Krönika

När karikatyren är den enda gestaltningen

Bildkälla: https://youtu.

”Så länge karikatyrer vägs upp av en bred palett av representation gör de
ingen skada. Det är när karikatyrerna utgör den enda representationen
som de blir farliga för de som karikeras.”, skriver Maria Fredriksson.

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna förklara hur det känns att ha växt
upp med att få sitt kanske mest karaktäristiska ansiktsdrag hånat av
både barn och vuxna i alla upptänkliga sammanhang och tidsperioder av
livet.

Ända sedan jag började lekskolan har jag levt med dessa grinande
ansikten där fingrarna drar upp de yttre ögonvrårna mot tinningarna i ett
försök att göra sig lustig på min och andra östasiaters bekostnad. Alltifrån den sexåriga killen på dagis till den putslustige femtioåringen på
krogen – samma grinande grimaser och hånskratt.

Ända sedan jag började lekskolan har jag levt med dessa grinande
ansikten där fingrarna drar upp de yttre ögonvrårna mot tinningarna i ett
försök att göra sig lustig på min och andra östasiaters bekostnad.

På tv har liknande tilltag avlöst varandra, från Pippi Långstrump på 70-
talet, Povel Ramel, Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen på 80-
talet via Schyffert och Rheborg i mitten av 90-talet till Mi Ridells fejkjapan
i början av 2000-talet. De enda riktiga östasiaterna jag såg utgjorde bara
komiska inslag (16 Candles, Polisskolan) eller rekvisita (Shogun, Marco
Polo, Karate Kid).

Nu har jag levt i drygt ett halvt sekel och ser ingen ände på det. 2016
klädde Sanna Nielsen ut sig till en ”kåt geisha” och när kritiken kom
försvarades hon av hela Sveriges Sankta Malena Ernman, som liksom
mutat in antirasismen tillsammans med Henrik Schyffert och Kjell
Bergqvist (som i mitten av nittiotalet valde att i direktsänd teve kalla den
tvivelaktige koreaadopterade kolumnisten Tom Hjelte för ”importerad
kinesisk skvallerkärring” och blev så klart hyllad för detta).

Ni blir verkligen aldrig trötta på att påminna mig om hur mina ögon ser ut

Regelbundet får jag tiktok-klipp skickade till mig med aspirerande ståuppkomiker som ägnar sig åt samma typ av hånfulla, avhumaniserande humor som sina förfäder. Ni blir verkligen aldrig trötta på att påminna mig om hur mina ögon ser ut, hur jag förmodas misslyckas med vissa konsonanter, hur jag nog vill äta mina älskade husdjur samt om vilken massproducerad
sexleksak jag är.

Dessa karikatyrer vägdes aldrig upp av något annat än mig själv och den
handfull östasiater jag skyndade förbi i skolkorridorerna och då var jag
ändå själv en av dem och därmed i hemlighet smått fixerad vid de få jag
såg. För min icke-asiatiska omgivning bestod alltså den enda motvikten
mot dessa endimensionella gestaltningar av mig och den handfull
östasiater som de kanske skymtade förbi i affären, på bussen eller ute på stan. Antingen var vi osynliga eller föremål för hånskratt eller
försäljning (barn eller fruar…).

Det hjälper inte att posta bilder som den jag postat här. Ni kommer aldrig
att förstå. Det enda jag kan försöka göra är att vädja till er om empati
men jag vet att det är tämligen lönlöst. Karikatyrernas fara ligger i hur de
avhumaniserar originalet. Ett halvt sekel av detta har lärt mig att det inte
hjälper att säga ifrån – ni ser inte mig som en fullvärdig människa med
känslor av samma slag som era. Säger jag ifrån resulterar det endast i
mer av samma skit. När jag publicerar bevis blir jag anklagad för rasism
och får inlägg anmälda och borttagna.

Så länge karikatyrer vägs upp av en bred palett av representation gör de
ingen skada.

Ni säger att det är som om ni skulle känna er kränkta av sketcher om
töntiga svenskar. Som om det handlade om nationalitet… Som etnisk
svensk, tror ni inte att jag känner igen mig i Sällskapsresan, Svenske
kocken eller för den delen Ack, Värmland eller Solsidan? Men det är en
tillhörighet jag aldrig tillskrivs. Och det är ju inte så att Stig-Helmer,
Svenske kocken och Victoria Silvstedt är de enda gestaltningar av vare
sig vita eller svenskar…

Så länge karikatyrer vägs upp av en bred palett av representation gör de
ingen skada. Det är när karikatyrerna utgör den enda representationen
som de blir farliga för de som karikeras. Behöver jag verkligen påminna
om den roll som nidbilderna av judarna spelade i 30-talets Tyskland?

Tyvärr är det så att så länge folk inte förstår detta samband kommer vi
aldrig att få gehör. Tills det är försent.