Krönika

”Vi har visst problem med rasism och diskriminering”

Antalet hatbrott ökar, terrordåden från terrorister med en högerextrem agenda blir fler och andelen svenskar som upplever rasism i vardagen är oacceptabel, skriver Carina Ohlsson (S) och menar därför att arbetet mot rasism och diskriminering kan och ska aldrig sluta.

Vi har visst problem med rasism och diskriminering i vårt land, det är SD ett bevis på.

Varje vecka möter jag dem i debatter, på möten och i förhandlingar. De som vill att det ska finnas ”vi” och ”dom”, högerextrema rasister, vars politik går ut på att göra skillnad på folk och folk. De som menar att om vi bara hade haft färre invandrare eller om man bara var lite mer ”svensk” hade samhällsproblemen varit utraderade. Samtidigt ser vi hur antalet hatbrott ökar, terrordåden från terrorister med en högerextrem agenda blir fler och andelen svenskar som upplever rasism i vardagen är oacceptabel.

Enligt SD, vars politik går ut på att ställa grupper mot varandra, finns det enligt dem i Sverige inga problem med att olika grupper ställs mot varandra.

I det här läget väljer Sverigedemokraterna att presentera nya politiska förslag som bygger på att ta bort Sveriges arbete med antidiskriminering och mot rasism. Anledningen? I Sverige har vi enligt dem inga problem med rasism.

Enligt SD, vars politik går ut på att ställa grupper mot varandra, finns det enligt dem i Sverige inga problem med att olika grupper ställs mot varandra. Det hade nästan varit komiskt om det var ett skämt av en politisk satiriker. Problemet är att det allt annat än ett skämt. Om diskriminering och rasism inte hade funnits i vårt land hade grogrunden för Sverigedemokraternas existens inte existerat.

Historien är på många sätt tillräckligt mörk som den är, det minsta vi kan göra är att lära oss av den och göra allt vi kan för att det inte ska återupprepas.

I EU-parlamentet möter jag ofta Sverigedemokraterna och deras partigrupp. När deras företrädare uttrycker att vissa folkgrupper är parasiter, att det sker import av våldtäktsmän eller att förföljelse av vissa grupper inte är ett problem, snarare att de får ”skylla sig själva” om de tillhör en viss grupp.

Antalet gånger som parlamentariker uttrycker främlingsfientlighet har jag sedan länge tappat räkningen på. Men det här gäller också våra svenska politiker. Sverigedemokraterna är ett parti som gång på gång får krishantera företrädare som uttrycker sig rasistiskt. Krishanteringen går kanske dock att ifrågasätta då många uttalanden kommer från några av dagens främsta partiföreträdare.

I Sverige upplever många rasism eller diskriminering utifrån sin etniska härkomst återkommande i vardagen.

Arbetet mot rasism och diskriminering kan och ska aldrig sluta. Det är precis som arbetet med demokrati, enda sättet att upprätthålla vunna segrar och utveckla kommande är att ständigt ha frågan på dagordningen.

I Sverige upplever många rasism eller diskriminering utifrån sin etniska härkomst återkommande i vardagen. Det rör sig både om kommentarer och pikar vid arbetsplatsens fikabord, på bussen eller i kommentarsfältet på sociala medier. Men det är också en strukturell diskriminering som återkommer vid arbetsgivarens sortering av jobbannonser, möjligheterna att få ett hyreskontrakt eller risken att utsättas för vålds- eller hatbrott. Vi vet att det här existerar och många politiker vill göra mer för att komma åt problemet, men långt ifrån alla.

För oss socialdemokrater är det självklart att stå upp för alla människors lika värde. Det ska inte spela någon roll vart du kommer ifrån, vilken religion du utövar (eller inte utövar) eller vilka kläder du har på dig. Du ska oavsett behandlas med respekt och ges jämlika och jämställda förutsättningar till att leva ett bra liv. Verkligheten ser dock inte ut så, men det om något borde vara en anledning till att inte sluta arbeta för det.

Utan främlingsfientlighet förstörs deras retorik och politiska vision. Låt oss därför krossa rasismen en gång för alla!

EU och EU:s medlemsstater behöver mer medmänsklighet, inte mindre. De högerextrema och deras retorik är på frammarsch, men vi kan inte låta deras retorik styra det fredsprojekt som EU faktiskt är.

I Sverige är jag numera inte bara orolig för de förslag som Sverigedemokraterna presenterar. Jag är också orolig för att dessa politiska förslag nu kan ingå i förhandlingar med regeringen. Politiker som lägger fram förslag om att ta bort arbetet mot rasism och antidiskriminering har kommit in i den politiska värmen. Att partiet med företrädare som uttrycker sig och beter sig rasistiskt inte vill ha ett arbete som förebygger rasism är inte förvånande. Utan främlingsfientlighet förstörs deras retorik och politiska vision. Låt oss därför krossa rasismen en gång för alla!

Carina Ohlsson (S), EU-parlamentariker

Krönika

Högerauktoritära hand i hand med klimatförnekare

Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

Inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent. en dyster utveckling, konstaterar Malin Björk.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer