Det som utlöste protesterna var den folkvalde presidenten Pedro Castillos försök  att upplösa kongressen den sjunde december förra året. Som skäl angav han att den högerdominerade kongressen under hans mandatperiod inte bara förhindrat honom att få igenom viktiga beslut och reformer utan även gång på gång försökt få honom att avgå. Men även om presidentens försök att upplösa kongressen hade stöd i grundlagen, föranledde händelsen istället en parlamentarisk kupp.

Kuppen genomfördes av kongressen med stöd av polis och militär och mynnade ut i att president Castillo avsattes och fängslades. Händelsen följdes av att hans vicepresident, Dina Boluarte trädde in som landets president. Hon blev  i och med det den första kvinnan som besitter denna titel under de tvåhundra år som landet har varit en självständig republik. Vändningen överraskade många, i synnerhet eftersom Boluarte, bara någon vecka före kuppen, uttryckte att ifall presidenten avsattes skulle även hon lämna sin post.

Krav på president Boluartes avgång

Mobiliseringarna som nu pågår både i de södra regionerna och i huvudstaden Lima har som huvudkrav att både presidenten Boluartes och kongressen avgår, att nyval hålls och att en process för att en ny grundlag formuleras inleds.

Manifestationerna som har pågått i över två månader är också ett uttryck för ett under lång tid ackumulerat djupt missnöje över djupa klassklyftor, rasistisk marginalisering, kolonial plundring och huvudstadscentralism. Därför är det särskilt ute i regionerna som mobiliseringarna har varit starka. Och flera delegationer av demonstranter har i olika omgångar tagit sig från regionerna till huvudstaden Lima.

Castillo – läraren och fackliga aktivisten som blev president

För att bättre förstå dagens situation är det viktigt att känna till något om Pedro Castillos bakgrund. Han är landsbygdslärare och facklig aktivist med småbrukarbakgrund från Cajamarca – en region som drabbats av gruvintrång och därför blivit epicentrum för kampen till försvar för vattnet. Med andra ord en man av folket från en region i Peru som trots sina bidrag till landets BNP i termer av exportintäkter från gruvnäringen upplever sig vara materiellt exploaterad och marginaliserad av det centraliserade styret i Lima, där all politisk, ekonomisk och symbolisk makt finns koncentrerad.

Så 2021, när Pedro Castillo vann mot högerkandidaten Keiko Fujimori i den andra valomgången, berodde hans seger inte främst på stöd för hans partiprogram, utan det var snarare ett uttryck för ett avståndstagande mot klassklyftor och den fortsatta nyliberala riktningen som motkandidaten stod för. Hon kopplades även till sin far, diktatorn Fujimori och de grova övergrepp mot mänskliga rättigheter som han var ansvarig för. Så trots att en del vänstersektorer var skeptiska mot Castillos evangeliska konservatism, uttryckt i ställningstaganden mot aborträtten och hbtq-frågan, röstades han fram.

”Oligarkin bakom parlamentarisk statskupp”

Därför är de senaste veckornas mobiliseringar inte bara ett avståndstagande mot högerns parlamentariska statskupp utan även ett uttryck för motstånd mot sekellång exploatering i form av ekonomiska och materiella övergrepp mot landets arbetande befolkning och landets suveränitet. Men även en reaktion mot den strukturella och vardags- och symboliska rasismen som råder.

Om vi börjar med de ekonomiska övergreppen som högerkuppmakarna troligtvis vill fortsätta med, tror flera analytiker att oligarkins akuta behov av att avsätta president Castillo till varje pris beror på att under åren 2023 och 2024 löper många av de 30 till 40-åriga kontrakt med transnationella företag ut. De skrevs under av den tidigare diktatorn Fujimori.

Dessa så kallade “lagkontrakt” har endast presidenten samt en minister mandat att skriva under enligt grundlagen som härstammar från Fujimoris tid vid makten. Det handlar om kontrakt som gynnar transnationella företag som plundrar olja, gas, mineraler och annat, och låter dem bland annat i princip slippa undan att betala skatt, samtidigt som de orsakar oåterkalleliga miljöskador. Därför tror många att det, förutom privilegier för peruanska överklassen handlar om att säkra transnationella företagsintressen.

Urfolken mobiliserar stort i protesterna

Men förutom upprördheten över de materiella ekonomiska intressen som den parlamentariska statskuppen avser att säkra, är det även de symboliska konnotationerna av denna kupp som eldat upp vreden hos de förtryckta.

Peru är ett land där majoriteten av befolkningen tillhör någon av de 55 olika urfolksnationer eller urfolk. Därför mobiliseras folk som både historiskt sedan den koloniala invasionen 1535 exploaterats, förtryckts och föraktats. Därför har dessa mobiliseringar lyckats engagera som sällan tidigare massor med människor med urfolksbakgrund som tagit sig ner från sina urfolkssamfälligheter och turats om att inta storstädernas gator och visa ”här finns vi vars förfäder levt i dessa marker under minst 10 000 år”.

Därför har mobiliseringarna ute i regionerna, särskilt i de södra regionerna där de kollektiva minnen av urfolkskraft och urfolksuppror är starka varit mest massiva. Det är även där flest personer dödats av polisen. Men även i städerna har stadsbor med urfolksbakgrund som migrerat till storstäder mobiliserats, inte minst de som lever i Limas förorter.

Det är detta som är bakgrunden till att avsättningen av en president som för ovanlighetens skull kom från landsbygden ses som ett föraktfullt agerande från dem som under sekler suttit vid maktens grytor. Därför läses även polisövervåldet som resulterat i över sextio dödsoffer och hundratals svårt skadade som ytterligare ett uttryck för förakt mot bruna kroppars liv.

Vidare har även de officiella tv-kanalernas häcklande och förnedrande kommentarer och försök att kriminalisera protesterna genom att terroriststämpla alla som demonstrerar bekräftat upplevelsen av att de som styr landet bryr sig föga om människorna på landsbygden, urfolken och småbrukarna. Därför kan man även tolka in det, om än outtalat, att det bakom mobiliseringarna finns krav på social och kulturell rättvisa och värdighet samt en vision om ett plurinationellt samhälle.

Uppmaningar om att upphöra med repressionen

Men trots att CELAC, det latinamerikanska och karibiska presidenttoppmötet, i slutet av januari samt olika internationella mänskliga rättighetsorgan uppmanat den peruanska regeringen att upphöra med repressionen har presidenten och kongressen vägrat ge vika.

Senast den första februari röstade kongressen för andra gångemn under två månader ner förslaget om att utlysa nyval i år – ett av de krav demonstranterna framför. Enligt genomförda opinionsmätningar bland den vuxna allmänheten svarade 76% att de tar avstånd från president Boluarte och enbart 7% av de tillfrågade godkänner kongressens handlande.

Det som man kan konstatera nu är att det aldrig tidigare under modern tid, har varit så tydligt hur den statliga repressionen mot sociala protester i Peru är av kolonial, rasistisk och landsbygdsföraktande karaktär. Men aldrig tidigare har heller detta dokumenterats så väl som denna gång. Dussintals demonstranter har använt sina mobilkameror och fotat och spelat in videor som spridits över världen – ett slags alternativa folkliga kommunikatörer.

Poliser har fångats på film både när de skjutit direkt mot kroppen på obeväpnade demonstranter, när de skrikit rasistiska glåpord, när de misshandlat frivilliga sjukvårdsarbetare i hälsobrigaderna, när de skändat urfolkskvinnor i deras traditionella dräkter och det finns även otaliga anmälningar om övergrepp som drabbat häktade. Inte minst vittnesmål om sexistiska inslag då de beordrat häktade kvinnor inklusive äldre urfolkskvinnor att klä av sig nakna och genomgå förnedrande kroppsvisiteringar av intima kroppsdelar. Metoder som liknar dem som används mot narkotikasmugglare.

Rasism och landsbygdsförakt

Men rasismen och landsbydsföraktet har inte bara visats öppet av de väpnade styrkorna, högerpolitiker som skymfat urfolksflaggan och kränkt manifestanter med rasistiskt budskap under tv-sändningar, utan även framkommit bland delar av samhället som är rädda för att förlora privilegier, även om dessa inte är andra än deras hudpigment som de tolkar som ”vit”.

Dessa har hetsat mot demonstranter via sociala medier med rasistiska angrepp och i vissa städer har de organiserat motdemonstrationer och bildat aggressiva medborgargarden som angripit demonstranter samt förbipasserande som de rasprofilerat, det vill säga bedömt vara från landsbygden eller ha ”urfolksdrag”.

Men detta till trots har manifestationerna med krav på presidentens avgång och instiftandet av en ny grundlag som speglar alla folk och kulturer som Peru består av fortsatt. Detta har inte skett under ledning av något parti eller central organisation, utan det är urfolkssamfälligheterna, provinsiella och regionala organisationer som sett till att skicka delegationer som avlöser varandra.

Tusentals och åter tusentals, med eller utan sina traditionella dräkter, har de kommit från byarna till provinshuvudstaden och därifrån till regionhuvudstäder där delegationer från regionerna åkt till landets huvudstad. Helt självorganiserat och självfinansierat, med hundratals frivilliga som ställt upp i de kollektiva soppköken och förstahjälpsbrigaderna som bistått folk som nästan kvävts av polisens rökbomber, eller fått dussintals hagelskott i kroppen. Likväl fortsätter delegationer från regionerna att komma till Lima. Hur detta skall sluta är det mycket svårt att säga nu.

I februari besöker Lourdes Huanca, urfolkskvinna och aktivist från Peru Sverige. För den som vill veta mer om vad som pågår i Peru och höra om urfolkens och småbrukarnas organisering i landet anordnas två event i Stockholm den 18 februari och den 23 februari.

Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisk talesperson för Latinamerikagrupperna.