”Jag önskar verkligen att mina barn aldrig kommer i närheten av att vara slavar under samma ok som min mammas – eller min – generation. Att de aldrig ska se på sina kroppar med avsmak. Men något säger mig att vi vuxna måste börja med oss själva.”, skriver Lina Stenberg i en krönika om en ätstörd värld.
Vi lever i en ätstörd värld. Hur mycket vi än pratar om egenvärde och ”skönhet på insidan” är de skeva kroppsidealen en del av vårt dna.
Jag har två döttrar och jag gör allt i min makt för att de inte ska påverkas. Inte ärva vidare det kroppsförakt som jag själv har ärvt.
Barn lär sig av vad de vuxna gör, inte av vad de säger. Därför är det inte konstigt att jag tidigt lärde om att mitt värde ligger i hur mitt utseende passar in i normen. Och det är ju inte konstigt. När jag tänker tillbaka på min uppväxt kan jag inte minnas ett enda tillfälle. Inte en enda kvinna som pratade positivt om sin egen kropp.
Tvärtom skulle man klaga, det lärde jag mig. Jag minns middagarna på 80-talet när köksbordet fylldes av min mammas väninnor. Jag minns tobaksrök och stimmiga samtal, högljudda skratt och livliga diskussioner. Och alltid prat om bantning. Tips om nya dieter, komplimanger till den som tappat mest i vikt sedan sist och har ni hört om den och den som istället har gått upp i vikt.
klagomålen om den egna kroppen. Om utseendet.
Och så klagomålen om den egna kroppen. Om utseendet. Det var inte bara på min mammas tjejmiddagar som de här ämnena dök upp. Samma
bantningsdiskussioner pågick överallt där kvinnor i generationen över min möttes.
Såhär i efterhand tänker jag att det var ett symptom på kombinationen av svensk Jantelag och det amerikanska husmorsidealet. Måttstocken som sattes så högt att ingen kunde lyckas. Att den kvinnliga gemenskapen liksom utgick från den delade erfarenheten av att ständigt misslyckas. Allt i ett slags kollektiv tävling i självhat.
När jag skriver om detta i dåtid verkar det enkelt att se var felet ligger. Tänk om kvinnorna i stället kunde stötta varandra i att må bra och acceptera sig själva som de var. Tänk om egenvärdet inte behövde ligga i utseendet.
Men faktum är att det inte bara är dåtid. Beach 2023 är här och visst bävar jag lika mycket som min mamma gjorde över att gå i bikini inför folk. Visst har jag koll på exakt vilka komplex mina jämnåriga tjejkompisar har. Hur mycket tid har jag lagt på tankar om kropp, vikt och bantningsstrategier?
Det bisarra är att det så normaliserade självhatet helt och hållet bygger på en konstruktion, en påhittad berättelse som samhället ideligen reproducerar.
Det bisarra är att det så normaliserade självhatet helt och hållet bygger på en konstruktion, en påhittad berättelse som samhället ideligen reproducerar. Berättelsen om att kroppsidealet är det främsta kvittot på framgång som kvinna. Minsta avvikelse innebär ett misslyckande. Och eftersom det är vi själva som avgör graden av vår egen måluppfyllelse handlar allt bara om gradskillnader av att ha misslyckats.
Det riktigt sjuka är att vi i stället för att prata om föreställningen om kroppsidealet som boven i dramat, lägger ansvaret och problemet på oss själva. Också när vi ska försöka gaska upp oss och försöka anamma mottot om ”att älska sig själv”, blir det på de här premisserna. Inte konstigt att självhatet aldrig försvinner.
Och det hela är så oerhört sorgligt.
Jag har aldrig pratat inför mina barn om vikt, som min mamma gjorde. Aldrig sagt något om kroppsdelar som jag önskade såg annorlunda ut. Skulle inte få för mig att diskutera bantningstips.
Men jag är knappast frisk för det. För självklarheten i att aldrig vara nöjd med min kropp finns där i djupet av min existens.
Jag önskar verkligen att mina barn aldrig kommer i närheten av att vara slavar under samma ok som min mammas – eller min – generation. Att de aldrig ska se på sina kroppar med avsmak.
Men något säger mig att vi vuxna måste börja med oss själva.
Lina Stenberg, skribent och författare.
