När Maja Ekelöf vinner pris för sin klassiska novell Rapport från en skurhink 1970 konstaterar hon krasst att ”… vara arbetare inte ger något människovärde, men att skriva om att vara arbetare gör det”. I Augustprisbelönade Jag har torkat nog många golv återvänder Nina van den Brink till den berömda skurhinken. Ömsomt är sig likt, men villkoren är sämre.
Jag har torkat nog många golv är Nina van den Brinks Augustprisbelönade bok om Maja Ekelöf – städerskan som 52 år gammal fick sin dagbok publicerad i romanform. Det var 1970 och med Rapport från en skurhink vann Ekelöf inte bara en romantävling hos Rabén & Sjögren utan hela svenska folkets hjärtan.
Van den Brinks bok berättar om Maja Ekelöfs kämpiga liv som hårt arbetande, ensamstående fembarnsmor på 1960-talet, och skildrar samtidigt samtiden. Sverige, politiken och den internationella kontexten.
I Rapport från en skurhink hade Maja Ekelöf utan censur beskrivit sitt slit, sin värk och sina tankar och för många vänsterintellektuella var det första gången de tog del av en städerskas liv. Ekelöf hade fem barn som hon försörjde och tog hand om på egen hand. Dessutom var hon engagerad i politik, inte minst i FNL-rörelsen, de grupper i Sverige som protesterade mot USA:s krigföring i Vietnam.
En del saker blir enklare för Ekelöf när hon vinner romanpriset. Hon får en prissumma att betala av lånet på oljepannan i huset med. I övrigt förändrar hon inte livet avsevärt egentligen. Men hon får möjlighet att arbeta mindre som städerska, hon har råd att vara sjuk, får tid till att vila och ha semester för första gången i sitt liv.
Ekelöf konstaterar krasst att ”det att vara arbetare inte ger något människovärde, men att skriva om att vara arbetare gör det”.
Van den Brink har även vävt in sina egna minnen av sin mamma och framför allt mormor i texten. Två kvinnor som liksom Ekelöf också arbetat som städerskor under stora delar av sina liv.
Värken delar de. Liksom synen på dem som kvinnor i låglöneyrken. Och inte minst fattigdomen. Trots att de slitit hårt med fysiskt arbete under stora delar av dygnets timmar har de aldrig haft råd att leva ett värdigt liv. Den ständiga oron för ekonomin och praktiska tilltag för att få den att gå ihop har präglat hela deras liv. Inga utrymmen för att unna sig något utöver det nödvändiga.
Det är svårt att inte dra paralleller till dagens städerskor. Det mesta är sig likt. Men på vissa områden har förutsättningarna snarare försämrats än förbättrats. Saken är den att Maja Ekelöf i alla fall hade en fast anställning och lönen, även om den var låg, kom när den skulle. Det är långt ifrån situationen idag.
Ekelöf städade bland annat på biblioteket i Karlskoga och i kommunens lokaler. Där hade hon tillgång till böcker och på nätterna skrev hon på lånat papper på kommunens skrivmaskiner. Det är just hennes vakna intellekt och det här drivet, nyfikenheten och viljan att lära sig – veta mer – och som Maja Ekelöf agerar på som är det mest intressanta i berättelsen. Det mest allmängiltiga stoffet som det inte går att få för mycket av.
Det handlar också mycket om vänskap. Under livets gång får Maja Ekelöf många vänner. En del kommer och går. Men många finns också där när åren går.
Van den Brink har pratat med Ekelöfs barn inför skrivandet av Jag har torkat nog många golv, och det framkommer att trots Ekelöfs många arbetstimmar borta från hemmet har hon ändå lyckats etablera fina relationer till sina barn. Och de i sin tur stöttar henne genom hela livet. Det visar på en medmänsklig värme som Maja Ekelöf hade, delade med sig av och spred till sin omgivning. Och som Nina van den Brink också förvaltar och lyckas förmedla genom sin bok.
Titel: Jag har torkat nog många golv
Författare: Nina van den Brink
Förlag: Norstedts
Relaterade texter:
20-12-22 ⎮ Elinor Torp rapporterar från dagens skurhink
Christin Sandberg, redaktionschef Fempers nyheter
