Krönika

Har den trasiga divan förlorat sin funktion?

Zarah Leander, 1990.

Det finns inget färdigt recept för vad som konstruerar en gayikon, menar Tiina Rosenberg i boken Bögarnas Zarah,  bara riktlinjer. Under efterkrigstiden blev Zarah Leander periodvis utfrusen i Sverige, men omhuldad av den homosexuella publiken som kände identifikation med henne då det sociala brännmärkandet av henne påminde om deras livserfarenheter. Filip Hallbäck om divor och ikoner då och nu.

Det finns en pjäs jag mer än gärna hade velat se, om jag bodde i Stockholm. Det är Elisabeth Ohlsons och Magnus Lindmans nyskrivna pjäs Zarah & Ulla som kommer att ha premiär den 24 augusti på Stockholms Stadsteater, med Aleksa Lundberg i rollen som Zarah Leander och Lotta Ramel i rollen som Ulla Billquist. Jag har fascinerats av Leander ända sedan jag läste Tiina Rosenbergs genusvetenskapliga studie Bögarnas Zarah från år 2009, om gaykulturens kärlek för divafenomenet i allmänhet och den omstridda schlagersångerskan i synnerhet.

Jag plockar fram boken och läser den på nytt. I korta drag kan man säga att Rosenberg reflekterar över divafenomenet och analyserar på vilka sätt som Zarah Leander odlade myten om sig själv och på så sätt blev en ikon snarare än en människa när hon trädde ut på scenen. Det finns inget färdigt recept för vad som konstruerar en gayikon, menar Rosenberg, utan endast riktlinjer. Två viktiga faktorer hos Zarah Leander handlar om hennes artisteri (som förhöjer henne) och det själsliga såret (som påminner om hennes mänsklighet), det vill säga: de yviga gesterna och altrösten i kombination med ett skamfyllt förflutet (det faktum att hon var Nazitysklands största stjärna).

Under efterkrigstiden blev Zarah Leander periodvis utfrusen i Sverige, men omhuldad av den homosexuella publiken på grund av att de kunde känna en stark identifikation med Zarah Leander eftersom det sociala brännmärkandet av henne påminde om deras livserfarenheter. Tack vare gaypubliken överlevde hon som artist och förmådde som åldrande diva med självironi göra comeback. ”Det finns inte så stort utrymme för åldrande divor, än mindre för äldre kvinnor i allmänhet”, skriver Rosenberg och fortsätter: ”Gaykulturen är exceptionell på denna punkt genom att både välkomna och hylla dessa kvinnor som sina gudinnor och sekulära helgon”.

Jag blickar ut mot min samtid och börjar fundera över vilka som skulle kunna betraktas som gayikoner i dag, med tanke på att Sverige och en rad andra länder ändå internationellt sett har kommit långt vad gäller hbtqi-rättigheter och att det finns en större öppenhet i dag för queera uttryck, tack vare en tidigare långvarig och enträgen kamp. Zarah Leander var en gayikon under en period då homosexualitet i Sverige var klassificerad som en sjukdom och hon stod i bjärt kontrast till 1960-talets ungdomliga ideal.
Kanske rättare sagt, jag funderar över huruvida den trasiga tanten har kvar sin funktion eller inte någonstans på vägen mot ett hbtqi-vänligare samhällsklimat? Känner queera personer att de i dag kan spegla sig själva i fallna divor med tragiska livsöden som exempelvis Judy Garland, Marilyn Monroe, Maria Callas, Dalida eller Édith Piaf? Eller är de numera representanter för en svunnen tid? Det närmsta samtida exemplet som jag kan komma på i så fall är Britney Spears, som under lång tid bokstavligt talat jagats av skvallerpressen och varit åtföljd i sin fars förmyndarskap. Det som blev för mycket, till den grad att hennes fans ryckte ut till hennes försvar. Vem minns inte videon där en ung person gråtandes ber paparazzi att lämna Britney Spears ifred (leave Britney alone!) och kampanjen som under hashtaggen #freeBritney mobiliserade folkmassor?

Divadyrkan tycks i vart fall inte ha gått förlorad inom gayvärlden i dag. Tvärtom har det funnits en kärlek till divor med storslagna röster som stärker vilsna själar. Jag tänker på namn som Shirley Bassey, Diana Ross och Barbra Streisand, och senare Whitney Houston, Mariah Carey, Celine Dion och Christina Aguilera. I dag är det förmodligen Adele och Ariana Grande som står som värdiga arvtagare till den rollen.

Om man ändå skall vara litet kategorisk finns en annan typ av gayikoner, som åtminstone jag upplever verka vara betydligt mer framträdande (jämfört med den trasiga) och det är kvinnliga artister med glamourösa framtoningar och kaxiga personligheter som strävar efter egenmakt och självförverkligande. Inte sällan kallas de ”bitchiga” av omgivningen, men de ser den subversiva kraften i detta skällsord, återtar det och stärker sin identitet. Visserligen har den funnits tidigare exempel och då har det främst och generellt handlat om filmstjärnor i Hollywood, som Mae West, Marlene Dietrich, Bette Davis och Joan Crawford. Hos den senare yngre generationen artister i ”bitchig” högform märks Bette Midler, Grace Jones, Cher och inte minst Madonna.

Vad jag ser hos flera av dagens gayikoner, som Lady Gaga, Ava Max och Beyoncé, är att de tycks ha tagit det glittrande, det extravaganta och det färgsprakande till en helt ny nivå än tidigare. Men skapandet av den sublima scenkänslan är långt ifrån nytt; artister som Janet Jackson och Kylie Minogue gjorde sig tidigt kända för sina spektakulära scenframträdanden. Likheten är, som Rosenberg skrev, att för divan är scenen dennes hela värld, och det är till den världen som hon fortfarande bjuder in sina queera fans.

Gayikonens funktion, vare sig hon är trasig eller kaxig, kan således i grund och botten fortfarande vara att förkroppsliga drömmen om en annan värld, om en annan tillvaro. Att genom sin blotta existens och annorlundaskap bekräfta normbrytande människors existens och därigenom stärka känslan av att man är unik men aldrig ensam.