I morgon onsdag förväntas Europaparlamentet ta beslut om hårdare krav för att fler länder ska ratificera Istanbulkonventionen. Det är bra och det är viktigt. Inte minst i en tid då jämställdheten runt om i världen backar och länder som till exempel Turkiet meddelar att de drar sig ur den konvention som en gång skrevs i just Turkiet.

Istanbulkonventionen är idag vårt starkaste verktyg för att sätta press på länder för att arbeta med att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor. Sverige antog konventionen redan 2017 och vi är idag ett av världens mest jämställda länder, det är bra. Men bra kan bli mycket bättre.

Mäns våld mot kvinnor är idag ett av våra största samhällsproblem i Sverige. När EU:s granskningsfunktion (GREVIO) senast utvärderade Sveriges arbete för att stoppa och förebygga våldet gavs 41 rekommendationer om hur Sverige kan förbättra sitt arbete för att stoppa våldet.

Istanbulkonventionen är idag vårt starkaste verktyg för att sätta press på länder för att arbeta med att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor.

Rekommendationerna handlar om hur Sverige behöver stärka sitt arbete med att synliggöra normer och attityder som rättfärdigar våldet, barns rättigheter behöver stärkas och vi måste se till att stödet och skyddet för våldsutsatta kvinnor finns i hela landet. Vi behöver också stärka vår samverkan mellan myndigheter, vården och civilsamhället för att inte en enda kvinna som riskerar att bli eller som är våldsutsatt inte ska fångas upp. Vårt rättsväsende
behöver stärkas både genom ökad trygghet för kvinnan och se till att den våldsutövande mannen ställs till svars.

Sedan rekommendationerna kom (år 2019) har mycket gjorts. Barnkonventionen blev svensk lag, uppdragen till statliga myndigheter om samordning tydliggjordes och stödet till tjej- och kvinnojourer har stärkts och permanentats. Politiska krafttag togs för att lyfta frågan på den politiska dagordningen. Våldet mot kvinnor skulle prioriteras i lika hög utsträckning som gängkriminaliteten och politiska reformer presenterades för att nå dit.

Men sen skedde något, ett regeringsskifte. Ett skifte som jag aldrig trodde skulle påverka arbetet med jämställdhet så mycket som det faktiskt gjorde. Stödet till lokala tjej- och kvinnojourer har minskats drastiskt och likaså blir stödet till civilsamhället alltmer detaljstyrt, organisationer som kritiserar regeringen hotas med att få sitt bidrag indraget.

Skiftet ser vi också i Europa. När vi sitter på ordförandeskapet och har stor möjlighet att sätta dagordningen väljer den svenska regeringen att inte lyfta frågan om mäns våld mot kvinnor. Borde vi inte använda den rollen vi nu har till att till exempel aktivt trycka på för att fler länder ska ratificera Istanbulkonventionen?

Hösten 2022 presenterades i stället Sverige som ett av två exempel där normaliseringen av högerextrema var oroväckande i Europa.

I samband med att Sverige fick sina rekommendationer år 2019 lyftes vi fram som ett jämställdhetspolitiskt föregångsland. Jag önskar att den bilden var det som kvarstod och det vi fortsatt skulle sträva efter.

Hösten 2022 presenterades i stället Sverige som ett av två exempel där normaliseringen av högerextrema var oroväckande i Europa. Vi har tillräckligt med omvärldsbevakning för att med god grund kunna påstå att när högerextremismen får fotfäste är det inte kvinnors rättigheter som prioriteras, tvärtom.

Nu har den svenska regeringen gjort sig beroende av ett parti som inte ens aktivt röstar för EU:s starkaste verktyg för att stoppa och förebygga mäns våld mot kvinnor. Det gör mig orolig över vilken utveckling Sveriges arbete för jämställdhet kommer ha de kommande åren.

I EU är jag och Moderaterna överens om vikten av att få hela Europa att stå bakom Istanbulkonventionen och dess innebörd.

I EU är jag och Moderaterna överens om vikten av att få hela Europa att stå bakom Istanbulkonventionen och dess innebörd. Vikten av att fler länder ska anta konventionen blir dock ett tandlöst budskap om man själv inte arbetar för att göra det jobbet som krävs på hemmaplan. Hemläxan till alla svenska politiker som säger sig stå bakom Istanbulkonventionen är att också se till att även Sverige arbetar för att uppfylla innehållet i konventionen.

Det finns ingen motsättning i att både arbeta för att fler länder tar ett första steg i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och samtidigt driva på för att Sverige tar sig i kragen och stärker vårt arbete för att stoppa våldet. För visst Sverige är i en internationell jämförelse fortsatt bra på jämställdhet, men vårt bra behöver bli mycket så mycket bättre.

Carina Ohlsson (S), EU-parlamentariker