Krönika

Börja se oss kvinnor för vår kompetens i stället för vårt kön

Line Stenberg, skribent och författare.

Kvinnor behöver se och stötta varandra i att inte acceptera den där enda rollen. Lättare sagt en gjort, jag vet. Men så länge det patriarkala systemet gör kvinnors vägar fram så ytterligt smala medan männens är så vida och breda, kan vi inte stå och se på.
Lina Stenberg om Smurfan om den långlivade kvoteringen av män.

Det är trångsynt på toppen kallar organisationen Albright sin nya rapport. Detta eftersom det i princip är omöjligt för kvinnor att nå den allra högst makten i Sverige. 

Bland Sveriges största börsbolag är nämligen endast åtta procent av vd:arna kvinnor. Anledningen? ”Då kvinnor på vd-posten fortfarande är en ovanlig syn bedöms de i högre grad utifrån sitt kön, inte sin kompetens”, skriver rapportförfattarna.

Jag läser detta och känner att jag måste skriva om Smurfan

Eller snarare Smurfan-syndromet, som inte bara förklarar den där stängda dörren för kvinnor, utan också upplevelsen av att det ofta blir trångt kvinnor emellan. Rivalitet rentav. Och detta gäller verkligen inte bara bland börs-vd:ar.

I Smurfbyn bor 99 smurfar. Alla har namn efter sin främsta egenskap. Här finns Gammelsmurf, Glasögonsmurf, Latsmurf och Gnällsmurf. De är alla män, men det behöver inte nämnas. That goes without saying.

Jag ska återkomma till det. Men först tillbaka till Smurfan.

I Smurfbyn bor 99 smurfar. Alla har namn efter sin främsta egenskap. Här finns Gammelsmurf, Glasögonsmurf, Latsmurf och Gnällsmurf. De är alla män, men det behöver inte nämnas. That goes without saying.

I sagan finns en ond trollkarl som vill förgöra Smurfbyn, Gargamel. Och en dag kommer han på en smart idé. Han tillverkar en ond smurf som ska infiltrera byn, en tjej-smurf som heter Smurfan. Lång historia kort så blir den onda Smurfan sedemera god och byter sida och blir således den hundrade figuren i sagan.

Hennes karaktär, till skillnad från alla manliga smurfar – som tillåts vara sina individuella personligheter – är alltså endast att vara tjej. 

Visst, Smurfarna är en gammal historia. 55 år har gått sedan serien först introducerade Smurfan.

Men det finns något symptomatiskt i synen på män som stående för det neutrala i samhället, där deras egenskaper, färdigheter och kompetenser blir det enda de går ut i världen med. Kvinnor får i hög utsträckning mest vara just kvinnor. 

Och sett utifrån Smurfbyn-exemplet går det att se varför jämställdheten haltar i företagsvärlden, när männen (smurfarna) är invalda utifrån sina olika kompletterande egenskaper medan kvinnan är där enbart i egenskap av sitt kön. Blir det rättvist om det är fler Smurfor än Glasögonsmurfar i Smurfbyn liksom?

Faktum är att detta långt ifrån bara handlar om börsbolag. Det handlar om jämställdhet på alla nivåer i samhället. Om vilka som får högre lön, som gör karriär och som får makt i samhället. Det handlar om att mäns och kvinnors arbete värderas olika i alla samhällets delar trots att kvinnor har gått om män i formell kompetens. 

Hela 52 procent av landets kvinnor har läst vidare efter gymnasiet jämfört med 39 procent av männen. Ändå är lönegapet stort, något som också påverkar ojämnställda pensioner. Ser man till kapitalet får män 79 procent av ränte- och aktieutbetalningarna, kvinnorna 21 procent. Och ja, det handlar om över hundra miljarder årligen. 

Det är konstigt att Smurfan-syndromet får råda fortfarande, att könet fortfarande avgör så mycket i vårt internationellt sett så jämställda land. 

Men kanske mest allvarligt är att kvinnor sinsemellan tvingas konkurrera om att få rollen som Smurfan i Smurfbyn. Att vi inte – som männen – tar för givet att det finns plats för fler karaktärer där fler får plats. För det blir trångt när så många kompetenta kvinnor tvingas tävla sinsemellan. Och det blir destruktivt, det uppmuntrar till själva motsatsen till systerskap, gemenskap och stöttning av varandra.

Det uppmuntras till alienering av kvinnlig sammanhållning, till armbågning och fulspel. Allt medan männen skojar om ”cat-fights” och att kvinnor minsann inte kan hålla ihop.

Sluta en gång för alla att se oss bara för vårt kön och börja klara av att se kvinnor för deras kompetens.

Här kommer vi till själva kärnan i problematiken. Men också till den enda vägen ut. Kvinnor behöver se och stötta varandra i att inte acceptera den där enda rollen. Lättare sagt en gjort, jag vet. Men så länge det patriarkala systemet gör kvinnors vägar fram så ytterligt smala medan männens är så vida och breda, kan vi inte stå och se på.

Ansvaret är dock främst männens. Att sluta låta kvinnor få en plats i Smurfbyn och en endaste plats vid bordet, där kraven för att vi ska få sitta där är högre än för alla andra. 

Sluta en gång för alla att se oss bara för vårt kön och börja klara av att se kvinnor för deras kompetens.

Lina Stenberg är skribent och författare.

Relaterade texter:

22-11-22 ⎮ Dörren stängd för chefskvinnor