Sedan 2021 har 500 000 feminister försvunnit enligt Dn/Ipsos – borta. Anna-Klara Bratt lovar att Fempers ska försöka leta rätt på dem om bara ytterligare 0,2 procent kan tänka sig att betala en prenumeration.
Av alla nyheter som strömmar igenom Fempers mejlkorgar stod ändå denna ut i veckan: Färre vill kalla sig feminister – hela sex procent enligt DN/Ipsos. 2021 kallade sig 31 procent för feminister och nu är siffran nu bara 24. Visst – det är en ögonblicksbild i en opinionsundersökning – men var tog de sju procenten vägen? Det handlar om en halv miljon svenska feminister om vi ska tro DN/Ipsos – borta?
Går det ens att sluta att vara feminist? Jag tror inte det, lika lite som du skakar av dig klass, hudfärg, sexualitet eller funktionalitet kan du skaka av dig samhället runt omkring dig. En blir feminist, som Simone de Beauvoir hävdat. Somliga av oss redan på förskolan, eller tidigare än så. Vi som utvecklats till räknefeminister, antirasister, funkisaktivister eller bara klassmedvetna – eller alltihop – blir provocerade flera gånger om dagen; helvita, helmanliga heteropaneler som talar om saker för oss. För att inte tala om helvita politiker som talar om migration, strängare straff och hårdare tag, och som bara besöker en förort med livvakter och pressfotografer när de uppviglat hela kvarteret till kravaller?
”Vi var på väg åt rätt håll och nu har det vänt – på ett globalt plan. Även demokratin minskar i världen – inte av en slump i samma utsträckning.”
7 mars i år deklarerade vi global backlash. De juridiska oklarheterna runt Snippan påminde oss om ordens betydelse och tyvärr – viktiga och mätbara globala data pekar nu samstämmigt åt fel håll. Amnesty har gjort samma bedömning, och alla vi som följt utvecklingen sedan kvinnokonferensen i Peking 1995 slog fast att ”alla former av diskriminering mot kvinnor ska upphöra” vet att det stämmer. Det gäller lön och disponibel inkomst, rättigheter och friheter, sexuell och reproduktiv hälsa, det gäller död i barnsäng – i Europa och USA. Vi var på väg åt rätt håll och nu har det vänt – på ett globalt plan. Även demokratin minskar i världen – inte av en slump i samma utsträckning. Allt hänger ihop, som Gudrun Schyman brukar säga.
Kvar finns i alla fall närmare 1,9 miljoner personer som kallar sig feminister i Sverige, enligt Dagens nyheter. Det är lika många som bor i Stockholm med närförorter. Det är fler än Moderaternas väljare och lika många som Sverigedemokraternas. Ändå – finns det bara en feministisk nyhetstidning i Sverige. Inget feministiskt radio- eller teveprogram – poddar absolut– men ingen annan oberoende feministisk nyhetstidning, ingen öppet debattsida och inga feministiska kalendarier.
”De kan inte bara ha försvunnit – kanske har de gått under jord i väntan på att det ska bli bättre?”
Just nu sitter vi med pannorna i djupa vecka. Vi varslar och vankar. Sista december i år löper presstödet som vi känt det ut. Vad som kommer i stället är höljt i dunkel. Hur ett omställningsstöd kan se ut – vi vet inte. Vad vi vet är att vi kan klara utgivningen 2024 om vi blir fler betalande prenumeranter närmsta tiden. Närmare bestämt 0,2 procent av Sveriges feminister. Det är 1000 personer lite drygt – om alla hänger kvar – trots inflation, återhållna löner och ökade kostnader. I gengäld försöker vi leta rätt på den halva miljonen borttappade feminister. De kan inte bara ha försvunnit – kanske har de gått under jord i väntan på att det ska bli bättre? Under tiden får vi försöka hålla spalterna öppna. Vad som helst kan hända – det händer ju faktiskt redan.
Inte prenumerant? Följ den här länken! I december kan det vara försent.
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare
