Sveriges kvinnor ”sticker ut” i Europa. Vi mår sämre, är mindre nöjda men uppsöker läkarvård mer sällan. Gudrun Schyman hittar anledningen i LO:s årliga Jämställdhetsbarometer – och den grandiosa självbilden.
Jag hittar en artikel i Fempers nyheter från i våras om att svenska kvinnor mår sämre och är mindre nöjda med sitt sexliv än kvinnor från andra länder i Europa. Det framkommer i en studie från sju europeiska länder som Gedeon Richter Nordics har genomfört.
Svenska kvinnor rankar alltså sitt välmående och sexuella samliv lägst av alla kvinnor i sju europeiska länder. I undersökningen som riktade sig till kvinnor mellan 16 och 59 år i Sverige, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien ställdes frågor kring välmående, familj, ekonomi, balans mellan arbete och fritid, sex och självförverkligande. Samt hälsofrågor, såsom att lyssna till kroppens signaler. Bäst mår kvinnor i Portugal och Spanien, där 67 procent menar att de mår bra. Lägst andel välmående kvinnor har vi enligt undersökningen i Sverige (59 procent).
Det som framför allt gör att Sverige, enligt rapporten, sticker ut är att kvinnor i Sverige är mindre benägna att uppsöka läkare än kvinnor i andra länder. En annan trend är att allt färre kvinnor i Sverige genomgår regelbundna medicinska screeningar såsom mammografi och gynekologisk cellprovtagning. Det gäller alla åldersgrupper. Samtidigt ökar antalet kvinnor i andra länder som går på medicinsk screening.
”Bara 48 procent av arbetarkvinnorna har tillsvidareanställning på heltid. Huvudskälet är att heltidsjobb inte erbjuds på hela arbetsmarknaden.”
Jag har den här undersökningen i bakhuvudet när jag läser LO:s Jämställdhetsbarometer för 2023. Där står det att målet för facklig feminism är jämlik jämställdhet. Det innebär att oavsett om du är kvinna eller man och har ett arbetaryrke eller ett tjänstemannayrke ska du kunna försörja dig själv, ha goda villkor på jobbet och kunna kombinera arbete och omsorgsansvar. Men siffrorna i rapporten visar att det är långt kvar till målet. Skillnader utifrån både kön och klass är betydande.
Kvinnor i arbetaryrken har mest otrygga anställningar. Bara 48 procent av arbetarkvinnorna har tillsvidareanställning på heltid. Huvudskälet är att heltidsjobb inte erbjuds på hela arbetsmarknaden. Ofrivillig deltid ger tusentals kronor i lägre inkomst och spiller även över på familjelivet, där de bär den tyngsta bördan. Eftersom arbetstiderna ofta är på obekväm tid saknas barnomsorg. Bara 0,5 procent av alla barn har barnomsorg utanför kontorstid.
Kvinnor i arbetaryrken tjänar minst. Den faktiska månadsinkomsten är före skatt 23 210 kronor. Mer än 5000 lägre än arbetarmäns. Kvinnliga tjänstemän har i genomsnitt 61 procent högre faktisk månadslön än arbetarkvinnor och män i tjänstemannayrken tjänar mer än dubbelt så mycket.
”Hemarbetet har skapat en enorm, ny klyfta. Karensavdraget gör att flest arbetarkvinnor går till jobbet fast de är sjuka, eftersom de inte har möjlighet att jobba hemifrån, inte har råd att mista inkomsten och inte vill svika kollegerna.”
Möjligheterna att pausa, flexa och styra arbetstakt och arbetstid är små. Tre av fem arbetarkvinnor och nästan lika många arbetarmän kan inte påverka sin arbetstid, vilket är det normala för tjänstemän oavsett kön. Nästan var tredje arbetarkvinna kan inte ens ta korta pauser under arbetsdagen. Inflytandet över arbetstiden har minskat och detaljstyrningen ökat för både arbetarkvinnor och män.
Hemarbetet har skapat en enorm, ny klyfta. Karensavdraget gör att flest arbetarkvinnor går till jobbet fast de är sjuka, eftersom de inte har möjlighet att jobba hemifrån, inte har råd att mista inkomsten och inte vill svika kollegerna. De har dessutom sämst tillgång till företagshälsovård trots att de har störst risk att bli sjuka av jobbet. Denna hårda verklighet gäller för övrigt inte bara arbetarkvinnor, utan många kvinnor i lägre tjänstemannabefattningar.
Detta är alltså verkligheten för många av de kvinnor som blivit intervjuade. Ja men kvinnorna i de övriga länderna har det väl inte bättre, eller? Jag har inte alla fakta på bordet men jag tror faktiskt att det är betydligt sämre ställt när det gäller jämställdhet i många av de övriga länderna. Lika många kvinnor arbetar inte, barnomsorgen är dåligt utbyggd eller obefintlig, familjestrukturerna är ofta mer konventionella och patriarkala men, nu kommer det viktigaste, förväntningarna är utifrån de gällande normerna.
I Sverige finns det en föreställning om att vi redan har jämställdhet, att det är klart, kanske har det till och med gått lite för långt? Här förväntas vi redan leva jämlikt och jämställt. Den här grandiosa självbilden blockerar oss. Många kvinnor ser och lever välfärdsbristerna men försöker ändå leva upp till självbilden. Sveriges kvinnor beskrivs som att vi ”sticker ut” i den europeiska undersökningen som jag skrev om i början. Jag skulle snarare säga att många av Sveriges kvinnor ”står ut”, kämpar på och går inte till doktorn i onödan.
