Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fick en gång frågan vad hon ansåg vara sin allra främsta politiska seger. Hon svarade kort och gott: ”Tony Blair och the New Labour”.

Under hennes regeringstid under hela 1980-talet skedde en dramatisk diskursförskjutning högerut till den utsträckning att Labour var tvungna att genomgå en borgerlig omvandling för att överhuvudtaget lyckas vinna tillbaka regeringsmakten. Den processen skedde under just Blairs tillträde som partiordförande för Labour 1997. The Tories må ha förlorat regeringsmakten, men deras ideologiska tankegods levde vidare och förvaltades hos motståndaren.

Det är exakt detta mönster jag ser i en svensk kontext. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas största politiska seger är inte det faktum att de blev riksdagens näst största parti, med allt vad det innebär. Deras största politiska seger är och har varit övriga partiers ageranden.

Ända sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i valet 2010 (och deras sällsynt växande väljarstöd i efterkommande val sedan dess) har det skett en ideologisk lägesförändring i det politiska landskapet.

Den sverigedemokratiska problemformuleringen ”allt är invandringens fel” har gradvis vunnit legitimitet, i takt med att flera etablerade partier anammat den premissen och strategiskt försökt ”äga” den – i fromma förhoppningar om att attrahera SD-sympatisörer och att Sverigedemokraterna därmed får minskat väljarstöd.

Sveriges statsminister Magdalena Andersson ”skröt” i debatterna om hur Socialdemokraterna ”stramat åt” migrationspolitiken. Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson hyllade SD i sitt almedalstal om hur de ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen”. Ebba Busch Kristdemokraterna och Johan Pehrsson Liberalerna har i varierande ordalag stämt in i den nationalistiska kören om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem”.

I realiteten resulterar den strategin i motsatt effekt: den rasistiska retoriken normaliseras och Sverigedemokraterna får ökat väljarstöd.

Dessa retoriska omsvängningar är allvarliga symptom på ett sjukt politiskt klimat, som förgiftats av Sverigedemokraternas närvaro i de politiska finrummen. Men inte bara det. För partier som Socialdemokraterna och Moderaterna som förlorat sina mobiliserande krafter, liksom förmågan att formulera egna samhällsvisioner, blir rasismen snart det enda kort som blir kvar att spela med för att överhuvudtaget kunna behålla den politiska makten.

Den sociala nedrustning som skapat rejält ökade klassklyftor – i form av massprivatiseringar, avregleringar och marknadsanpassning av offentliga sektorn som pågått i över 30 år – och som har administrerats av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar vill man desto mindre tala om.

Längst ned finns stora grupper av människor som förnedrats av de havererade välfärdssystemen, som tappat tilltron till politikens förmåga och vars frustrationer kanaliserats genom att sparka nedåt mot bland annat flyktingar. Många gånger för att de verkligen är övertygade om att minskad invandring skulle hjälpa dem i deras socioekonomiska situation.

Visserligen har det gjorts tappra försök att understryka nyliberalismens långvariga och flagranta konsekvenser, men dessa har överröstats av en oerhört aggressiv, högljudd, klassöverskridande högerrörelse som ständigt och konsekvent vill sammankoppla invandring med samhällsproblem i allmänhet och kriminalitet i synnerhet. Sverigedemokraterna har stått längst fram, angett tonen och sakta men säkert vunnit gehör hos andra partier.

Än värre blir det när denna högerrörelse aldrig tvekar inför att upprepa ”alternativa fakta” för att påverka det offentliga samtalet i önskvärd riktning och därigenom uppnå framgångar i opinionsmätningar. De upprepar lögner tills det uppfattas som ”sanning” och de tror sig stå på ”vanligt folks” sida genom att vara ”invandringskritiska”. Detta för att slippa tala om grundläggande svårigheter som kräver ordentlig tankeförmåga, tålamod, helhetssyn och långsiktighet.

Det vi i Sverige har beskådat är den allra värsta valrörelsen hittills.
Och det med särskild betoning på ordet hittills.

Filip Hallbäck, debattör och tidigare fullmäktigeledamot för Feministiskt initiativ i Umeå kommun 2014-2017