Kommentar

Skådespelerskan och politikern Glenda Jackson är död

In memoriam: Glenda Jackson, en av Englands främsta karaktärsskådespelerskor, har somnat in. Hon med den bitskt sensuella utstrålningen och beska humorn som gestaltade en rad rollporträtt av frigjorda, intelligenta kvinnor på scen, film och tv. Vilket gjorde henne till en av de främsta och mest prisbelönta i sin generation, skriver Filip Hallbäck.

Glenda Jackson växte upp i ett fattigt arbetarhem i Birkenhead utanför Wales i skuggan av andra världskriget. I mitten av 1950-talet tilldelades hon ett stipendium för att studera vid Royal Academy of Dramatic Art i London och gjorde därefter sin professionella scendebut 1957.

Men det var först under mitten av 1960-talet som hon uppmärksammades för sin insats som Charlotte Corday i Mordet på Marat, först på scen; senare i en filmatisering 1967.

Dubbel Oscarsvinnare

Jacksons internationella genombrott kom i rollen som Gudrun Brangwen i Ken Russells adaption av D.H. Lawrences kontroversiella roman När kvinnor älskar (1969), som gav henne en Oscar. Jackson vann ytterligare en Oscar i en Hollywoodkomedi, Kärlek börjar med kast (1973), där hon spelade den frånskilda modeskaparen Vickie Allessio som inleder en tilltrasslad otrohetsaffär med den amerikanske Steve Blackburn (George Segal).

Ett nyckelår i Jacksons skådespelarkarriär vara annars 1971, då hon var involverad i flera olika filmprojekt: Tjajkovskij-biografin Music Lovers, det normbrytande triangeldramat Söndag, Satans Söndag, liksom rollen som Drottning Elizabeth I i dels BBC-serien Elizabeth R, dels det historiska kostymdramat Maria Stuart, Drottning av Skottland mot Vanessa Redgrave.

Sylvass artikulering

En av Jacksons främsta kännetecken som skådespelerska var hennes skarpa diktion. Hennes sylvassa sätt att artikulera och leverera repliker innehöll en imponerande bredd, ömsom allvarsamt betonat, ömsom komiskt laddat. I hennes gestaltning fanns alltid en glöd, som var fylld av ömhet, känslighet, indignation och lidelse. Emellertid var hon aldrig intresserad av en Hollywoodkarriär, utan hon blev främst teaterscenen trogen.

Filmografin i övrigt kanske inte var den mest minnesvärda, men man kommer alltid ihåg Jacksons närvaro. Hon tog alltid risker när hon gav sig i kast med diverse diskutabla projekt, men det var alltid Jackson som lyfte filmerna, inte tvärtom, tack vare sin enastående talang.

Från scen till politiken

Hon drog sig tillbaka från skådespeleriet 1992 för att på allvar satsa på politiken, varpå hon blev ledamot i det brittiska parlamentet under 23 år. En av hennes drivkrafter som politiker var hennes avsky mot thatcherismen under 1980-talet, vars nyliberalism slog hårt mot arbetarklassen. I samband med Labour Partys jordskredsseger i valet 1997 utsåg Tony Blair henne till minister i Transportdepartementet, men hon avgick efter två år för att satsa på att bli borgmästare i London år 2000, något hon inte lyckades med. Hon blev också oerhört kritisk till Blairs högersväng, liksom till invasionskriget i Irak 2003.

I parlamentet tog Jackson plats och var rättfram i debatterna. Ett av hennes allra mest uppmärksammade utspel skedde i samband med minnesstunden för den tidigare premiärministern Margaret Thatchers bortgång 2013, där Jackson inte skrädde med orden. Jackson sade bland annat att den generation arbetarklasskvinnor som Jackson växte upp med i skuggan av andra världskriget (männen var ute på slagfälten) aldrig skulle kunnat ha identifierat sig med Thatcher.