Kära medmänniskor!
Får vi kalla er det? Räknas vi? Eller var går gränsen för er medmänsklighet? Står vi utanför den?

Vi är dom som ni kallat horsehäxor, tjackhoror och fyllekärringar. Vi är dom som ni män tagit er rätten att göra vad ni vill med. Vi är dom som utsattes för övergrepp redan när vi var små. Vi är dom som får skylla oss själva när vi blivit våldtagna och misshandlade.

Kära systrar!
Eller hur var det nu? Är vi det? Systrar? Räknas vi? Vi är dom ni inte vill dela rum med på sjukhuset, dom ni går förbi på tunnelbanan, dom ni slår bort blicken ifrån när vi ber om några kronor till mat, vi är dom ni går cirklar kring när vi blir utslängda från affärer och restauranger. Vi är flickorna och kvinnorna som luktar illa, som inte beter oss ”som damer”, som har risiga tänder, tjackkäke och några år på kåken i sitt CV.

Kära välfärdsstaten!
Som omfamnar alla. Eller hur var det med det? Gäller det oss också? Eller är allt vårt eget fel? Vi är dom som klär oss fel, pratar fel och är på fel plats med fel personer och därför har svårt att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Oavsett om det är ett skyddat boende när vi jagas, omsorgen av en akutmottagning, när vi sargats, tryggheten hos rättssamhället när vi våldtagits.

Kvinnor som lever i utanförskap är utan makt, nätverk, resurser, tillgångar och kapital. Det anordnas inga demonstrationer för våra rättigheter, det tänds inga ljus för knarkande kvinnor som sover på toaletter. Vi som skriver det här har lyckats bryta oss loss, har inkomst och har återfått en del av vårt människovärde, men våra trauman är oftast obearbetade, våra anmälningar ignorerade, våra förövare går fria, våra rättigheter är icke existerande. Vi har inte bett om att bli alkohol- och drogberoende, vi har inte oss själva att skylla för allt våld, vi har ingen skuld i dom fruktansvärda övergrepp vi blivit utsatta för.

#metoo öppnade en dörr. Ur den vällde århundraden av nedtystade övergrepp. Grupp efter grupp klev fram med vittnesmål. Plötsligt blev det möjligt även för oss, att göra våra röster hörda. Helt plötsligt fanns det en chans att bli trodda.

Vi är trötta på att inte bli sedda och skämmas. Skammen är våra förövares, skammen är myndigheternas som svikit oss, skammen är samhällets som gång på gång bekräftar att vi är helt utan skyddsnät.

Nu har vi samlat oss. Vi sträcker ut våra händer mot våra systrar som fortfarande lever i missbruk, på gatan, i kriminalitet och prostitution. Vi bär på samma erfarenheter. Vi bär på samma längtan att få vara just bara människa.

Och det är här vår verklighet står i vägen. För att bli sedda som just människor. Texten ovan är delar av vårt upprop som publicerades 10 december 2017. #utanskyddnät är unikt. För första gången någonsin, höjer vi våra röster tillsammans, och kräver vår rätt. Vi kommer från en hårt stigmatiserad position. En roll ingen har velat mantla tidigare. Det är tungt att ställa sig upp och säga: Det här är min historia. Det kostar på. Möten som detta tar dagar, veckor att hämta sig från. För jag pratar inte om någon annan. Jag pratar om mig. Jag pratar om oss.

Och vi vet vilka fördomar som är förknippat med våra liv.
En livsstil vi valt.
Vi har satt oss i positioner där man får skylla sig själv.
Det är sådant man får räkna med när man är en sån som vi.
Exploatering. Misshandel. Våldtäkt. Mord.
Självmord som den yttersta lösningen.

Sedan vårt nätverk bildades för fem år sedan har minst 3 medlemmar blivit mördade, minst två har tagit livet av sig. Flera har dött i konsekvenserna av att leva med ett drogberoende.

Och det här är inga nyheter. Under 2018 blev vi ombedda att inledda och sätta tonen för en nationell konferens som Socialstyrelsen ordnade som ett resultat av ett kunskapslyft dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regner drev igenom, kring särskilt våldsutsatta grupper. Konferensen döptes till #upptäck våldet. Men dåvarande socialminister Lena Hallengren konstaterade i sitt inledningstal att nästan alla de kvinnor som återfanns i Socialstyrelsens dödsfallsutredning avseende dödligt våld, hade varit i kontakt med socialtjänsten kort innan de mördades. Alla hade varit i kontakt med sjukvården. Ändå dog de. Samma undersökning visade att mer än hälften levde i en miljö av drogmissbruk. Våldet behöver inte upptäckas, det behöver motarbetas och dess offer få stöd.

Socialstyrelsen gjorde även en kartläggning av skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Det var inga nyheter för oss, men den konstaterade att skyddet för kvinnor med ett missbruk är i princip obefintligt, det finns ett par ställen i hela Sverige som tar emot denna våldsutsatta grupp. Vi är tillbaka i fördomarna. Det är sånt man får räkna med om man lever som vi. Eller som polismästare Carin Götblad också konstaterar: Det är fritt fram att slå och våldta sådana som oss. Vi räknas inte riktigt. Hon konstaterar att det händer att polisen tvingas droppa av misshandlade kvinnor som nekats skyddat boende på gatan, för att sedan plocka upp dem döda.

I BRÅ:s rapport Våldtäkt – från anmälan till dom konstaterar man kvinnor i utsatthet står för minst hälften av anmälningarna. Samma fördomar som tidigare, finns i rapporten, där man tror att etablerade kvinnor avstår från att anmäla som en förklaring till siffrorna.. Om man har kännedom om kvinnor i drogvärlden, vet man att de flesta våldtäkter aldrig anmäls, då flickorna och kvinnorna vet att deras anmälningar bara leder till än mer trauma och i princip aldrig till fällande dom. Vi har exempel på våldtagna kvinnor som nekats undersökning på våldtäktsteam då de varit påverkade. Och ombetts gå hem, komma tillbaka nästa dag och inte duscha.

Vi har exempel på våldtagna och misshandlade kvinnor som skickats från våldtäktsmottagningen till psykakuten som skickat dem vidare till beroendeakuten som skickar dem till akutmottagningen. Ingen vill ha dem, ingen frågar hur de mår.

Kvinnor som fått sina barn omhändertagna utan att få något stöd själva i denna extremt traumatiserande situation. Och som till och med valt att ta livet av sig. Det har hänt i vår grupp.

Rapporterna om flickor och unga kvinnor som utsätts för våld och sexuella övergrepp inne på statliga institutioner haglar. Medan utredningarna pågår får männen ofta behålla sina jobb, om än på en annan avdelning, men fortfarande med tillgång till utsatta, inlåsta unga.

Våldet är ständigt närvarande.
Hjälpen ständigt oöverstigligt svår att nå.
Problembilden har vuxit sig så komplex att enstaka insatser inte räcker.
Enstaka insatser som ofta faller för att för mycket ohanterade problem kvarstår.

Beroendevård.
Psykiatrisk vård.
Traumabearbetning.
Somatisk vård.
Tandvård.
Försörjning.
Boende.
Föräldraskap.
Rättshjälp.

Listan kan göras lång. Svår att pussla ihop. Hjälpen kopplad till orimliga villkor. Som att lämna en relation. Avliva ett älskat djur. Uppvisa långvarig drogfrihet. Hålla många mötestider med olika personer och institutioner. Krav som i vissa fall kan vara enkla för en etablerad person, men som kan vara helt omöjliga att möta när man lever i ett pågående kaos och trauma.

De pågår stora statliga utredningar som berör detta. Samsjuklighetsutredningen och den Narkotikapolitiska utredningen. Vi har högljutt trängt oss in och krävt att bli lyssnade på. Våra erfarenheter tappas ofta bort när de tolkas av någon som inte delar vår bakgrund. Vi vill föra vår egen talan och det har vi fått. Båda dessa utredningar har välkomnat våra bidrag till dessa och vi ser dem införlivas i förslagen. Det är en bra och viktigt början, men arbetet måste ske på alla nivåer som har makt över dessa flickor och kvinnors liv. Och att allt arbete utgår ifrån, att bortom alla fördomar och under alla hårda masker som vi kan iklä oss som skydd, finns en syster, en dotter, en mamma, en vän, en partner. En människa.

Lotten Sunna, medgrundare och avgående ordförande för organisationen #utanskyddsnät i tal på Forum för jämställdhet I Malmö.

RELATERADE ARTIKLAR:
2022-05-04 | Debatt: Beroendesjukvården måste bli mer jämlik och jämställd
2021-11-02 | Omstridda diagnosen sexsomni friar förövare
2018-01-09 | #metoo: Utan skyddsnät