För mig kommer året 2022 alltid vara förknippad med Sveriges Natoansökan. Hur illa kvickt ansökningsprocessen gick till, utan djupare konsekvensanalyser, men likväl genom de små stegens politik som pågått intensivt under 2010-talet. För mig blev Sverige aldrig sig likt igen efter det och befarar att vi kommer att gå en förskräckande framtid till mötes inom USA-imperialismens förlängda arm, Nato. Här kommer några av mina minnen av året som gått.

Jag minns den 24:e februari (och även dagarna innan dess) när Putin inledde sitt brutala invasionskrig i Ukraina. Särskilt minns jag hur hyckleriet uppdagades när alla som hela tiden propagerat för hårda(re) nypor i migrationspolitiken plötsligt ville med öppna armar välkomna flyktingar från Ukraina. Andra flyktingars liv, från exempelvis Syrien, Yemen och Somalia, var tydligen inte alls lika mycket värda.

Jag minns när Sveriges dåvarande statsminister Magdalena Andersson i början av mars sade: ”Om Sverige skulle skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera läget i Europa”. Så rätt hon hade. Men sen ändrade hon sig. Mäktiga namn inom socialdemokratin som Margot Wallström och Jan Eliasson gav sitt stöd åt sitt partis omsväng i Natofrågan, likaså s-märkta debattörer som Daniel Suhonen (från tankesmedjan Katalys) och Anders Lindberg (från Aftonbladet). Socialdemokraterna skulle haft intern ”dialog” med sina medlemmar. I själva verket var det enigt flera deltagare en monolog från partitoppen. Det stod på Socialdemokraternas hemsida så sent som i mars att ”alliansfriheten stod fast”. Inte långt senare stod det ”404. Något gick fel. Sidan kunde inte hittas”.

Jag minns när Sveriges dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist ”garanterade” att så länge han sitter kvar skulle inte Sverige gå med i Nato.

Jag minns när Sveriges dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist ”garanterade” att så länge han sitter kvar skulle inte Sverige gå med i Nato. Detta trots att militarismen intensifierats och normaliserats i Sverige sedan han blev statsråd. Men sen ändrade han sig. Den 11:e april kl. 08:15, för att vara exakt. Han sade: ”Min känsla var: det går inte längre”. Som Kajsa Ekis Ekman formulerade det: ”Är det så det ska gå till? Politiker får en känsla, och rundar folket? Den som menar att situationen är så akut att vi inte hinner rösta, bör fundera över sin hållning till de demokratiska grundprinciperna och studera historia. I samtliga fall då statschefer har upplöst riksdagar, instiftat undantagslagar eller genomfört kupper har det hänvisats till akuta situationer.”

Jag minns det America Vera-Zavala så träffsäkert skrev i en ETC-krönika: ”Jag hör vänstersosse efter vänstersosse säga att deras ställningstagande förändrats för att världen förändrats. Vilken värld är det de pratar om? Det som har förändrats sedan Ryssland invaderade Ukraina är att alla andra krig glömts bort, de nu pågående och de som varit.”

Någon folkomröstning i Sverige var det inte tal om. Nej då, Natofrågan var alldeles för komplicerad, hävdade man. Vanligt folk skulle inte förstå och det skulle finnas risker med ryska påverkanskampanjer.

Jag minns den 18:e maj då Sverige tillsammans med Finland skickade in sin ansökan om medlemskap i Nato. Sverige skickade in sin ansökan mitt i ett tidevarv där explicita kärnvapenhot mot Nato för första gången på 30 år uttalades. Någon folkomröstning i Sverige var det inte tal om. Nej då, Natofrågan var alldeles för komplicerad, hävdade man. Vanligt folk skulle inte förstå och det skulle finnas risker med ryska påverkanskampanjer. Jaha? Med det resonemanget kunde man då lika gärna lägga ner allmänna val överhuvudtaget, tänkte jag.

Jag minns Sveriges numera utrikesminister Tobias Billströms (M) twitter-inlägg från 19:e maj där han skrev ”tårta och bubbel på Moderaternas riksdagskansli för att fira Nato-ansökan”. Till det inlägget bifogades en bild på en tårta med Natos logga på. Bakverkets fader, den prisbelönte konditorn Mattias Ljungberg på Tössebageriet i Östermalm sade: ”Vi har fått ett 20-tal beställningar hittills på Natotårtan. Jag tror att det blir fler”. Som Oisín Cantwell uttryckte det: ”Är en banal prinsesstårta en tillräcklig muta för att glömma att en 200-årig alliansfrihet som har hållit Sverige utanför krigens fasor kastas över bord utan nämnvärd eftertanke och analys?” […] ”Jag vet inte vad Nato-tårtan säger om Sverige. Men någonting säger den.” För egen del är inte utan anledning jag tänker på det klassiska fotot där USA:s marinamiral William Henry Purnell Blandy, dennes fru, och konteramiral George M. Lowry firar ”Operation Crossroads”, en serie tester för atombomben som ägde rum vid Bikini-atollen i Stilla havet under 1946. Dessa tre stod framför en tårta som föreställde en atombombssprängning.

Jag minns alla glåpord och påhopp som vi som är motståndare till svenskt Natomedlemskap fått utstå, allra värst under våren.

Jag minns alla glåpord och påhopp som vi som är motståndare till svenskt Natomedlemskap fått utstå, allra värst under våren. Bland det vanligast förekommande yttrandet var att vara mot ett svenskt Natomedlemskap innebar att man därmed stod på samma sida som Putin. I mina öron påminde det om en annan likartad retorik, av en viss dåvarande amerikansk president som inledde ”kriget mot terrorismen” (”antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna”). Samma personer som vräkt ut sig ena efter det andra är anmärkningsvärt tysta (eller likgiltiga?) inför Sveriges eftergifter till Erdoğan.

Jag minns att generalsekreteraren Jens Stoltenberg med stor självsäkerhet hävda att ansökningsprocessen för Sverige och Finland skulle gå fort. Förmodligen på grund av Sveriges förberedelser sedan 2014, däribland sjösättandet av Aurora 17 (FMÖ 17) som var den allra största försvarsmaktsövning sedan 1993 (som möjliggjorde att andra Natoländer kunde kriga på andra håll i världen med Sverige som bas). 28 av 30 Natoländer har hittills sagt ja i sina nationella parlament. Än så länge i skrivande stund har varken Ungern eller Turkiet ratificerat Sveriges ansökan. Tvärtom förefaller det så att Sverige fullständigt skämt ut sig inför omvärlden, i och med vårt ryggradslösa undfallande för Erdoğans kravlista. Lena Andersson från Svenska Dagbladet var den enda borgerliga opinionsbildare som tidigt yrkade på att Sverige borde dra tillbaka sin Natoansökan, efter Erdoğans påtryckningar.

Jag minns hur det talades extremt litet om hur länge den svenska vapenindustrin lobbat för Natomedlemskap, hur regeringsrepresentanter och näringslivstoppar förenades.

Jag minns fredsforskaren Frida Strannes utskällda, men ack så nödvändiga artikel på Aftonbladet om hur ”experter” och traditionella medier i Sverige gick in i krigsdynamiken varmed allt som står i motsats till fienden tolkades heroiskt. Kanske den viktigaste artikel som skrevs i våras. Bland annat skrev hon: ”Jag skäms inför alla människor som erfarit vår (västs) militära aggression genom decennier bakåt. De som lever med följdverkningarna av västs krig och som kämpat för att få oss att förstå hur deras verklighet ser ut och hur vi har övergivit våra ideal gång på gång och bidragit till våldsspiraler utan slut. De som nu häpet också inser att de haft helt rätt i att vi värderar olika liv och militära ”insatser” väldigt olika beroende på vem som begår dem och hur vi väljer bort viktiga delar i den övergripande bilden.”

Jag minns riksdagens omröstningar om grundlagsändringen som i praktiken numera gjort visselblåsarfunktionen brottslig. Yttrande- och pressfriheterna inskränktes. Den så kallade ”utlandsspionerilagen” gör det åtalbart att lämna uppgifter om oegentligheter i internationella sammanhang. Detta är Sveriges eftergift till USA för Natomedlemskapet. USA vill kunna ”lita” på Sverige. Efter första omröstningen var det knäpptyst överallt. Det blev aldrig ens en valfråga. Partier som röstade ja kommenterade aldrig sitt stöd för den nya grundlagsändringen. Traditionella medier agerade alldeles för sent strax innan andra omröstningen. När SVT skulle återrapportera om att grundlagsändringen gått igenom hamnade den nyheten på Kulturnyheterna.

Jag minns hur det talades extremt litet om hur länge den svenska vapenindustrin lobbat för Natomedlemskap, hur regeringsrepresentanter och näringslivstoppar förenades. I april deltog Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor som är största ägare i SAAB, tillsammans med dåvarande finansminister Mikael Damberg (S) på möte i Finland för att diskutera bägge länders anslutning till Nato. Senare i november följde Wallenbergsfären med statsminister Ulf Kristersson (M) till Turkiet. En nyckelperson i näringslivsdelegationen till Turkiet var Saabs tidigare VD Håkan Buskhe, numera VD för Wallenbergägda förvaltningsbolaget FAM. ”Det är viktigt att vi kommer med i Nato och det är viktigt för våra företag” sade han.

Jag minns när Estlands premiärminister Kaja Kallas avslöjade till Financial Times i somras om Natos tilltänkta försvarsplan vid ett eventuellt ryskt angrepp mot Baltikum. Först skulle Ryssland få invadera, sedan om ett halvår skulle Nato ingripa. Hon sade: ”Om man jämför storleken på Ukraina och de baltiska länderna skulle det innebära en total förstörelse av länderna och deras kultur”. Hon fortsätter: ”De som har varit i Tallinn och känner till Gamla stan och dess flera hundra år gamla historia och kultur som vi har här – allt det skulle utplånas från världskartan, inklusive vårt folk och vår nation.” Vad talar då för ett Natomedlemskap skulle skydda Sverige (och Gotland)?

Filip Hallbäck är fristående debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.