Krönika

Matpriserna skenar men politikerna struntar i de som inte har råd

Lina Stenberg, skribent och författare.

#val22 Det är anmärkningsvärt att politikerna blundar för de som oroar sig för hur de ska få pengarna att gå runt. Att partierna på högerkanten har mage att i stället prata om bidragstak, sänkta löner och minskad a-kassa.
Lina Stenberg om 15 procent av befolkningen som glömts bort i årets valrörelse.

Valrörelsen är i full gång och nu är det inte längre bara är invandring och brott och straff som politikerna diskuterar. Nej, de stigande energipriserna ligger också högt på agendan, liksom bensinkostnaderna.

Så partierna överträffar varandra med utspel och löften för att vinna över väljarna. Det handlar om skattesänkningar, om pristak och nya regleringar.

Och det är intressant hur annars marknadsvurmande mitten- och högerpartier nu tycker att energimarknaden ska kontrolleras, helt enligt planekonomisk modell.

Lika intressant är det att fossildrivna bilar ska subventioneras så pass att man nästan kan tro att vi inte befinner oss mitt i en klimatkris.

Det kanske sorgligaste är nog ändå att de prisökningar som drabbar allra värst knappt ens får ett höjt ögonbryn i valdebatten. Det är bara Ebba Busch som i sedvanlig populistisk anda under fredagen viftade med en falukorv för att ge sken av att vara den som bryr sig.

Inflationen som under många år har varit låg går nu rakt uppåt. Samma sak gäller för räntorna, och förväntningarna i nästa års lönerörelse är inte direkt optimistiska.

Sedan i januari har matkostnaderna ökat med mer än 10 procent. Och för vissa basala varor märks prisskillnaderna ännu mer. Matfett, smör och matolja har ökat med 25 procent och en kyckling med 24 procent.

Bara under juli månad blev en liter mjölk och en ost 7 respektive 5 procent dyrare.

Visst, många svenskar har inte påverkats nämnvärt av de här prisökningarna såhär långt. Många slipper fortfarande räkna sina slantar eller snåla in på inköp i slutet av månaden för att ha råd att leva.

Det finns en stark medel- och överklass i vårt land som klarar rätt rejäla kostnadshöjningar utan att det bekommer dem.

Men det gäller inte alla, för samtidigt har en underklass vuxit fram som hade det tufft redan innan krisen.

Och det verkar inte vara deras verklighet som avspeglar sig i de politiska debatterna. Inte deras utmaningar som ger vallöften om pristak eller subventioner.

15 procent av svenskarna – eller drygt en av sju - hade 2019 en inkomst under den relativa fattigdomsgränsen. Hur många fler som ingår i den gruppen när både covid, och dyrare el- och levnadskostnader räknas in går det än så länge bara att sia om.

För sanningen är att Sverige har blivit ett mer uppdelat land under senare år. Sedan 90-talskrisen har de redan rika fått det allt bättre medan de med låga inkomster har fått det relativt sämre.

Och visst borde partierna bry sig lika mycket om dem med lägst som med högst inkomster inför höstens val?

15 procent av svenskarna – eller drygt en av sju – hade 2019 en inkomst under den relativa fattigdomsgränsen. Hur många fler som ingår i den gruppen när både covid, och dyrare el- och levnadskostnader räknas in går det än så länge bara att sia om.

I alla ekonomiska kriser drabbas de redan fattiga värst, det vet vi sedan tidigare. Och kvinnorna ligger alltid sämst till.

Bland några grupper är fattigdomen mer utbredd och ännu djupare än andra, och det är bland dessa vi kan förvänta oss de största försämringarna framöver. Som ensamstående mammor med barn. Enligt Rädda Barnen är risken för barnfattigdom 87 procent bland deras barn jämfört med 19 procent bland de med samboende föräldrar.

Också kvinnor födda utanför Sverige, arbetarkvinnor och pensionärer med de allra lägsta ersättningarna är redan överrepresenterade bland landets fattiga.

Vissa verkar tycka att det är uttjatat att prata om ökande klyftor, i alla fall de som själva inte drabbats av några försämringar.

Men det är anmärkningsvärt att politikerna blundar för de som oroar sig för hur de ska få pengarna att gå runt. Att partierna på högerkanten har mage att i stället prata om bidragstak, sänkta löner och minskad a-kassa.

För det är faktiskt obegripligt att politikerna kan strunta i dem som har det som svårast – mitt i en ekonomisk kris och mitt i en brinnande valrörelse.

Lina Stenberg, författare och skribent

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Regeringen vill välta omkull skyddade boenden

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V).

”I praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man.” Maj Karlsson (V) om riskerna med regeringens nya lagförslag om skyddat boende. 

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer