Krönika

Den olidliga oviljan att analysera våldets mekanismer

Gudrun Schyman.

”Samhället saknar fortfarande en grundläggande analys av våldets mekanismer och vilka olika uttryck den patriarkala makten tar sig. Samma röster som vill skicka mer vapen till Ukraina kan utan att blinka stänga ned den enda fungerande verksamheten som tar våldet mot kvinnor på allvar. Det hänger ihop.” Gudrun Schyman ser samma strukturer – här som där.

I en krönika i Aftonbladet 4 september 2023 skriver Oisín Cantwell att i snitt , i Sverige, mördas 16 kvinnor varje år av en man de har eller har haft en relation med. Enligt en studie genomförd av Nationellt centrum för kvinnofrid har 14 procent av kvinnorna utsatts för våld eller hot om våld i en parrelation. Ett mänskligt lidande och ett hot mot kvinnors rättigheter och säkerhet men också ett stort samhällsproblem. Som naturligtvis också går att beskriva i termer av pengar.
 
Enligt en undersökning gjord av EU uppskattas det partnerrelaterade våldet mot kvinnor i Sverige bara under 2019 ha kostat 3,4 miljarder euro, närmare 40 miljarder kronor. Det handlar om ekonomiskt produktionsbortfall på grund av sjukskrivningar, kostnader för polisutredningar och rättsprocesser, skyddade boenden, kvinnojourer, inkomstbortfall för det drabbade osv.
 
I Sverige, på Södermalm i Stockholm, finns idag en särskild enhet inom polisen, IGOR, som arbetar med detta. Det handlar om ett samarbete mellan polis och socialtjänst, där en grupp med fyra poliser och två socialsekreterare sitter tillsammans och arbetar uteslutande med män som misshandlar och i värsta fall dödar kvinnor de har en relation med. Utvärderingar och statistik visar att det snart treåriga projektet har varit mycket framgångsrikt. Nu ska projektet läggas ned och i stället ska alla poliser arbeta enligt modellen. Kontentan blir som vanligt att allas ansvar blir ingens ansvar.
 
Jag tänker på det här när jag får reaktioner på mitt fredsengagemang. Jag efterlyser ju provocerande nog ett stopp på kriget och fredsförhandlingar. Förutom att jag kallas för ”Putinkramare” får jag höra att jag inte tar tydlig ställning för offret i den här konflikten, det vill säga Ukraina,  och tänk om vi behandlade våldtagna kvinnor så! En annan skriver ” Menar du, att mitt under pågående våldtäkt, så är parterapi den bästa lösningen?”.
 
Jag slås av hur den patriarkala maktordningen med sitt krav på våld som medel för att upprätthålla kontroll och dominans, även uttrycker sig i säkerhetspolitiken. Ukraina är en kvinna (nationer är per definition en ”hon”, en Moder Svea) som våldtas. Ryssland är den aggressiva angriparen som inte skyr några medel. De som drar paralleller till en våldtäktssituation vill tala om för mig är att det är mer vapen som gäller. Inget annat.

”Mannen som måste kontrollera kvinnan för att upprätthålla sin roll. Mannen som kan hota med våld och utlösa våld för att upprätthålla kontrollen.”

Det jag säger är vapenvila och förhandlingar. För att rädda liv. Vilket förhållningssätt har störst relevans om vi översätter det till en akut våldtäktssituation? Ska vi beväpna kvinnan eller ska vi försöka avbryta övergreppet för att ge plats åt samtal? Till exempel enligt IGOR-modellen?
 
Det är uppenbart att hårdare tag och mera muskler fortfarande övertrumfar den praktik som syftar till samtal och tillit. Samhället saknar fortfarande en grundläggande analys av våldets mekanismer och vilka olika uttryck den patriarkala makten tar sig. Samma röster som vill skicka mer vapen till Ukraina kan utan att blinka stänga ned den enda fungerande verksamheten som tar våldet mot kvinnor på allvar. Och det hänger alltså ihop.
 
Mäns övergrepp på kvinnor, mäns våld mot män i bland annat  gängbråken, mäns våld inom idrotten och mäns militära våld är ett sammantaget uttryck för en föreställning om manlighet, mod och militarism. En stereotyp roll som också kopplar ihop militarism, manlighet och nationalism. Och den här stereotypa bilden, mannen som försvarare av nationens gränser, hänger i sin tur ihop med bilden av mannen som familjeförsörjare och ”beskyddare” av kvinnor och barn. Mannen som måste kontrollera kvinnan för att upprätthålla sin roll. Mannen som kan hota med våld och utlösa våld för att upprätthålla kontrollen.

Mannen som måste ha heltid och hög lön för att kunna försörja ”sin” familj, där kvinnans ansvar blir det obetalda arbetet, det lågavlönade vård- och omsorgsarbetet, barnen och de sociala relationerna.

Det finns fortfarande en påfallande ovilja att analysera våldets mekanismer och hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan.  Men snart (20 september) får vi en ny statsbudget att sätta tänderna i. Vilka områden får vad och hur mycket? Så på med genusglasögonen bara!

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist