Essä

Stridbara Sara Lidman 100 år

Sara Lidman med knuten hand 1999.

I dag, den 30 december, var det 100 år sedan en av 1900-talets stora svenskspråkiga (arbetar)författare föddes – Sara Lidman. Hon föddes i Missenträsk (Västerbotten) och dog den 17 juni 2004 i Umeå. Hon var ledamot i Samfundet De Nio mellan 1955–1963, utsågs till hedersdoktor vid Umeå universitet 1978 och tilldelades professors namn 1999.

Hon fick en gata uppkallad efter sig i Kungsholmen, Stockholm, 2009 och i Norrböle, Skellefteå (där Sara Lidman var uppvuxen) finns Anna-Stavras gata och kvarteret Hjortonlandet sedan 2015, namngivna efter Saras romaner. Den 8 september 2021 öppnades det nya kulturhuset i Skellefteå, ”Saras kulturhus”, som är uppkallat efter henne.

Sara Lidman romandebuterade 1953 med Tjärdalen, som omedelbart blev en framgång och rosad av såväl kritikerkåren som av den läsintresserade allmänheten. Redan i sin första roman rymdes de inslag som kom att känneteckna hennes stil, som hon kom att vidareutveckla i samtliga tretton romaner hon skrev. Med den västerbottniska dialekten och de bibliska referenserna skapade hon en språkligt banbrytande poesiprosa och en fiktionsvärld Ecksträsk. Med sina Norrlandsromaner, däribland Hjortronlandet (1955), Regnspiran (1958) och Bära mistel (1960) introducerade hon en egen stilistisk linje som kom att bekräfta och befästa hennes rykte som en av de nyskapande rösterna i svensk samtidslitteratur.

1960 begav hon sig först till Sydafrika och senare mot Kenya, varifrån hon fick en annan politisk medvetenhet. Hon blev djupt engagerad i fredsfrågan, i samband med USA:s invasionskrig i Vietnam under 1960- och 1970-talen. Förutom fredsfrågan, var hon även varmt tillgiven en rad sammanvävda frågor som rörde miljöförstöring, sociala orättvisor och glesbygdsutarmning. Hon flyttade hem till i Missenträsk och skrev Jernbaneeposet (1977–1985), som omfattar fem romaner, däribland Nabots sten (1981), senare följt av Lifsens rot (1996) och Oskuldens minut (1999). Samtliga behandlar moderniseringen och koloniseringen av Norrland fram till 1930-talet.

Byn i Världen

Hennes författarskap har varit föremål för flera litteraturvetenskapliga avhandlingar, däribland Lina Sjöbergs ”Genesis och Jernet” (Uppsala universitet, 2006), Anna Salomonssons ”Skeendet på stället” (Linnéuniversitet, 2017) och Sara Grahns ”Jernbanans mödrar” (Uppsala universitet, 2022). Forskningsintresset grundar sig bland annat i att Sara Lidman vägrade erkänna några gränser mellan litteraturen och politiken, något som under 1970-talet utmynnade i en kulturdebatt gällande hennes genreval. Romanerna, pjäserna, de åtskilliga debattartiklar och talen överlappar varandra i ämnen. På liknande sätt var alltid Byn närvarande i Världen, på så vis att hon kunde relatera till världens orättvisor och maktspel i sin västerbottniska hemby.

Hennes ständiga rörlighet skapade visserligen en spännvidd, men med den estetiska egenarten och integriteten i behåll, men också en känsla hos av både läsare och bedömare om att hon var svårhanterlig. Kunde hon inte bara ägna sig åt romanskrivandet? Gällande synen på distinktionen mellan romanformen och debattartiklar formulerade Sara Lidman det så här:

”I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten. Där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den ’inte behöver’ glittra på ytan. Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning. Artikeln däremot är stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sådant raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest.”

Saklighet och känslostyrka

Som debattör och agitator var Sara Lidman en skarp och stridbar röst i offentligheten, med sitt stora samhällsengagemang och goda berättarhumör. Hon kunde med sin språkliga och stilistiska medvetenhet på ett balanserat sätt förena saklighet med känslostyrka, med en upprymd allvarsamhet i själ och hjärta.

En av hennes stora ambitioner i livet var att hitta de rätta orden som kunde skapa fred på jorden. Hennes största sorg var att hon aldrig lyckades göra detta. Här nedan är ett tal hon höll den 11 november 1956 efter att Sovjetunionen invaderade Ungern.

”… och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: men detta kan väl ändå inte få pågå, någon måste väl utplåna denna orättfärdighet, måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska. Stundom är det så förnedrat att vara människa att man hellre vädjar till moln och gräs än till människor om nåd för mänskligheten. Oh att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari, att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: mänskor var så grymma förr, nu skulle sånt aldrig kunna hända. . .

Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam. Det är vi, här och nu, som är samtida till ungrarna – och vad svårare är – vi är samtida till deras förtryckare. Som en del av mänskligheten har vi del i ansvaret för båda dessa parter. Sovjet har skändat Ungern, det har kränkt socialismens idé värre än någonsin genom att kalla sig dess försvarare när de begår sina illdåd. Det finns inga ursäkter för Sovjet i förhållande till Ungern.

Det är en himmelsskriande orätt som begåtts mot Ungerns folk – vi kan aldrig upphöra att begära deras resning och frihet – och dock kan vi inte tillskynda ett krig.

Vi måste sörja för att det inte blir ett storkrig igen, vi måste sörja i moderligt uppror mot våldet. Vi måste sörja.

Det dräps människor i krig, inte politiker utan vanliga människor som inte blivit tillfrågade om de vill dö. Och massor av fäder och unga pojkar förvandlas till dråpare i krig – man frågar dem inte i förväg om de vill bli dråpare, utan de görs till dråpare, och om de blir kvar till liv och lem efter sin dråpargärning har de ändå mist nästan lika mycket som de dräpta.

Vi lever inte rätt i fredstid. Vi älskar inte jorden som dess skönhet förtjänar, vi är vårdslösa om våra medmänniskor, vi begår och åser dagligen oförrätter mot vår omgivning. Barnen görs förtrogna med allehanda krigsleksaker, som om det gällde att så tidigt som möjligt lära dem hantera knivar och tanks. Bryr sig mödrarna inte om att sådana redskap används när söner blir dråpare och dräpta?

Vi vansköter samtalets konst och förhandlingsvägen anses inte som den enda möjliga när det gäller att lösa tvister.

Och i dagar som dessa kan man tänka sig att om en enda nation inom sig levde rättrådigt och övade fred så skulle det utgå en mild men stark strålning från det landet som öppet och fördolt påverkade andra folk. Det skulle gå in i blodet på människor att krig är orimligt.

Vi räknas för ett fredsälskande folk men denna obetvingliga strålkraft utövar vi inte. Vi begår ständigt gemenheter i det lilla, som gör oss delaktiga i den stora skammen.

Nej, vi ärar inte freden som den förtjänar – och dock förstår vi att den är omistlig.
Därför vädjar vi till FN att denna församling måtte orka rädda freden och inom fredens ram återställa friheten åt de kuvade folken. Och när vi vädjar till Förenta Nationerna måste vi göra det med en brinnande tilltro. Ingenting är farligare nu än sådana fraser som ’vad tjänar det till vad FN säger, stormakterna gör ju ändå som dom vill’. Det gäller för oss att med helhjärtad solidaritet stödja FN, stärka förhandlingsvägen med vår tillit.

FN är världens samvete nu, ett samvete i nöd. Det gäller för oss en och en att vaka med detta samvete och dela dess kval.”