När Sara Skyttedal polisanmäler sin partivän Johan Ingerö för ett övergrepp kommer kritiken från alla håll. Men varför ska inte kvinnor kunna vara politiskt aktiva på samma villkor som männen – utan risk för sexuella trakasserier?

”Jag var 20 år och en dubbelt så gammal politiker hörde av sig till mig och frågade om jag ville följa med på efterfest. När jag kom dit var det bara han och jag där. Efter ett tag började han gå på mig fysiskt, kramas och hångla. Jag sa nej, knuffade bort honom och sprang vidare runt i huset. Försökte hålla glad stämning trots att jag kände att jag var rädd. Vi var helt själva där med undantag för vakterna som patrullerade.”

Vittnesmålet kommer från en kvinna, en av alla kvinnor, som under metoohösten 2017 berättade om vad hon utsatts för. Bara i uppropet #imaktenskorridorer var det 1 693 politiker, politiska tjänstemän och politiskt engagerade som skrev under. Det som enade gruppen var att de hade upplevt sexuella trakasserier, övergrepp eller våldtäkter, i politiken.
Jag var en av administratörerna för uppropet. Med andra ord släppte jag under en helg in hundratals kvinnor i Facebookgruppen från samtliga politiska partier – förutom SD som inte sa sig ha det här problemet. Jag tog emot vittnesmålen. Ett efter ett formligen flöt de in. De var så många, och de var så omtumlande att ta in.

”Men samtidigt var det oerhört sorgligt. Och det är precis den känslan som kommer tillbaka när jag läser om Sara Skyttedals polisanmälan. Den och att vi borde ha kommit längre efter #metoo.”

Jag minns den väldigt speciella känslan av att vara med när historia skrivs. Att det å ena sidan fanns en befrielse i att så många kvinnor och icke-binära delade känslan av den systematiska orättvisan. Att vi äntligen kunde enas i att sätta ned foten.

Läs även #metoo: När kvinnorna revolterar får ingen komma till skada

Där och då synliggjorde vi hur unga tjejer och kvinnor inte är med i politiken på samma villkor som männen. För vittnesmålen beskrev en verklighet där formella och informella maktförhållanden gjorde att risken för oegentligheter förekom i alla tänkbara situationer. En verklighet där sexuella trakasserier och övergrepp liksom sågs som en del av ”spelet”, inte sällan med andra partivänners goda minne.

Men samtidigt var det oerhört sorgligt. Och det är precis den känslan som kommer tillbaka när jag läser om Sara Skyttedals polisanmälan. Den och att vi borde ha kommit längre efter metoo.

Det finns samstämmig forskning som visar på de långvariga konsekvenserna efter att ha upplevt ett sexuellt övergrepp. Dels handlar det om känslor av självhat, i en rädsla i att lita på andra, att inte vara trygg i andra relationer. Ofta förknippas erfarenheten med skam och ofta leder den till PTSD. Tiden läker inte alla sår, många lever med psykiska besvär under hela liv efter övergrepp.

Det är viktigt att nämna detta, eftersom Skyttedals polisanmälan har mötts av kommentarer om hennes ”egentliga” avsikter, men också om det ”ofarliga” och ”överdrivna” i att anmäla efter att ”bara” ha bli tafsad på låren.
Utan att veta något om vad som hände och utan att ha någon som helst inblick i vad som fått Skyttedal att agera nu, behöver vi fundera över skuldbördan här.

”Nej, vi måste uppmuntra till att anmäla. Uppmuntra till att säga nej och att inte tåla någon skit. Och gör vi det kan vi inte samtidigt svartmåla kvinnorna som gör just det.”

För har vi inte kommit längre än att direkt, liksom instinktivt, ifrågasätta hon som utsatts? Oavsett vad vi tycker om KD eller om personerna som är inblandade, måste vi vara medvetna om vilka signaler vi sänder. Hur vi bidrar till att säga till alla unga tjejer som precis givit sig in i politiken att lite tafs får man tåla.

Eller annorlunda uttryckt, är det för mycket begärt att vi 2023 kan säkerställa att alla som vill engagera sig politiskt ska kunna göra det utan risk för sexuella trakasserier?

Nej, vi måste uppmuntra till att anmäla. Uppmuntra till att säga nej och att inte tåla någon skit. Och gör vi det kan vi inte samtidigt svartmåla kvinnorna som gör just det.

Läs även #metoo: I maktens korridorer

Lina Stenberg, skribent och författare