Valrörelsen är i full gång och nu är det inte längre bara är invandring och brott och straff som politikerna diskuterar. Nej, de stigande energipriserna ligger också högt på agendan, liksom bensinkostnaderna.

Så partierna överträffar varandra med utspel och löften för att vinna över väljarna. Det handlar om skattesänkningar, om pristak och nya regleringar.

Och det är intressant hur annars marknadsvurmande mitten- och högerpartier nu tycker att energimarknaden ska kontrolleras, helt enligt planekonomisk modell.

Lika intressant är det att fossildrivna bilar ska subventioneras så pass att man nästan kan tro att vi inte befinner oss mitt i en klimatkris.

Det kanske sorgligaste är nog ändå att de prisökningar som drabbar allra värst knappt ens får ett höjt ögonbryn i valdebatten. Det är bara Ebba Busch som i sedvanlig populistisk anda under fredagen viftade med en falukorv för att ge sken av att vara den som bryr sig.

Inflationen som under många år har varit låg går nu rakt uppåt. Samma sak gäller för räntorna, och förväntningarna i nästa års lönerörelse är inte direkt optimistiska.

Sedan i januari har matkostnaderna ökat med mer än 10 procent. Och för vissa basala varor märks prisskillnaderna ännu mer. Matfett, smör och matolja har ökat med 25 procent och en kyckling med 24 procent.

Bara under juli månad blev en liter mjölk och en ost 7 respektive 5 procent dyrare.

Visst, många svenskar har inte påverkats nämnvärt av de här prisökningarna såhär långt. Många slipper fortfarande räkna sina slantar eller snåla in på inköp i slutet av månaden för att ha råd att leva.

Det finns en stark medel- och överklass i vårt land som klarar rätt rejäla kostnadshöjningar utan att det bekommer dem.

Men det gäller inte alla, för samtidigt har en underklass vuxit fram som hade det tufft redan innan krisen.

Och det verkar inte vara deras verklighet som avspeglar sig i de politiska debatterna. Inte deras utmaningar som ger vallöften om pristak eller subventioner.

15 procent av svenskarna – eller drygt en av sju – hade 2019 en inkomst under den relativa fattigdomsgränsen. Hur många fler som ingår i den gruppen när både covid, och dyrare el- och levnadskostnader räknas in går det än så länge bara att sia om.

För sanningen är att Sverige har blivit ett mer uppdelat land under senare år. Sedan 90-talskrisen har de redan rika fått det allt bättre medan de med låga inkomster har fått det relativt sämre.

Och visst borde partierna bry sig lika mycket om dem med lägst som med högst inkomster inför höstens val?

15 procent av svenskarna – eller drygt en av sju – hade 2019 en inkomst under den relativa fattigdomsgränsen. Hur många fler som ingår i den gruppen när både covid, och dyrare el- och levnadskostnader räknas in går det än så länge bara att sia om.

I alla ekonomiska kriser drabbas de redan fattiga värst, det vet vi sedan tidigare. Och kvinnorna ligger alltid sämst till.

Bland några grupper är fattigdomen mer utbredd och ännu djupare än andra, och det är bland dessa vi kan förvänta oss de största försämringarna framöver. Som ensamstående mammor med barn. Enligt Rädda Barnen är risken för barnfattigdom 87 procent bland deras barn jämfört med 19 procent bland de med samboende föräldrar.

Också kvinnor födda utanför Sverige, arbetarkvinnor och pensionärer med de allra lägsta ersättningarna är redan överrepresenterade bland landets fattiga.

Vissa verkar tycka att det är uttjatat att prata om ökande klyftor, i alla fall de som själva inte drabbats av några försämringar.

Men det är anmärkningsvärt att politikerna blundar för de som oroar sig för hur de ska få pengarna att gå runt. Att partierna på högerkanten har mage att i stället prata om bidragstak, sänkta löner och minskad a-kassa.

För det är faktiskt obegripligt att politikerna kan strunta i dem som har det som svårast – mitt i en ekonomisk kris och mitt i en brinnande valrörelse.

Lina Stenberg, författare och skribent