Hur förstör man ett yrke på ett så effektivt sätt som möjligt, så att ingen längre vill jobba där? Ett yrke som är helt nödvändigt för att samhället ska fungera?

Jag raljerar, jag vet. Men hur vård och omsorgsbranschen urholkats på de anställdas bekostnad på senare år är helt obegripligt. Obegripligt och ansvarslöst.

I en ny rapport från Kommunal svarar inte ens hälften – endast 46 procent – som jobbar i äldreomsorgen att de vill jobba kvar om tre år.

För det är ju inte så att äldreomsorgens olika delar kommer behövas mindre framöver. Tvärtom. Med en allt större äldre befolkning kommer den här sektorn i stället behöva växa.

I en ny rapport från Kommunal svarar inte ens hälften – endast 46 procent – som jobbar i äldreomsorgen att de vill jobba kvar om tre år. Och över tid är det en rejäl försämring. År 2017 såg sex av tio en framtid inom yrket.

Det här missnöjet borde inte gå att blunda för bland ansvariga politiker. Ändå är det precis det som sker. Till att börja med är svenska kommuner och regioner gravt underfinansierade. Bara i år skulle ett tillskott på 30 miljarder kronor behövas för att hålla verksamheten på en rimlig nivå, enligt SKR. Och då är inte ens den stegrande inflationen inräknad.

Men det handlar också om prioriteringar. Det går att erbjuda heltidstjänster, jobb utan delade turer och fasta anställningar. Det går att göra arbetsmiljön dräglig och ha tillräckligt hög personaltäthet, vilket både de äldre och de anställda vinner på.

För fortsätter samma utveckling, med allt färre som vill jobba i branschen, handlar det bara om enstaka år innan äldreomsorgen blir ett rejält bristyrke. Ett bristyrke men också ett jobb som mest blir en väg vidare till något annat.
Vad det gör med kvaliteten för de äldre är inte svårt att räkna ut.

Det kanske märkligaste i det hela är att det bara är tre år sedan pandemin slog till och det blev uppenbart hur viktigt det är med en välfungerande äldreomsorg. Då gick det inte att blunda för hur viktigt det är att de anställda i branschen inte gick till jobbet vid minsta symptom på smitta. Hur viktigt det var att skyddsutrustning fanns liksom att bemanningen var hög för att rutiner skulle fungera och för att de äldre skulle hållas vid liv.

Kanske kan man läsa det ökade missnöjet bland personalen som en besvikelse i vad som faktiskt inte blev bättre efter pandemin, trots utsagor och en hel del politikerlöften därom.

Men det är faktiskt befogat att undra hur många fler varningssignaler som behövs för att vända skutan och satsa på en bra och trygg äldreomsorg.

För beslutsfattarna verkade ju bry sig om äldreomsorgen, där under en period. Sådant som säkerhet, trygghet, bemanning och arbetsvillkor hamnade på agendan när covid härjade som mest. Sådant som verkar vara helt bortglömt nu, när ingen längre vill tänka tillbaka på pandemin.

Jag tror inte att svenska politiker avsiktligen vill förstöra äldreomsorgen. Jag tror inte att de vill få de anställda att vare sig bränna ut sig eller välja bort jobbet för något annat.

Men det är faktiskt befogat att undra hur många fler varningssignaler som behövs för att vända skutan och satsa på en bra och trygg äldreomsorg. Både för de som behöver den nu och framåt när de äldre blir allt fler.

Hur politikerna tycks strunta i äldreomsorgens anställda är både respektlöst och förkastligt.

Lina Stenberg är skribent och författare.