska institutionerna inte kan leverera det som många kräver uppstår legitimitetsproblem. Tilltron till politiken försvagas. Det blir ett glapp där det frodas reaktionärt förakt för politiken och det i sin tur göder reaktionära idéer. Därför måste vi förena rörelsen med politiken. Då är folkbildningen en motkraft. Till exempel en fredsfestival i dagarna tre!
Gudrun Schyman, frilansfeminist och söndagskrönikör.
