”The Oscar goes to… Michelle Yeoh”. Övriga nominerade i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll” jublar och det blir stående ovationer när Yeoh som allra första asiatiska kvinna går upp på scen för att ta emot sin Oscarstatyett för sin rollprestation i Everything Everywhere All at Once. På scenen uppstår en mäktig symbolisk iscensättning när utmärkelsen delas ut av Halle Berry. För litet över 20 år sedan blev Berry nämligen den allra första svarta kvinna att vinna i samma skådespelarkategori för sin insats i Monster’s Ball (2001).

Det sorgliga är att ingen annan svart kvinna sedan Oscarsgalan 2002 har vunnit priset för ”bästa kvinnliga huvudroll”, trots att Berry i sitt oförglömliga tal uttryckte starka känslor och stora förhoppningar att hennes vinst skulle underlätta för andra svarta kvinnor framöver att kunna bli erkända för sina kompetenser och få bättre skrivna karaktärsroller.

Sedan Berry vann har följande svarta aktriser nominerats i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll”: Gabourey Sidibe (2010), Viola Davis (2012 och 2021), Quvenzhané Wallis (2013), Ruth Negga (2017), Cynthia Erivo (2020) och Andra Day (2021). Flera svarta aktriser har dock nominerats genom 1900-talet (om än med ojämna mellanrum) i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll”: Dorothy Dandridge (1955), Diana Ross och Cicely Tyson (båda 1973), Diahann Carroll (1975), Goldberg (1986) och Angela Bassett (1994).

Däremot har svarta aktriser däremot nominerats för ”bästa kvinnliga biroll” 26 gånger genom historien, varav sju av dessa har vunnit de senaste 20 åren: Jennifer Hudson (2007), Mo’Nique (2010), Octavia Spencer (2012), Lupita Nyaong’o (2014), Viola Davis (2017), Regina King (2019) och Ariana DeBose (2022). Under 1900-talet var det endast två svarta aktriser som vann Oscars för sina rollprestationer, överhuvudtaget: Hattie MacDaniel (1940) och Whoopi Goldberg (1991).

Bland asiatiska aktriser blir helhetsbilden litet mer komplicerad ut, beroende på hur man mäter. Det är inte utan anledning jag tänker på sociologen Stuart Halls teori om hybriditet i den här analytiska kontexten, det vill säga, skapandet av transkulturella former som besvärar invanda föreställningar om ras och nationalitet som fasta identitetskategorier.

I den mån asiatiska aktriser generellt varit nominerade har det varit individer av asiatiskt påbrå och/eller som tillhör den asiatiska diasporan. Om vi börjar med en överblick på de kvinnor som varit nominerade i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll”: Merle Oberon (1936) och Vivien Leigh (1940 och 1952) var båda födda i Indien när det fortfarande var under brittiskt kolonialstyre. Cher (1988) har armeniskt påbrå, Salma Hayek (2003) har libanesiskt påbrå och Natalie Portman (2011 och 2017) är född i Israel men uppvuxen i USA.

Om vi sedan går över till birollskategorin: systrarna Meg Tilly (1986) och Jennifer Tilly (1995) har båda kinesiskt påbrå (deras pappa var kines-amerikansk), Catherine Keener (2000 och 2006) har libanesiskt påbrå (på sin mammas sida) och Hailee Steinfeld (2011) har filippinskt påbrå. Två tidigare kandidater som sticker i det här statistiska sammanhanget är Shohreh Agdashloo (2004) som blev den allra första iranska att nomineras och Rinko Kikuchi (2007) som den andra japanska (efter Umeki) att nomineras. I år var Hong Chau (vietnamesiskt påbrå) och Stephanie Hsu (kinesiskt påbrå) nominerade. Det finns två från asiatiska länder som vunnit i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”: japanskan Miyoshi Umeki (1958) och sydkoreanen Youn Yuh-jung (2021).

Liksom Berrys besvikelse över att hennes uttalade förväntningar inte infriades är frågan om asiatiska aktriser kommer att gå liknande öde till mötes efter Yeohs vinst. Förblir Berry och Yeoh undantagen som bekräftar regeln, det vill säga, att vithetsnormen fortsatt kommer att dominera de kommande åren i kategorin ”bästa kvinnliga huvudroll”?

En del kanske anser att denna diskussion är en smärre form av småborgerlig struntviktighet, men prisutdelningar av olika slag bidrar till att upprätthålla eller förändra synen på kompetensbegreppet, åtminstone i populärkulturella sammanhang. Att som skådespelare få ett erkännande av Oscarjuryn i form av vinst innebär att ens insats blir legitimerad som seriös, vilket i sin tur leder till inte bara karriärmässiga fördelar i form av statushöjning inom och utanför filmindustrin, utan också att man kanoniseras i den gängse filmhistorien.

Flera filmkritiker och filmforskare har sedan flera decennier studerat hur normer inte bara gestaltats, utan också befästs och reproduceras på vita duken, med utgångspunkt i Hollywood och dess mycket långa historia av diskriminering. När man alltså talar om de sammanflätade maktstrukturer inom filmindustrin måste det alltid ställas i relation till den tradition som historiskt vuxit fram.

Idén med att förmedla en känsla av autenticitet har inneburit att en skådespelare (företrädelsevis vit, cis och heterosexuell) hyllas av publiken och kritikerkåren för sin ”modiga” insats som känns ”verklig”. I själva verket bottnar denna uppfattning i en underförstådd premiss att erfarenheterna inte är ”på riktigt”. Att skådespelare som passar in i idealiserade normer gestaltar normbrytande kroppars livserfarenheter innebär att filmindustrin därmed auktoriserar och privilegierar synen på kunskap.

Även när normbrytande röster och kroppar periodvis syns och hörs, har flera av dessa mer eller mindre tvingats förhålla sig och anpassa sig efter vithetsnormen för att få gehör. Även om det finns en mångfald bland kandidater i just skådespelarkategorin är det vita kroppar som slutligen ofta vunnit. Jag talar inte då om enskilda individer vid enstaka galakvällar, utan mer på en strukturell nivå om man zoomar ut och bevittnar mönstret som träder fram.

Skådespelarna vinner filmpriser, medan verklighetens normbrytande röster blir fortsatt exkluderade ur gemenskapen. De normbrytande rösterna och kropparna blir först lyssnade, så fort vita aktörer på olika sätt tolkar deras erfarenheter. Det här mönstret är inte unikt för den amerikanska filmindustrin, utan över samhällen överhuvudtaget genom historien.

I patriarkatet anses män vara förnuftstyrda och kvinnor  känslomässigt orienterade, och i den koloniala, eurocentriska utblicken gentemot omvärlden anses vita kroppar besitta ”ren” och ”sanningsenlig” kunskapstradition. Det postkoloniala arvet av anspråket på att vara en kunskapsmässig och moralisk auktoritet gentemot omvärlden är något som åtskilliga postkoloniala tänkare resonerat om.

Det intima förhållandet mellan kunskapssyn och vithetsnormen innebär att man samtidigt koloniserar medvetandet, känslor, fantasier, tankar och referensramar, något som i sin tur leder till att den koloniala synen på omvärlden försöks ständigt göras till något universellt.

Om Oscarsgalan menar allvar med sina ambitioner att bredda representationen, utifrån normkritiska ansatser, i framtiden, måste man börja vidareutveckla nya metoder för erkännande av rollprestationer. Kanske behöver det här konkurrenstänkandet, i form av att ett x antal kandidater nomineras och slutligen skall en utses till vinnare, upphöra? Det förhållningssättet råder redan i filmfestivalerna i Berlin, Cannes och Venedig sedan decennier tillbaka, så det är ingen omöjlighet. När man kollar på vinnarna genom åren på skådespelarkategorierna finns en mångfald värd namnet som Hollywood bara kan drömma om. Många gånger har man dessutom delat på priset.

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent

Relaterad artikel:

Chantal Akerman, Jeanne Dielman och bildspråkets värdehierarki