Krönika

”Barbie förblir en dröm för många flickor”

Syriska flyktingar i Libanon.

För drygt en vecka sedan bestämde min dotter och jag oss för att ta en promenad i stan. Vi åkte först tunnelbana och steg av vid T-centralen där vi tog uppgången vid Sergels torg. Vid rulltrappan och hela vägen upp var det Barbiereklam och väl uppe vid spärrarna fortsatte tapetseringen med bilder av Barbie och Ken.

Även sociala medier är översvämmade med Barbiebilder och reklam för Barbies rosa kläder. Aldrig tidigare har jag sett så många reels av vackra kvinnor som visar upp Barbies nya klädkollektion.

Barbie – dockan som har berört miljoner flickor, väckt många tankar och satt igång politiska diskussioner sedan 1959.

När jag förstod att reklamen handlade om Barbies filmpremiär himlade jag med ögonen och min dotter skrattade och sade något i stil med ”spread the word!”. Och där slutade vår diskussion, vilket var ovanligt då vi diskuterar det mesta. Men Barbie hade ingen av oss intresse att prata mer om.

Precis som många andra får jag också tillbaka egna Barbie-minnen från barndomen och konstaterar att jag tycks ha lite annorlunda känsla än många andra. Eller inga känslor alls egentligen kring mina lekstunder med Barbie, då jag var tvungen att lämna ifrån mig henne så många gånger under krig och på flykt att hon blev oviktig för mig och kanske också för andra flickor som liksom jag levde utan trygghet.

Barbie inte mer än en dröm

Sanningen är att för många flickor i världen är Barbie inte mer än en dröm. Och en önskan om att få ha en egen Barbie förblir en dröm för de flesta flickor som lever i fattigdom och krig. En verklighet som är långt ifrån den vi känner till här och  som är fylld av att klä upp sig i rosa och gå till biografen för att se filmen om drömdockan.

Nu efter premiären så läser jag många artiklar om Barbie, vilket får mig att reflektera över min egen reaktion. Jag hatade inte min Barbie, men tyckte aldrig om henne heller, för den påminde mig hela tiden om att det var något  jag måste lämna ifrån mig varje gång vi tvingades på flykt.

För många flickor handlade det under min uppväxt om att lära sig att vara en bra huslig kvinna. Tyvärr hade och har fortfarande många flickor inte privilegiet att leva utan rädslan att tvingas bli bortgift. Och de flickorna får aldrig chans att leva som Barbie. Hennes liv förblir en illusion.

Att försöka göra en politisk analys av Barbie och filmen känns som en struntsak, men ändå har ingen annan leksak satt igång politiska diskussioner så som hon har gjort, inte så länge jag har levt i alla fall.

Det må vara avsiktligt eller inte, men helt säkert är att Barbie har lyckats få många att tänka, analysera, diskutera och debattera flickors nutid och framtid. Hon kanske till och med lyckats förändra livet till det bättre för en del flickor.

Fler och fler går nu till biograferna och ser filmen, men jag har inga sådana planer. Det handlar inte om någon protest utan bara om att jag inte har lust att se den, och framför allt för att min dotter inte heller har intresse för att se den, just nu i alla fall.

Medan kvinnor i västvärlden strömmar till biograferna för att se Barbie och klä upp sig som den perfekta dockan, så drömmer fortfarande många barn i andra delar av världen om att få en leksak, vilken som helst att leka med i fred utan att någonsin behöva överge den.

Kanske har Barbies existens ingen betydelse eller kanske är det precis tvärtom, att hon har stor påverkan, i form av idéer eller mål, som kan förändra flickors framtid. Det vet jag inte utan det återstår att se. Något som är mer säkert är dock att under tiden är det många företag som ser ett unikt tillfälle att tjäna pengar på drömdockan. 

Reband Raza är folkhögskolelärare och krönikör