”Den kapitalistiska drömmen om människans herravälde över naturen och subjekt-objekt-relationen mellan människa och natur har försatt oss i en djup ekologisk kris. Jorden gråter och framtiden är feministisk och dekolonial, annars finns det ingen”, skriver Michaela Larsson efter att ha sett filmen Oppenheimer.
En dag skall jorden gråta, hon ska be för sitt liv,
Hon skall gråta tårar av blod. Du måste göra ett val,
om du skall hjälpa henne eller låta henne dö,
och om hon dör, dör du också.
Det proklamerade ursprungsamerikanen John Ihåliga Hornet tillhörande stammen Lakota år 1932. Tio år senare fördrev USAs stat urbefolkningen och stammarna från marken i New Mexico (och sköt deras boskap), för att göra plats för framställning och testning av de första atombomberna i det så kallade Manhattanprojektet. Projektet, som leddes av den teoretiska fysikern Robert J. Oppenheimer, porträtteras i Christopher Nolans tre timmar långa storfilm Oppenheimer.
Vi sugs in i ett manligt universum som elaborerar kring var den teoretiska vetenskapen kan tas i praktiken, vilket vi idag vet är till ett massförstörelsevapen på global skala.
Filmen Oppenheimer visar en ding ding värld där paradoxerna flyger fritt. De som är för kärnvapen, atombomber och krig argumenterade då, precis som nu, enligt logiken ”vapen för fred”. Genom att direkt och på sikt döda 220 000 människor i Japan ”kan vi rädda liv”. Genom att släppa den mest krigiska bomben som någonsin existerat ”kan vi få slut på alla krig”.
Det är motsägelser; vi vet att kolonial exploatering och kapitalistiskt krig inte upphör genom mer av detsamma.
Samtidigt har Barbie-filmen premiär, vilken på olika håll blivit anklagad för att vara ”anti-man”. Jag kan lugna alla med att det inte är varken ”anti-man” eller ”pro-kvinna” att som kvinna bli producerad som en kommersialiserad, varufierad och objektifierad plastdocka eller porträtterad som dito i en Hollywoodfilm som drar in multum till Mattel.
Oppenheimer är om möjligt ännu värre där de två (sic!) kvinnliga karaktärerna reduceras till en alkoholiserad fru/mor och en naken och psykiskt sjuk älskarinna. Att det ser ut så är dock inte förvånande, vilket jag återkommer till.
På plats i New Mexico sprängs världens första atombomb i Trinitytestet 16 juli 1945. Det görs utan hänsyn till de ursprungsamerikaner som fortfarande finns i närheten och som dessutom, utan skyddskläder, fått arbeta med den mycket giftiga metallen beryllium för framställningen av bomberna. I en Twitter-tråd delger författaren Alisa Lynn Valdés denna alternativa historia, vilken hon i åratal utan framgång försökt sälja som film.
Berättelsen om ”atombombens fader” är en berättelse som handlar om så mycket mer och så mycket annat än det som Nolan snuddar vid. Det är en berättelse om arvet från den vetenskapliga revolutionen och dess konsekvenser för relationen mellan människa och natur.
Flera sekel före atombomberna föll upplevde man att det rådde oordning och kaos i naturen. Lösningen blev den mekaniska naturfilosofin och vetenskapen med sina positivistiska metoder. Nu ställde sig människan över naturen som sågs som passiv, död materia; en maskin eller ett objekt som kunde exploateras, koloniseras, mätas och vägas.
Detta naturvetenskapliga och samhälleliga skifte beskrivs ingående av ekofeministen Carolyn Merchant i Naturens död: kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen. Samtidigt som människan (subjekt) separerades från naturen (objekt) kopplades kvinnor och kvinnlighet samman med denna natur. Även hon blev då ett objekt. Hon representerade kroppen, mörkret och naturen; han representerade tanke, förnuft och framsteg. Hon reducerades till mor, prostituerad, häxa eller hysterisk – vilket idag reproduceras även i de Hollywoodianska berättelserna.
Tron att vi kan kontrollera det okontrollerbara, mäta det omätbara, objektifiera det subjektiva är en dröm om människans herravälde över naturen. Bernt Skovdahl skriver i Förlorad kontroll: Den ifrågasatta framstegstanken, att denna dröm är ett grundläggande drag i framstegstanken.
För att ”utvecklas” som civilisation utsätts kroppen, kvinnan, urfolken och naturen för våldsam exploatering för profit. Atombomberna utgjorde inget undantag när uran, plutonium och beryllium plundrades i tusentals gruvor på urfolkens mark till USAs krigsapparat, en militär som idag är den institutionella aktör som förbrukar mest fossila bränslen i världen. Gå inte på Natos green washing-försök.
I sommar håller jag i en studiecirkel där vi läser boken Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Boken, som är skriven av ekofilosofen Joanna Macy och läkaren och coachen Chris Johnstone, handlar om att hitta verktyg för att hantera klimatkriserna och spela vår roll i omställningen till ett hållbart samhälle. Vi ses vid havet för att samtala, bada och göra övningar i boken tillsammans.
En av övningarna går ut på att vidga sitt tidsperspektiv, bort från den linjära framstegstanke som präglar vår kapitalistiska samtid. För att få en ekologisk intelligens behöver vi, menar författarna, tänka i djuptid.
Djuptid innefattar hela vår historia. Djuptid tar hänsyn till vad gruvbrytning av metall har för konsekvenser på sikt, tusentals år från nu. Djuptid tar hänsyn till vad ett Natomedlemskap har för konsekvenser på sikt, inte bara imorgon.
I övningen ska vi skriva ett brev till oss själva från den sjunde generationen. Tänk på en person som lever om tvåhundra år, betrakta tiden den lever i. Vad skulle personen berätta för dig? Att ta i beaktande vad våra beslut idag har för inverkan sju generationer bortom oss är något som praktiserats av urfolk sedan länge.
Visst, även i Oppenheimer reflekterar man kring tidsperspektivet. Vi ser Roberts personliga våndor, kärnvapenkritik vävs samman med patriotism och lämnar en liten lucka av politiskt stoff. I slutet av filmen meddelar Robert att han nu ska ”ge tillbaka marken till indianerna”. Men det är inget att applådera när både de amerikanska urfolkens och det japanska folkets perspektiv är totalt frånvarande i Nolans universum; militära, brutala handlingar vars offer bör synliggöras och gottgöras.
Den kapitalistiska drömmen om människans herravälde över naturen och subjekt-objekt-relationen mellan människa och natur har försatt oss i en djup ekologisk kris. Now I am become death, the destroyer of worlds.
För det är idag som jorden gråter och vi måste göra ett val om vi ska hjälpa henne eller låta henne dö. För att parafrasera Slavoj Žižek: Framtiden är feministisk och dekolonial, annars finns det ingen. Om hon dör, dör du också.
Michaela Larsson, är folkbildare och skribent
