Kvinnorna i de ryska militärernas familjer går ut med en subtil men markant protest till hur Vladimir Putin hanterar kriget i Ukraina. De engagerar sig i en form av politisk aktivism, som bäst beskrivs som ”patriotisk meningsskiljaktighet” – en strategi som den ryska antikrigsrörelsen borde lära av, skriver forskarna Natasha Danilova och Jennifer Mathers i en essä.
När Putin startade sin fullskaliga invasion i februari 2022 förväntade sig många att mödrarna till de ryska soldaterna skulle stå längst fram i antikrigsprotesterna, med tanke på deras engagemang under Moskvas tidigare krig i Afghanistan och Tjetjenien.
Vissa soldatmödrar har uttryckt sitt motstånd till kriget och deltagit i offentliga protester, men i de flesta fall är deras reaktioner mer komplexa än uppenbara fördömanden – eller stöd.
Mödrar och fruar till ryska militärer använder patriotisk meningsskiljaktighet som politisk handling eftersom de är fast i en invecklad relation med den ryska staten och dess militära makt, vilket i sin tur speglar den laddade relation som landets medborgare har till militärtjänsten.
På papper rekryterar Ryssland sina beväpnade styrkor både via allmän värnplikt (12 månader, obligatorisk för alla män mellan 18 och 27 år) och frivillig tjänstgöring. I praktiken har värnplikten varit enkel att undvika om den värnpliktige eller hans familj har råd att betala en muta, har politiska kopplingar för att bli frikallad, eller har motivering för att utnyttja juridiska kryphål som öppnar upp för andra, mer tilltalande möjligheter. Den partiella mobiliseringen som tillkännagavs i september 2022 ändrade inte på detta vedertagna mönster inom den militära rekryteringen.
De män som är mest angelägna om att ta värvning kommer i huvudsak från ekonomiskt utsatta områden, eller missgynnade grupper i samhället, så som tidigare eller nu fängslade personer. Armén ses som ett alternativ till fattigdom eller kriminalitet; det öppnar upp för en stadig inkomst och möjlighet till en hederlig karriär. Vidare fortsätter kopplingen mellan maskulinitet, patriotism och militärtjänst – till stor del misskrediterad bland landets urbana medelklass – att råda i dessa samhällen.
Vår undersökning om kvinnornas reaktioner på kriget i Ukraina grundar sig i djupgående analyser av ryska statskontrollerade tidningar (både nationella och regionala) och ryska oberoende nyhetssajter (Meduza och Mediazona). Undersökningen visar att trots att kvinnorna är starkt beroende av staten, är de inte tysta, passiva gestalter som utan att ifrågasätta accepterar att deras manliga familjemedlemmar offras – och skadas eller dödas.
Tvärt om är de både aktiva och högljudda. När ryska försvarsministeriet inte lyckas förse dem med grundläggande information om deras familjemedlemmar, tar de saken i egna händer. De använder sociala medier för att sprida nyheterna om var trupper och soldater är utplacerade i Ukraina. De riktar sig direkt till ryska myndigheter, framför allt via brevkampanjer, men även genom att spela in filmer som de delar på sociala medier.
De uppmanar myndigheterna att underlätta utbyte av krigsfångar, lokalisera saknade soldater och förbättra stöd kring sjukvård och välfärd för de som blivit skadade. Till och med när en soldat har blivit dödad måste hans kvinnliga släktingar vädja till myndigheterna för att få hans kropp hittad, transporterad och överlämnad, samt uppfylla lagkraven för att ge välfärd åt familjen.
Genom dessa uppmaningar och klagomål strävar kvinnorna efter att säkerställa välbefinnande – och chans till överlevnad – för sina söner och makar. De kritiserar myndigheternas hantering av kriget. De protesterar mot att soldater skickas ut i strid utan tillräcklig träning och utrustning. De påpekar att soldater hålls ute i krigstjänst för länge, utan tid för vila och återhämtning ifrån frontlinjen.
I ett land utan oberoende media eller andra effektiva system för myndighetstillsyn och som har en politik som undertrycker all typ av aktivism i det civila samhället, är mödrar och fruar egentligen de enda som på ett legitimt sätt kan kritisera militären.
Genom att presentera sig själva som ansvarsfulla och patriotiska familjemedlemmar till just de soldater som ryska staten förlitar sig på för att kunna fortsätta kriget, så kan de utnyttja sin moraliska auktoritet på ett sätt som liberala, västvänliga motståndare helt enkelt inte kan. De kan uttrycka förödande kritik mot hur staten för kriget och dess destruktiva påverkan på familjer och samhällen.
Ledande rollfigurer inom en gryende rysk antikrigsrörelse verkar dock inte låtsas om denna strategi och vill inte kännas vid att dessa handlingar skulle ha någon inverkan på Putins krigsföring, eller ens att det skulle vara en form av politisk aktivism. Ledaren för Rysslands enda kvarvarande oberoende opinionsinstitut, Levada center, har till och med jämfört kvinnornas högljudda klagan med det lättavfärdade ljudet av ”skällande hundar”.
Denna attityd gentemot soldaternas mödrar och fruar visar på två drag inom antikrigsrörelsen, vilka vi tror kommer begränsa dess möjlighet till ett starkare stöd i Ryssland.
För det första måste den individ eller grupp som önskar ingå i rörelsen uppvisa fullständigt och otvetydigt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och dess beväpnade styrkor som utkämpar det.
Före detta schackmästaren Garry Kasparov, medgrundare till oppositionsgruppen Free Russia forum och en av antikrigsrörelsens huvudpersoner, har uttryckt denna utbredda inställning.
”Här finns ingen medelväg. Detta är krig. Du kan inte stå mitt emellan i ett krig. Du är antingen på den ena sidan eller den andra… Det är därför som alla försök till att slå an rätt ton i klagan över att ”våra pojkar” saknar någonting – faktiskt är att hänge sig åt ondska”, säger han.
Denna inställning utesluter automatiskt soldaternas mödrar och fruar vars privata och ekonomiska förbindelse till militären förhindrar dem från att ta tydlig ställning mot kriget eller öppet ta avstånd från den militariserade staten. Total frigörelse från Rysslands militära och statliga strukturer kan hur som helst inte lösa de problem som denna grupp står inför, vars komplexa förbindelser till militären är representerade även i andra sammanhang och kulturer.
Det andra självbegränsande draget i antikrigsrörelsen är bristen på intresse för kvinnors åsikter och politiska aktivism. På antikrigskonferensen som anordnades av Free Russia forum i mars i Riga, Lettland, var endast fem av 28 talare kvinnor.
Inga representanter från ryska gruppen Feminist anti-war resistance (FAR) var ens inbjudna till konferensen, trots att FAR utan tvekan klarar ”renhetstestet” genom att fördöma kriget i otvetydiga ordalag. Gruppen, som har stått längst fram vid demonstrationerna sedan den fullskaliga invasionen inleddes förra året, har gång på gång uppmanat antikrigsrörelsen att anta ett ”feministiskt perspektiv”.
Antikrigsrörelsen marginaliserar all typ av aktivism som utförs i krigstid av Rysslands kvinnor, utesluter dem från insatser som stärker och utvidgar antikrigsrörelsen (varav de flesta äger rum utanför Ryssland) och vägrar att över huvud taget se deras insatser som meningsfulla och slagkraftiga. På så sätt distanserar antikrigsrörelsen sig själv från de ryssar som påverkas allra mest av kriget.
Nyligen ändrades lagstiftningen kring den övre åldersgränsen för värnpliktiga och höjdes från 27 till 30, vilket kommer leda till att andelen ryska medborgare med en familjemedlem i armén kommer öka.
Vår undersökning visar att mödrarna och fruarna till ryska soldater sällan kritiserar Putin eller den ryska staten direkt. De kämpar med att ta ansvar för kriget eller visar öppet medlidande med de tusentals ukrainare som dödats, skadats eller påverkats av kriget. Men de fortsätter att ställa obekväma frågor om krigsföringen genom att vända sig direkt till statliga och militära myndigheter.
När allt kommer omkring kan fred bara komma från förenade insatser från olika grupperingar i civilsamhället; den kan inte komma ur ytterligare splittring.
Natasha Danilova, Jennifer Mathers
Översättning: Sofia Falkner
Natasha Danilova är universitetslektor vid Department of Politics and International Relations vid Aberdeen University, och gästforskare vid Aleksanteri-institutet, Helsingfors universitet . Hon är specialiserad på samhälle-militära relationer, genus och konflikter, krigsminne och krigstematisk konst/teater.
Jennifer Mathers är universitetslektor vid Department of International Politics vid Aberystwyth University. Hon är specialiserad på rysk politik och säkerhet, samt genus och konflikter.
Texten har tidigare publicerats av Open Democracy
