Den ryska hbtqi-aktiviisten Elena Kostyuchenko skrev i november en dikt med titeln:”Mitt hjärta slår med ditt riktigt snabbt och jag vill ringa dig”. Ulrika Westerlund läser den och fylls av känslan av att vilja ringa alla som nu gör sitt yttersta för att bekämpa samtidens växande antidemokratiska repressiva krafter. ”Vi kämpar på. Vi måste kämpa på.”, skriver hon i dagens krönika.
”Och när du flydde landet och polisen letade efter dig skrev vi i alla register – ’vi såg A flyga på himlen över Kreml, hon kastade blommor och var utan behå’.” (av Elena Kostyuchenko)
Den 30 november förbjöd Rysslands högsta domstol ”den internationella hbtqi-rörelsen”, eftersom den är ”extremistisk” och skapar social och religiös disharmoni i Ryssland. Ganska omedelbart fylldes mitt sociala medier-flöde av inlägg från hbtqi-aktivister från olika länder som jag lärt känna under min tid som engagerad i just denna internationella hbtqi-rörelse. I Ryssland har jag flera kontakter i sociala medier som jag en gång för nästan tio års sedan träffade på plats i Moskva under ett par intensiva dagar, där jag var gäst i deras verklighet. Den här krönikan är en hyllning till en av dem, Elena Kostyuchenko.
”B, som öppnade ett härbärge i Moskva för tjetjenska bögar, stekte ägg åt dem, sade ’jag röker’ och gick ut gråtande på gatan.”
Aktivisterna i denna internationella hbtqi-rörelse är vana vid att både beklaga varandras motgångar och gratulera varandra i framgång och uppdateringarna i sociala medier slår oftast nyhetsrapporteringen i snabbhet (och ibland även när det gäller korrekthet). På Facebook följde jag till exempel i juni 2019 händelserna i Botswanas högsta domstol när samkönade relationer avkriminaliserades. En aktivist från Botswana som jag lärt känna hade parkerat sig vid tv:n och livesände på Facebook med en oöppnad flaska champagne bredvid sig. När utslaget kom öppnade hon flaskan och vi jublade tillsammans i kommentarsfältet.
”H jag vet inte ditt namn. Rakad, med ett långt knivärr på huvudet. Du och dina vänner stod framför oss, vände ryggen till, skakade hand. Vi höll på att få stryk. Du har omringat mig med dig, Åh skriker ’Moskva är inte Iran’.”
Den 30 november i år var det ju bara drygt tio dagar sedan vi hade beklagat valutgången i Argentina, detta land som har varit en sådan förebild när det gäller både transrättigheter och aborträtt och vars framtida öde just nu får anses vara minst sagt oklart. Domen i Ryssland blev den andra stora dåliga nyheten på kort tid – och precis som när det gäller det tidigare positiva inflytandet från Argentina, så finns nu en högst reell rädsla för att Rysslands dom ska få ett utbrett negativt inflytande i andra länder.
”C, efter de våldsamma gatuhandlingarna tog du hem mig och gjorde te i en liten vattenkokare och gnuggade mitt huvud. Ni samlade bilder på människor som älskar varandra och komponerade musik. Då kom nazisterna efter dig och du åkte, i tid.”
Då, för snart nästan tio år sedan, den 6 februari 2014, skulle OS i Sotji invigas. Jag och juristen Kerstin Burman åkte till Moskva för att delta i en manifestation som några ryska aktivister hade planerat för att protestera mot de nya lagarna som förbjöd ”propaganda” för hbtqi-rättigheter, för att ”skydda barn”. Samtidigt som OS invigdes fällde vi ut några regnbågsflaggor och började sjunga ryska nationalsången på ett snöigt och mörkt Röda Torget (inte ett enda barn var i sikte). Det tog inte ens en minut för polisen att komma – aktivisternas mobiltelefoner var förmodligen avlyssnade. Vi togs till polisstationen, förhördes, och släpptes efter några timmar (ryssarna ett par timmar senare än oss), precis som förutsett. Det blev också böter för de ryska medborgarna. En av hjärnorna bakom manifestationen var Elena Kostyuchenko. När Conchita Wurst senare det året vann Eurovision med Rise Like a Phoenix körde hon runt i Moskva i en cab och spelade låten på högsta volym. Obruten stridsvilja.
”X, som inte hann berätta för sin mamma, och mamma dog.”
Elena Kostyuchenko är född 1987 och är förutom hbtqi-aktivist också journalist för Novaya Gazeta. Hon har misshandlats och arresterats ett antal gånger med anledning av sin aktivism, och, läser jag nu på hennes Wikipedia-sida, hon tror att någon representant för Ryssland försökte förgifta henne 2022 som en reaktion på vad hon skrivit om invasionen av Ukraina. I oktober i år kom hennes bok, I Love Russia. Hon är inte längre i Ryssland.
”K, som gömde regnbågsflaggan i sina trosor och hängde ut den genom fönstret på OCD, täckt av blod (du hade mens).”
Den 30 november skrev Elena Kostyuchenko en lång dikt som jag uppfattar som en hyllning till ryska hbtqi-aktivister och publicerade den på Facebook. Jag läste den med hjälp av Facebooks automatiska översättningsfunktion. Det är små utdrag ur dikten som ligger kursiverade genom hela den här texten. Jag har läst den många gånger och varje gång uppfylls jag av känslan som finns fångad i diktens titel: ”Mitt hjärta slår med ditt riktigt snabbt och jag vill ringa dig”. Kanske inte just Elena Kostyuchenko, eller i alla fall inte bara henne, utan snarare alla de som just nu gör sitt yttersta för att bekämpa samtidens växande antidemokratiska repressiva krafter. Alla med sina olika vapen och i sina olika kontexter. Vi kämpar på. Vi måste kämpa på.
