En gubbe frias för barnvåldtäkt i hovrätten, på grund av brist på kunskap. Ett barns liv vänds återigen upp och ned, på grund av brist på barnperspektiv. Det är anmärkningsvärt hur långt vi har kvar innan barnets bästa och förståelsen för barnets behov genomsyrar allt samhället gör.

Detta inkluderar även rättsväsendet och domstolskåren. Inte för att
medelåldern på de som inte verkade förstå ordet ”snippa” var över 66 år, utan på grund av brist på kunskap och brist på insamlande av tillräcklig information innan klubban föll och domen fastställdes.

Lika viktigt som principen om att en person inte ska kunna dömas till brott om inte rekvisitet ”utom rimligt tvivel” föreligger, så måste också principen om ”upprättelse” respekteras.

Det är därför rimligt att fråga sig hur kompetensutvecklingen inom rättsväsendet i allmänhet och inom domarkåren i synnerhet ser ut, när brist på elementär kunskap blir avgörande för hur klubban faller.

Det handlar om att synliggöra och bekräfta brottet som den våldsutsatta har utsatts för och att säkerställa påföljder för gärningspersonen. För det krävs gedigen insamling av information för att säkerställa rätt dom, men också ett intresse från rättsväsendet att hänga med i samhällsutvecklingen.

Det är därför rimligt att fråga sig hur kompetensutvecklingen inom rättsväsendet i allmänhet och inom domarkåren i synnerhet ser ut, när brist på elementär kunskap blir avgörande för hur klubban faller.

Det är inte första, och tyvärr inte heller sista gången, som barns upplevelser och berättelser inte ges tyngd nog för att myndigheter ska förstå att de har en hemläxa att göra om de ska kunna leva upp till sina åtaganden om barnets bästa. Denna hemläxa kräver förståelse för att samhället utvecklas och
det måste också kunskapen bland myndighetsutövarna göra.

Ett samhälles välmående synliggörs oftast bäst i hur de mest sårbara i samhället behandlas. Kvinnor och barn behandlas än idag som andra klassens medborgare i Sverige, till den grad att våra skador och värk inte verkar spela någon roll.

Det könsrelaterade våldet och våldet mot barn är ett brott som ser varken tid eller rum. Det sker där vi minst anar det. Värst är samhällets totala ointresse att bekämpa det. Visst mobiliseras det på olika håll, men det är långt kvar till när där den här stenåldersmentaliteten har förpassats till under den sten den kröp upp ifrån.

För att vända på den rådande negativa situationen krävs politiskt intresse. Lika fast beslutet som samhället är att bekämpa den organiserade gängkriminaliteten måste samhället vara att bekämpa de dagliga brotten mot kvinnor och flickor.

För att bekämpa det fasansfulla våldet krävs utan tvekan skärpningar av lagen, men också kompetenshöjning bland myndigheter och stöd till brottsutsatta. Dessutom är det helt avgörande att kvinnors och barns berättelser inte åsidosätts eller förminskas. De måste ges lika stor vikt som alla andras.

Vi lever än i dag i ett gubbvälde. Det borde vara uppenbart för det flesta att feminismen snarare behöver gå mycket längre.

I Europarlament fortsätter kampen. I förslaget till EU-direktiv om bekämpande av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som jag är chefsförhandlare för i parlament, har det varit helt avgörande för mig att jämställdhetsperspektivet, barnperspektivet och kompetensutveckling inom relevanta myndigheter i alla våra 27 medlemsstater säkerställs.

För oss som varje dag tar kampen mot de patriarkala strukturerna kom tyvärr inte nyheten om hovrättsdomarnas ageranden i Sverige som en chock. Jag blir därför lika upprörd varje gång den svenska och europeiska högern påstår att feminismen har ”gått för långt”.

Vi lever än i dag i ett gubbvälde. Det borde vara uppenbart för det flesta att feminismen snarare behöver gå mycket längre.

Evin Incir, Europaparlamentariker för Socialdemokraterna