”Frukt och grönsaker ska inte vara en klassfråga”

”Jag hade köpt frukt till min son. Du vet hur barn är. De ber om att få allt de ser och tycker om och jag köpte äpplen. Sen bad jag mina ukrainska kompisar att låna mig lite pengar så att jag hade råd att köpa matolja. För variationen. Så att vi inte bara skulle ha kokt potatis att äta de kommande tjugo dagarna. Jag fick låna en hundralapp så att min son också kunde få stekt potatis.”

Den ukrainska kvinnan i Röda korsets volontärkök underströk gång på gång hur tacksam hon var över att ha kommit bort från bomberna och kriget. Hennes femåriga son hade redan börjat räkna på svenska i förskolan och tack vare att de fortfarande reser gratis med vissa kollektivtrafikföretag på ukrainskt pass kunde han träffa sin mormor som placerats av Migrationsverket i en annan stad. Men kvinnan ville också illustrera hur man får hundra lånade kronor att räcka till. Hur det känns att vara mamma till en son som man egentligen inte har råd att köpa äpplen till.

Hennes man är kvar i Ukraina och arbetar som läkare. Hon volontärar för Röda korset och undrar om det är värt att försöka lära sig svenska och skaffa svensk läkarlegitimation eller om kriget kanske snart kommer att vara över.

Jag vet inte hur länge man klarar att växa sig stor utan matolja och äpplen.

De senaste dagarna har en “havregrynsdebatt” tagit fart. De högerpolitiker som har hyllat Lena Anderssons uppmärksammade ledare kan säkert hitta ett sätt att beskylla denna kvinna för att själv ha försatt sig i denna situation.

Varför köpa äpplen när de hade potatis? Matolja kanske inte är en nödvändighet trots allt. Man blir ju mätt även på den kokta potatisen.

Jag är inte naturvetare. Jag vet inte hur länge man klarar att växa sig stor utan matolja och äpplen. Eller på bara ris och havregryn. Jag vill inte ens behöva ställa mig den frågan som politiker i Sverige 2023.

Den relevanta frågan som jag tycker att vi alla borde ställa oss är om vi vill ha det såhär i vårt land?

Den relevanta frågan som jag tycker att vi alla borde ställa oss är om vi vill ha det såhär i vårt land? Tycker vi att en mamma och en femåring som flytt krig ska leva fattiga på 71 + 43 kronor om dagen för mat, kläder, vård, läkemedel, blöjor och annat som krävs i vardagen? Det går inte att leva på så lite.

Dagersättningen som ukrainska flyktingar och asylsökande lever på har inte höjts på 30 år. Utan välgörenhetsorganisationerna som Röda korset skulle maten inte räcka till. Volontärerna som jag mötte oroade sig på allvar för att vi skulle ha barn som växer upp med bristsjukdomar när pengarna inte räcker till en näringsriktig kost. De delade ut potatis, lök, morötter och en hel massa havregryn i plastpåsar till människor som köade utanför.  

Medelklassens kostråd till fattigare föräldrar visar på ett fattigdomsförakt.

Asylsökande som lever på dagersättning har under lång tid haft ersättningar som inte räcker till det mest basala. Det vi ser nu är att fler och fler ansluter till frivilligorganisationernas matköer för att ge sina barn bra mat. Vi hör skolbespisningspersonal och rektorer berätta om att det går åt mer skolmat, särskilt på måndagar och fredagar. Vi hör berättelserna från ensamstående mammor som tvingas ljuga för sina barn eftersom de inte vill berätta den egentliga orsaken till att hon inte äter middag tillsammans med dem.

Medelklassens kostråd till fattigare föräldrar visar på ett fattigdomsförakt. Det insinuerar att dessa föräldrar inte redan innan den ekonomiska krisen vred på varje krona. Att de inte redan kokar havregrynsgröt och ris. Att människor som aldrig varit fattigare vet bättre hur man får för lite pengar att räcka till.

Visst är det bra att vi får en politisk debatt om barnfattigdom. Men den politiska lösningen kan inte vara att säga att en del barn ska leva på ris och havregryn, medan andra får en varierad, god och näringsrik kost. Frukt och grönsaker ska inte vara en klassfråga.

Annika Hirvonen är gruppledare och riksdagsledamot för Miljlöpartiet