Frågan om svenskt medlemskap i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) har aktualiserats på nytt, efter att ha varit politiskt död efter folkomröstningen som ägde rum för 20 år sedan. Bakgrunden är den svenska valutans utveckling jämfört med dollar och euro de senaste månaderna. Dollarn har blivit något billigare och euron har legat förhållandevis stabilt. I Aktuellt-studion (30/1) debatterade tidigare EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) och tidigare statsrådet Leif Pagrotsky (S) om huruvida Sverige borde ansluta sig till EMU eller inte.

Frågan om ett eventuellt byte från den svenska kronan till euro – som konsekvens att beslutanderätt över valuta- och penningpolitiken flyttas från Sverige Riksbank till den Europeiska Centralbanken – har av den förnyade debatten att döma hittills behandlats som en teknisk fråga, när det i själva verket är ett oåterkalleligt beslut om demokratins framtid.

I realiteten innebär ett medlemskap i EMU att Sverige lämnar över sin finans- och penningpolitik i händerna på en bevisligen illa fungerande valutaunion i Bryssel som i sin tur kräver mer överstatlighet. När jag använder ordvalet ”bevisligen” här, åsyftas en tillräckligt avskräckande erfarenhet: nämligen Eurokrisen sedan 2010-talets början, som slagit hårt mot Spanien, Portugal och framför allt Grekland. Dessa länder har sedan krisens eskalering hamnat i en gigantisk skuldfälla som de själva inte kan befria sig ifrån, eftersom de inte kan kontrollera sin egen penningpolitik.

Liksom övriga euroländer har de samma riksbank och samma ränta. Bestämmanderätten över dessa länders ekonomiska framtid ligger centraliserad i Bryssel, och till det vinnande laget på denna ojämlika kollaboration hör Tyskland, Nederländerna och Belgien.

Med andra ord är eurosamarbetet grogrunden för ett krisartat system med inre olösliga spänningar; ett instabilt förhållande mellan gränsöverskridande expansion för kapitalismen och staters varierande förmågor eller grundförutsättningar att bevara kapitalismens landvinningar.

I takt med att kapitalismens volym breder ut sig växer systemets behov av staternas skattelättnadsreformer för att kunna fortsätta växa, samtidigt som staterna behöver kapital för att finansiera samhällets grundläggande behov och funktioner.

Samtliga berörda euroländers politiska ledningar har slitits mellan å ena sidan identifiering med kapitalismens globalisering, å andra sidan de systemkriser som ständigt uppstår i spåren av utvidgningen. De förlamande kriserna som avlöser varandra i kölvattnet av de massiva nedskärningarna inom den offentliga sektorn är i själva verket en yttre effekt av eurosamarbetets ohållbara struktur.

Ett djupt ohederligt argument som upprepats bland euro-förespråkare är vad jag kallar för inflytandeargumentet, det vill säga påståendet att Sverige skulle ha stort inflytande på EMU:s kursriktning, bara vi fick vara med och bestämma. Denna argumentation framfördes i samband med EU-valet 1994 och med facit i hand tillhör Sverige bland de mest lydiga medlemsstater i hela EU. Varför skulle Sverige vara annorlunda i EMU?

För att inte tala om den drastiska och odemokratiska hanteringen av Sveriges Natoansökan. Under våren 2022 hävdade flera förespråkare att Sverige minsann skulle kunna göra sin röst hörd inom denna organisation, till exempel i frågor om rör fredsdiplomati och genomdrivandet av FN:s förbud mot kärnvapen, bara vi får vara med i gänget.

Även här har Sverige varit lydiga nog att ge upp en självständig utrikespolitik och istället anpassa sig efter framför allt Turkiets påtryckningar. För att inte tala om överbefälhavare Micael Bydéns illavarslande uttalande om huruvida kärnvapen skulle få placeras på svensk mark eller ej (”inledningsvis inga förbehåll” var hans besked på en presskonferens i november förra året).

Inför folkomröstningen 2003 stod Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna (då Folkpartiet) och Kristdemokraterna tillsammans på ja-sidan, medan nej-sidan representerades av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. När jag kollar upp hur dessa partier ställer sig idag är det bara Socialdemokraterna och Moderaterna, som inte har några officiella ställningstaganden åtminstone inte vad som återges på deras hemsidor. Liberalerna vill fortfarande att Sverige ansöker om medlemskap i EMU, medan Kristdemokraterna numera motsätter det tillsammans med nej-sidans partier. 

Om frågan om formellt medlemskap i EMU ska avgöras på nytt, kommer det då ske via en folkomröstning igen eller kommer svenska folket köras över igen, likt det som skedde i och med den hastiga processen i Natoansökan?

Filip Hallbäck är fristående debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.

RELATERADE TEXTER:
2022-12-13 ⎮ Sverige blir sig aldrig likt efter 2022