Mary Wollstonecraft (1759-1797) brukar räknas till en av de första feministerna och hennes Till försvar för kvinnans rättigheter är numera en klassiker. Utöver denna skrev hon bland annat Thoughts on the Education of Daughters, A Vindication of the Rights of Men, romanerna Mary och Maria samt Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark.

Hon blev givetvis ökänd, men också en framstående intellektuell under de turbulenta åren då den franska revolutionen skakade det västerländska samhället i grunden, men mycket, såsom synen på kvinnor, ändå förblev sig ganska lik.

En kan bara spekulera i vad mer hon hade hunnit åstadkomma om hon inte gått samma öde till mötes som så många andra kvinnor i historien: barnsängsdöden. De flesta vet nog om att barnet som föddes var den blivande Mary Shelley, författare till en annan litterär klassiker.

Det är Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, som även ges ut i nyutgåva på Ellerströms i höst som ligger till grund för journalisten och författaren Katarina Bjärvalls bok Lutad mot ett spjut : Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795. Det är en hybrid mellan biografi och litterär fantasi som berättar om Wollstonecrafts resa i de skandinaviska länderna.

Tydligen har det inte förrän relativt nyligen varit känt varför hon gjorde resan. Det har dock framkommit att skälet var att hon för sin dåvarande make Gilbert Imlays räkning skulle försöka få tag på en skeppslast med silver som försvunnit. Med sig på resan hade hon sin omkring ettåriga dotter Fanny och den franska barnflickan Marguerite. Titeln kommer från hur hon själv beskriver sin stormiga tillvaro vid den tiden. Hon har upplevt det politiskt stormiga revolutionära Frankrike och en stormig kärleksrelation som resulterat i ett oplanerat barn.

Det framgår att Wollstonecraft försökt begå självmord. Spjutet i titeln kan sålunda läsas både som ett dödligt vapen riktat mot den egna kroppen och som en symbol för den död hon faktiskt skulle gå tillmötes inte alltför långt senare. Men i liknelsen finns också den omvända möjligheten: att luta sig mot spjutskaftet för hämta kraft att rikta udden utåt istället för inåt.

Lyckat grepp

Greppet att i biografiska böcker som inte gör anspråk på att vara ”den ultimata biografin” välja en period i föremålets liv som fokus och utifrån denna sammanfoga ett porträtt med trådar både framåt och bakåt, snarare än att gå igenom en persons liv kronologiskt från vaggan till graven är ofta lyckosamt. Så även här.

Wollstonecrafts resa i Skandinavien är relativt strapatsfylld, men jakten på skeppslasten är egentligen mest en fond för berättelsen om Wollstonecraft som person och hennes tankar om samhället. Dessa var som bekant progressiva, och inte bara när det gällde kön även om Mary Wollstonecraft nog inte skulle kunna kallas en tidig socialist. Snarare tycks hon ha varit anhängare av den borgerliga revolution som den franska blev, även om där fanns frön till en sann arbetarrevolution.

I Bjärvalls bok får vi en vardagsnära inblick, som åtminstone ger mig ett par nya insikter, i såväl de skandinaviska samhällena som i de franska (där Wollstonecraft spenderade mycket tid kring revolutionen) och engelska. Det är detaljer som vad man åt, hur kunskaperna i engelska och franska såg ut i Skandinavien och hur man klädde sig.

Såsom tydligen också framgår i Wollstonescrafts egen skildring ansåg hon att folket i de skandinaviska länderna verkade ovanligt förtryckt (friast upplevde hon att de var i Norge) medan överklassen var intellektuellt förslöad och bara ägnade sig åt matorgier och andra tomma statusmarkörer.

Bjärvall har en gedigen lista på källor, men boken är alltså till stor del skriven som en litterär fantasi där Wollstonecrafts resa bitvis iscensätts med ett skönlitterärt språk. Och läst som en sådan fungerar den bra. Men läst som sakprosa blir den däremot grumligare. Om en (som jag) inte har läst Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark finner en sig ständigt undrande över var de olika detaljerna kommer ifrån, eller om de är Bjärvalls spekulationer.

Jag funderar också över det stora fokuset på kärlekspartnern Imlay. Det är en stormig relation med vad som idag skulle kallas en riktig fuck boy, och Wollstonecraft blir ständigt besviken och till sist övergiven. Det finns en feministisk tanke om att det i skrivandet av framstående kvinnors biografier skulle vara detsamma som att reproducera en patriarkal ideologi att utesluta och nedvärdera kärleksrelationer och barn och därmed bekräfta den patriarkala föreställningen om att dessa relationer är mindre viktiga än Stora Tankar.

Det är en vettig kritik som jag till stor del håller med om. Men jag kan ändå inte låta bli att stundtals känna en viss leda när ytterligare en offentlig intellektuell kvinna  ska göras relaterbar genom att tråna och gråta. Kanske för att jag själv har internaliserat föreställningen om att det skulle finnas en motsättning mellan intellekt och känslor, intellekt och kropp?

Situerat perspektiv tar över

Besläktat med viljan att göra det biografiska objektet så relaterbart och igenkänningsbart för nutida läsare som möjligt, är det situerade perspektiv som blivit så populärt inom nutida journalistik.  I allt från krimpoddar till biografier som denna är det numera ett vanligt berättartekniskt grepp att låta journalisten eller författaren själv ta plats och berätta om sin resa i föremålets fotspår och om sina egna känslor inför det hen upptäcker.

Det situerade perspektivet är ofta både sympatiskt och viktigt. Det visar att det inte finns något helt objektivt sätt att närma sig historien, eller vilket ämne som helst, utan att en alltid skriver utifrån en egen horisont av kontext och förförståelse. Dock kan det, som olyckligtvis här, ta lite för stor plats och istället bli distraherande.

Det är förvisso en intressant frågeställning hur vi utifrån dagens förståelse av till exempel feminism kan närma oss en 1700-talstänkare som Mary Wollstonecraft. Men Katarina Bjärvalls skildringar av sina vandringar på de platser Wollstonecraft besökte under sin Sverigevistelse tillför uppriktigt sagt inte särskilt mycket.

Berättelsen om de första feministerna

Ett liknande familjärt tilltal återkommer i journalisten och författaren Anna Laestadius Larssons Alla dessa djäfla qvinnor: Berättelsen om de första feministerna. Också detta är en populärhistorisk bok men utan fullt lika framträdande drag av skönlitteratur. Här får vi förutom Mary Wollstonecraft möta kvinnorättskämparna och författarna Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olympe de Gouges, också de verksamma under 1700-talet.

Här är upplägget mer traditionellt biografiskt, men Laestadius Larsson väver liksom Bjärvall förtjänstfullt en väv kring de tre kvinnorna som ger en levande bild av deras personligheter och de samhällen de verkade i.

Hedvig Charlotta Nordenflycht är för många möjligen mest känd för sina dikter. Själv mötte jag henne första gången när jag som tonåring läste Kerstin Thorvall, som citerade hennes vemodiga Till en hyacint. Men Laestadius Larsson fokuserar på hennes polemik mot upplysningsfilosofen Rousseau. Likt så många män som var progressiva i andra frågor, var ju denne som bekant hängivet misogyn och ansåg att kvinnan var naturligt underlägsen mannen. Så Hedvig Charlotta Nordenflycht bestämde sig för att skriva ett svar, i diktform dessutom. Det fick titeln Fruentimrets försvar mot J.J. Rousseau, medborgare i Genève och hon planerade en översättning till franska som dessvärre aldrig blev av.

Om Hedvig Charlotta Nordenflycht i Sverige är mest känd som poet, är franska Olympe de Gouges knappt känd alls här. Född 1748 som Marie Gouze och avrättad 1793 efter att ha blivit misshaglig för jakobinerna, var hon en stridbar kvinnosakskämpe, anhängare till den franska revolutionens idéer, samt dramatiker. I egenskap av det sistnämnda skrev hon bland annat en pjäs som kritiserade slaveriet. Och även om en kan gissa sig till att denna säkert innehöll inte obetydliga inslag av exotifiering och paternalism tycks de Gouges alltså ha hamnat mer rätt i frågan om rasism än många andra vita feminister i historien.

Eurocentrismen är ett problem

Eurocentrismen är för övrigt ett av problemen med en bok som har undertiteln Berättelsen om de första feministerna och handlar om tre vita, europeiska kvinnor. Ordet ”feminist” blir oundvikligen alltid anakronistiskt när det ska appliceras på en tid då begreppet som sådant knappast användes, även om många Wollstonecrafts, Nordenflychts och de Gouges teorier ligger mycket nära och har överlevt in i den moderna feminismen. Men om det ändå ska användas på historiska kontexter är det tveksamt om dessa tre verkligen skulle kvala in som de ”första”.

Men denna invändning till trots är Alla dessa djäfla qvinnor en bra och överskådlig introduktion till tre intellektuella kvinnors gärning. Laestadius Larsson presenterar den mest berömda, Mary Wollstonecraft, sist. Hon redogör mer grundligt än Bjärvall för den senare, och sista delen av Wollstonecrafts liv. Den som kan sin Mary Wollstonecraft vet att hon framlevde sina sista år tillsammans med författaren William Godwin, en man som faktiskt tycks ha varit progressiv även i kvinnofrågan och även i praktiken. Detta hjälpte dock inte i slutändan vid en tid utan preventivmedel och fungerande förlossningsvård, och en barnafödsel satte alltså punkt för Wollstonecrafts liv och skrivande.

Just Wollstonecraft växte faktiskt upp under relativt knapra förhållanden, men historien om henne, Nordenflycht och de Gouges är till stor del en berättelse om inte bara vita utan också bättre bemedlade kvinnor.  Och detta är förvisso knappast att undra på när det var sådana kvinnor som över huvud taget hade möjligheten att skriva, en möjlighet som redan var starkt begränsad för kvinnor.

Men det är här frågan om vilken typ av historieskrivning som fortsätter att få plats kommer in. För även om historien nu breddas (vilket i sig är viktigt) med biografier om extraordinära kvinnor, är det fortfarande till stor del just genom ”extraordinära” personers öde som historien berättas. Sådana berättelser har onekligen lättare att fånga en bred allmänhets intresse, men det gör också att skildringar av hur det stora flertalet människor levde faller bort, inte minst kvinnors och arbetares liv.

Framförallt i Lutad mot ett spjut skymtar de visserligen fram i bakgrunden. Och dessa stycken, som det om ammornas situation, tillhör faktiskt bokens mest intressanta. Men de förblir i bakgrunden. Det känns därför som en ofrivillig ironi att Alla dessa djäfla qvinnor å sin sida inleds med en passage om Marie Antoinette och slutar med en om Kamala Harris.

Lutad mot ett spjut: Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795
Av Katarina Bjärvall 
Ordfront

Alla dessa djäfla kvinnor: Berättelsen om de första feministerna 
Av Anna Laestadius Larsson
Piratförlaget

Under fredagen i första veckan av oktober delades Nobels fredspris ut, och i år var pristagaren ingen mindre än den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi. Den stora fördelen med denna utmärkelse är att den åtminstone tillfälligt ger upphov till diskussioner om fredsfrågan. Med tanke på att militarism förhärskar årets övriga dagar i nyhetsrapportering och politiska debatter, kan det – mot den bakgrunden – te sig befriande att fredsfrågan får medialt utrymme och avhandlas.

I det svenska medielandskapet tycks fredsfrågan alltid vara intresseväckande, så länge utgångspunkten är situationer som äger rum långt bortom Nordens gränser. I hycklande tendenser talar man om andras enastående insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i andra länder, samtidigt som flera nordiska länder ägnar sig åt militär upprustning av historiska mått och samtidigt bedriver vapenexport till länder med demokratiska brister. Den svenska vapenindustrin gör miljardaffärer på civilas bekostnad varje år, och dessa vapenleveranser rättfärdigas ständigt med att man har omtänksamma intentioner. Exceptionalismen gör sig påmind här, det vill säga, den nationalistiskt implicita och ingrodda föreställningen att man som nation utgör det goda undantaget i en värld av syndafördärv. Visst, vapenexport är moraliskt förkastligt, men vi är det goda undantaget.

Sanningen är att fredsfrågan har i alla tider varit kontroversiell, även här i Sverige. Alla är för fred, så länge man inte behöver anstränga sig. Så fort fredsfrågan handlar om makten, så bränner det genast till. Så fort man utmanar militarismens tongivande diskurser genom att höja rösten och ifrågasätta rådande narrativ, då väcker det alltid motstånd i form av hätska känslor och häcklande attityder hos såväl traditionella som sociala medier.

Jag blir påmind om denna insikt efter att ha läst ut både forskarna Frida Strannes och Trita Parsis Illusionen om den amerikanska freden och Svenska Freds tidigare ordförande Agnes Hellströms Fredsfittan, som gavs ut i år. Eller rättare sagt, mottagandet av dessa böcker. Två böcker som fått diskutabla synpunkter från olika håll. Exempelvis skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en mycket uppmärksammad krönika där han mer eller mindre förlöjligade Stranne och Parsi genom att påstå att dessa två hävdar att Rysslands invasion i Ukraina beror på USA (vilket de aldrig någonsin påstått). Expressens ledarskribent Linda Jerneck raljerade över Hellström och beskyllde henne för självömkan.

När jag själv läste dessa böcker, för att bilda mig en egen uppfattning var det något helt annat än det som Rosenberg och Jerneck skrev om. Har vi ens läst samma texter, undrar jag?

Strannes och Parsis bok är en ingående presentation i USA:s krigförande utrikespolitik sedan andra världskrigets slut. Det är en bok som är högst relevant att läsa, med anledning av turerna kring Sveriges Natoansökan och vad det innebär för Sveriges del att ansluta sig till en kärnvapenallians där världens mäktigaste militärmakt i praktiken dikterar villkoren. Boken erbjuder förklaringar till hur USA agerat (och reagerat) på andra länders handlingar, vilka intressen som styrt samt hur den amerikanska exceptionalismen kommer till uttryck på den internationella arenan.

Hellströms bok är en personlig betraktelse över det förändrade debattklimatet under våren 2022. Förvisso har Natomotståndare utsatts för personangrepp och misstänkliggörande under hela 2010-talet, men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina påbörjades en ny, dramatisk period. Den svenska Natoprocessen, som innebar ett historiskt vägval, gick oerhört snabbt och det underlättades av en skrämmande konsensus. I Hellströms bok får man ta del av den reflekterande människan bakom ordförandeskapet för världens äldsta ännu aktiva fredsförening, hon som nästan undantagslöst blev den enda kritiska rösten i det svenska medielandskapet på vägen mot svenskt medlemskap i Nato. Hon som skulle vara tacksam om medierna ens bjöd in henne.

Varför detta hån mot fredsrörelsen? Själv tror jag att den intellektuella ohederligheten från Rosenberg och Jerneck bör ses som ett tecken på något som formuleras via en parafrasering av ett kinesiskt ordspråk: ”den som griper till våld visar att hens argument är slut”. I den här kontexten blir det: ”Den som griper till härskartekniker visar att man inte har sakargument”. Inte för att jag är förvånad; vapenindustrin och dess lobbyister må ha pengarna, men vi i fredsrörelsen har argumenten.

Jag är övertygad på att ju längre tiden går, desto viktigare kommer dessa böcker att framstå. Redan idag är dessa böcker helt nödvändiga dokumentationer om det epokskifte när Sverige övergav en 200-årig tradition av diplomati, avspänning och nedrustning – utan vare sig folklig förankring, seriösa konsekvensanalyser eller kritisk mediebevakning. Ur det perspektivet bidrar Stranne/Parsi och Hellström med perspektiv som avspeglar ett mod hos dem i detta tidevarv; det fordras alltid tapperhet att öppet våga opponera sig mot vapenindustrins många högljudda och aggressiva representanter.

Sverige behöver en levande fredsrörelse idag, som erbjuder säkerhetspolitisk expertis bortom militarismens tankegods och folkbildning om vad som bygger en hållbar fredsutveckling. Fredsrörelsens röster behöver mycket större medieutrymme än vad som har varit sedan förra året, eftersom fredsfrågan i grunden är en fråga om demokrati, om vilket samhälle vi vill skapa och vilka relationer vi vill ha till vår omvärld.

Filip Hallbäck är skribent och filmvetare.

Det är höst, det är förkylningstider och min kropp verkar inte vilja bli frisk. Bihåleinflammation varvas med halsont. Jag tar ett covidtest och det visar ett streck, negativt. Som jag trodde.

Jag tänker att jag borde vila och när jag slappnar av är det också vad min kropp säger mig. Ändå jobbar jag på, går på möten och skriver bara det där lilla extra. Sätter den där bröddegen, klipper ned plommonträdet och bjuder hem släkten på söndagsmiddag.

Vad håller jag på med?, tänker jag, men känner att jag redan vet svaret. Det är min alldeles egna inre autopilot som ser till att hålla mig borta från det dåliga samvetet, borta från skulden. Från känslan av att inte vara duktig eller till lags.

Det är ett slags arvsynd, tänker jag, men ordet arvsynd är så laddat och stort. Men det är ju ett arv och det handlar ju om skuld.

Och jag vet att min känsla av otillräcklighet kommer från den där självklarheten som jag lärt mig hemifrån att det absolut inte är okej att sjåpa sig och vara sjuk (om man inte typ har hjärnhinneinflammation). Att man alltid ska göra det man sagt att man ska göra. Att inte göra någon besviken, att helst göra mer än förväntat. Att vara duktig, det är viktigare än allt annat.

Jag pratar med H om detta. En av de där riktigt kloka kvinnorna som brukar få mig att förstå och få perspektiv. Hon säger att nu kanske hon är hård. Men kampen mot det dåliga samvetet handlar om att gå utanför de där hjulspåren som patriarkatet har cementerat sedan tusentals år. De där hjulspåren som gjort att vi kvinnor så länge har hållits tillbaka och fortfarande gör det.

I många generationer har vi varit satta att vara gravida och amma och sköta barn. Och nåde den som gått utanför ramarna. Den kvinnan har aldrig blivit en hjälte, det är säkert. Hennes öde har varit att bli utstött. Och för människor, som ju är däggdjur och primater, är uteslutning ur gruppen värre än döden.

Det handlar om att skapa nya hjulspår, säger H, och det är inte lätt, sett i det långa perspektivet. Men vi måste börja med att se impulsen av skuldkänsla när den slår till, sådär automatiskt. När patriarkatets nedärvda regler inom oss kallar och paralyserar oss. För det är bara då vi kan välja att göra annorlunda. Att gräva nya spår.

Det handlar om att inte per automatik gå med på alla påhittade eller inte helt nödvändiga ”borde”.

”Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.”

Konstigt nog blir jag stum när hon säger detta. Klart att jag vet att kvinnors ökande utbrändhet och ohälsa hänger ihop med de där extratimmarna varje vecka av obetalt hemarbete, liksom de obetalda timmarna av förvärvsarbete jämfört med männens. Att vi ju inte endast har kraven på det perfekta utseendet, familjelivet, karriären, bostaden, fritiden och semesterlivet. Vi har samtidigt patriarkatets nedärvda krav om att passa in i den smala lilla boxen av duktighet. Att vinna i sporten att vara lagom av allt: smart, driftig och tillmötesgående. Men att aldrig vara för mycket av någonting.

Den anpassningen är inte lätt. Men vi fostras in i den genom skuld och skam. Och samma sak gör vi sedan med våra döttrar om vi inte bryter mönstren.
Jag kan inte låta bli att tänka på arvsynden igen. Och jag tänker på hur mycket mitt liv hittills har styrts av det pockande dåliga samvetet, men också av alla otaliga strategier som jag haft för att undvika skuldkänslor. Hur mycket energi det tagit vill jag inte tänka på.

Men är det konstigt att vi inte kommit längre? Vi har fått vara myndiga och haft rösträtt i hundra år. Våldtäkt inom äktenskapet har inte ens varit olagligt i 60 år. Aborträtten har inte ens fyllt 50.

Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.

Kanske känns ämnet uttjatat, eller kanske är det bara svårt att sätta ord på vad samhällets begränsningar av kvinnor gör med oss. Men bara för att förväntningarna är så djupt inkörda och bara för att det gått snabbt sedan vi kvinnor började räknas som människor fullt ut, bör det inte sakta ned oss, tänker jag.

Hjulspåren må ha breddats sedan min mormor som fjortonåring flyttade till Stockholm och började jobba som piga hos rikemansfamiljer på Östermalm. Nog kan jag kosta på mig att hoppa över ett och annat borde, som inte hon kunde. Nog har jag betydligt mindre att förlora än alla kvinnor som levt före mig.

Det är en fråga om övning, säger H och det ger mig hopp. Så jag tänker ge det tid. Jag vill ju att mina döttrar ska få bli fria. För vad sjutton ska de och alla andra unga tjejer med en flertusenårig arvsynd till? Nej, låt dem slippa.

Lina Stenberg är skribent och författare.

Brian Jones från The Rolling Stones, Jimi Hendrix, Jim Morrison från The Doors – och Joplin. Till denna skara skulle Kurt Cobains och Amy Winehouses öden läggas några decennier senare.

Som artist skiljde sig Joplin Jopolin inte nämnvärt från de övriga i 27-årsklubben. Hennes uttryck var banbrytande, hennes musik skulle leva vidare i generationer, hon hade stor aptit för såväl alkohol som valfri kombination av droger, och kunde ”supa vem som helst” – däribland Morrison – ”under bordet”, hon hade ett promiskuöst och öppet förhållningssätt till sexpartners av båda könen – och där ingick möjligen någon eller några i den gemensamma klubben. Däremot slapp de andra åka till Mexiko för att göra abort. 

Joplins musik och kraftfulla röst – liksom hennes vithet – gav henne en rockstjärnestatus som kunde mäta sig med männens dito. Joplin var, till exempel, en av de första kvinnorna som sjöng låtar skrivna för män, så som den välkända Me and Bobby McGee skriven av Kris Kristofferson och Fred Foster – vars succé hon beklagligt nog inte fick uppleva. Textens frihetstema kom i efterhand att bli ett bitterljuvt signum för Joplins korta liv, eftersom den kom med ett högt pris.

Likt andra utåtagerande kvinnor fångades Joplin i det begränsande spektret av femininitet och maskulinitet, och den svårbeboerliga platsen ”okvinnlig kvinna”. En återkommande fråga, både före och efter hennes död, handlade om avsaknaden av ”traditionell skönhet”. Ett ämne som förföljde henne genom hela livet.

Från det konservativa Texas till det liberala San Francisco

Joplin växte upp i den lilla religiöst präglade staden Port Arthur i Texas. För att passa där skulle man ”gifta sig efter high school, skaffa barn och hålla tyst – och jag gjorde inget av det”, summerade Joplin. Som en logisk följd av hennes egensinnighet och okonventionella stil och attityd tillskrevs hon olika pejorativa uttryck, så som “pig”, “freak”, “creep” och N-lover”, under skoltiden. Själv beskrev hon sig helt enkelt som en ”misfit” som läste, målade, och ”inte tyckte illa om svarta”. Men i spåren av hennes alltför tidiga dör mindes hennes far hur de ”hatade henne” för att hon ”insisterade med att klä och bete sig annorlunda”.

Först flyttade Joplin till Austin för att studera på universitetet i Texas. Som ny – och även i det sammanhanget udda – student, blev hon på vårterminen 1962 nominerad som kandidat till tävlingen om vem som var ”den fulaste mannen” på campus. Någon hade föreslagit Joplins namn anonymt, och i samband med det sattes bilder av henne upp runtom på universitetsområdet. Efter den händelsen skrev hon hem till sina föräldrar och förklarade att hon var tvungen att hoppa av sina studier och lämna staden.

Efter hennes genombrott summerade hon sin uppväxt i det populära tv-programmet Dick Cavett Show: ”de skrattade ut mig från skolan, staden och staten, men nu är det min tur att skratta åt dem”.

Från början hade Joplin inte tänkt sig en musikkarriär. Hon sjöng för att uttrycka sig, inte för att bli sångerska. ”Det var något jag blev efter det att jag började sjunga”, förklarade hon. Karriären som sångerska tog fart i mitten av 1960-talet när Joplin kontaktades av det San Franciscobaserade bandet Big Brother and the Holding Company som behövde en sångerska. Tack vare bandets inbjudan kunde hon lämna Texas för gott och installera sig i den liberala hippieoasen San Francisco. Med sig hade hon det nödvändigaste. I det ingick Billie Holidays självbiografi Lady Sings the Blues, som en bibel för framtida behov.

Vid den här tidpunkten ansåg bandet att de gjorde henne ”en tjänst” som lät henne sjunga med dem. Men efter Joplins tolkning av Big Mama Thorntons Ball and Chain på Monterey International Pop Festival i juni 1967, förvandlades hon till bandets klarast lysande stjärna. Det ledde till fraktioner och Joplin försökte till en början kompensera för sin överlägsenhet i syfte att återskapa någon form av jämlikhet i bandet. Men efter deras andra skiva Cheap Thrills (1968) blev glappet för stort, och Joplin tog med sig gitarristen Sam Andrew och bildade kompbandet The Kozmic Blues Band för att spela in en ny skiva. Det valet gjorde att hon sågs som en ”förrädare” av såväl hennes gamla bandkollegor som hippievännerna i Haight-Ashbury.

Den begränsande femininiteten

Trots sina exceptionella framgångar snärjdes Joplin, likt andra kvinnliga artister, vid könets tematik. I likhet med Nina Simone ansågs hon först ”alltför rebellisk och oattraktiv” för att kunna tilltala den breda publiken, men hennes okonventionella kvinnlighet utgör troligtvis en av förklaringarna till att det årligen publiceras rader av biografier, artiklar, filmer och dokumentärer om Joplins liv och gärning. De beskriver hennes stora bekräftelsebehov och enorma intensitet, liksom hennes starka längtan efter att vara mer än ”geniet”, ”rockstjärnan”, ”festaren”, ”den lesbiska”, ”sexsymbolen”, eller ”en av killarna”.

Som hon själv uttryckte det, fanns det inte utrymme för henne att vara ”hela Janis”, eller ”bara Janis”, och hon höll inte tillbaka i sina utläggningar om sina komplicerade relationer till män, eller om skillnaderna mellan hennes och männens rockstjärneliv – i synnerhet vad beträffar sexuell uppvaktning. Många såg hennes förkärlek för alkohol och droger som ett sätt att fylla just det tomrummet.

Hennes producent Paul Rothchild slog helt sonika fast att ”sexismen dödade henne”. En av hennes älskare, Country Joe McDonald från gruppen Country Joe and the Fish, såg förvisso Joplin som en sexsymbol, men knappast en traditionell sådan, eftersom hon inte var feminin på det sätt som förväntades. Det medförde att hon behandlades som ”en av männen, vilket hon inte heller var”, menade McDonald.

Ett axplock ur låttitlar och textrader återspeglar Joplins syn på saken: Woman is Losers, What Good Can Drinking do?, I Need A Man To Love, Loneliness come botherin’ round my house och Men always seem to end up on top.

Bluesen och det svarta musikarvet

Musikaliskt bottnade Joplin, likt de övriga 27-åringarna, i bluesen. Joplins vänner berättade att hon såg sig själv som en reinkarnation av den svarta bluessångerskan Bessie Smith, som var en av Joplins första musikupplevelser. Ett udda musikval för en ung kvinna i en vit, segregerad småstad i Texas, där Ku Klux Klan hade en aktiv avdelning, kan tyckas, och Joplin kunde inte heller förklara varför hon föll så för Smiths musik, annat än att hon kände att ”det här var på riktigt”.

Närheten till den svarta musiken gav Joplin hits som Summertime och Piece of my Heart, som tidigare sjungits in av Billie Holiday, Mahalia Jackson och Erma Franklin. Den inspirationen var dock inte enbart uppskattad. Liksom Michael Jackson och Whitney Houston kritiserades av en del svarta lyssnare för att vara ”för vita”, ansågs Joplin vara ”för svart” för den vita publiken.

När hon spelade in sin första soloskiva I Got Dem Ol´ Kozmic Blues Again Mama! (1969), med mästerverket Work me, Lord och hitlåten Try (Just a Little Bit Harder) (tidigare inspelad av Lorraine Ellison), blev bandets soulinspirerade sound och framträdande blåssektion av olika skäl lite ”för mycket” för den breda, vita publiken i USA. Mick Jagger deklarerade att han inte ville höra en vit kvinna sjunga svart musik. Alltså samme Jagger som slipade bort sin brittiska accent och byggde hela sin musikkarriär på bluesens fundament. Fast vid det laget var Joplin redan en världsstjärna med spelningar runtom i Europa.

Men kritiken kom likaså från svarta som (återigen) såg sig bestulna på sin musik och sitt kulturarv. Tvistefrågan om kulturell appropriering eller musikalisk upprättelse får här lämnas obesvarad, men om hennes syfte var att frikoppla bluesen från dess essentiella svarthet, så lyckades hon med det, skriver Ulrich Adelt, professor i afrikansk-amerikansk historia och diasporastudier.

Alla har egentligen förutsättningar för att sjunga blues, ansåg Joplin: ”alla har en strupe, alla har känslor, det gäller bara att veta vad man ska göra med dem”. Då kan till och med ”en hemmafru i Nebraska bli bluessångerska”, konstaterade hon. För att veta vad hon själv skulle göra med sin egen röst och sina egna känslor, hämtade hon inspiration hos ”The Queen of American Folk Music”, Odetta, och ”the King of Soul”, Otis Redding.

Nyckeln till hennes sångstil låg, enligt henne själv, i att hon befann sig ”i musiken”, till skillnad från andra samtida kvinnliga sångerskor vars sång låg ”ovanpå musiken”. Det senare var ett typiskt feminint förhållningssätt till rösten som instrument, menade hon.

Trots att Joplin kom att bli en feministisk ikon genom sitt sätt att vara – och sjunga, anslöt hon sig inte till dåtidens spirande feministiska rörelse, med Gloria Steinem i spetsen. Joplin själv såg kvinnors ofrihet som en begränsning i ”deras egna huvuden”, snarare än i kulturen, och rådde feministerna “att rocka loss”. ”Kulturen bestämmer inte över dig, så länge du vill något så kan du göra det”, förklarade Joplin – en devis hon både bevisade och motbevisade. Å ena sidan banade hon väg för framtida kvinnliga rockstjärnor, så som Courtney Love, å andra sidan gick hon under av den livsstil det förde med sig.

Joplins död som moralisk läxa

Medan Jimi Hendrix och Jim Morrison upphöjdes till något närmast ”gudomligt” efter deras död, blev Joplins bortgång en moralisk läxa och bevis på kvinnlig sårbarhet och utsatthet, konstaterar musikforskaren Alice Masterson.

Det spelar ingen roll att Joplin i snart sagt varje intervju klargjorde att småstadslivet och den konventionella (vita) femininiteten och familjelivet inte var något för henne. Hon sågs ändå – mer än något annat – som ett offer för ensamhet och ett tragiskt livsöde, snarare än någon som ville, och försökte, leva ett annat slags liv. Därmed reduceras också Joplins drivkrafter till förvirrade uttryck för desperation och irrationalitet, menar Masterson, en tolkning som presenterar ett narrativ som dels formar berättelsen om hennes liv retroaktivt, dels skymmer hennes agens och radikala ifrågasättande av tidens förhärskande könsideal preventivt. Genom att framställa henne som beklaglig, övergiven, hjälplös och kärlekstörstande, sänds samtidigt en signal till framtida kvinnor om faran i att revoltera mot en kringskuren kvinnoroll.

Men i analysen av Joplins död återkommer frågan om den svarta bluesens essens. Var det myten om bluesens leverne som fick Joplin att gå under, frågar sig Adelt? Man kan ju inte ”äta yoghurt” och sjunga blues, slog Joplin fast. Däremot gick det bra med heroin och Southern Comfort. Var det rentav så att Joplin föll offer för en endimensionell och stereotyp bild av bluesens inneboende smärta, som hon som vit var tvungen att kämpa sig till? Var hennes hårda liv ett sätt att närma sig förebilderna Billie Holiday och Bessie Smith?

Den förklaringen osynliggör emellertid det mödosamma arbetet med att utmana en konserverande femininitet. Klart är i alla fall att hennes livsstil, liksom ansatserna att vidga kvinnlighetens gränser, satte en avgörande prägel på hennes korta liv.

För att hedra sin förebild och själsfrände Bessie Smith, köpte Joplin, tillsammans med The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), en ny gravsten till Smiths dittills oansenliga grav med uppmaningen ”The Greatest Blues Singer in the World Will Never Stop Singing” som inskription. På hösten det året – den 4 oktober 1970 – dog Joplin i en överdos av heroin – samma datum som Smith hade gravsatts 33 år tidigare. Som en kosmisk dialog mellan de båda stjärnorna dog Joplin dagen innan hon skulle lägga på sången till låten Buried Alive in the Blues på albumet Pearl. Den blev i stället en postum ljudsättning av det tomrum som Janis Lyn Joplin lämnade efter sig.

Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.