Att värdera kultur utifrån ”marknadsmässig lönsamhet” medför i praktiken en långsam strypning, från utförsäljningar av kulturinstitutioner till skyhöga entréavgifter och sedan avveckling. Därför uppmanas alla kulturtanter förenas i motstånd och för att visa att kultur har ett egenvärde, skriver Filip Hallbäck.
Estetikens funktion är ett återkommande debattämne genom den västerländska idé-och lärdomshistorieskrivningen ända sedan Platon och Aristoteles dagar. I Sverige 2023 har den slagit ner som en bomb på nytt till följd av Norrköpings kommunalråd Sophia Jarls (M) oförsonliga och arroganta debattartikel i Expressen och inte minst de beslut som fattats i Norrköping.
De borgerliga partierna (M, KD och L) tillsammans med Sverigedemokraterna i Norrköpings kommunfullmäktige avser att genomdriva en rad angrepp på det lokala kulturlivet. Det handlar bland annat om att avskeda kulturchefen och avskaffa kultur- och fritidskontoret (som i stället ska ingå i det nya tillväxt- och utvecklingskontoret), göra nedskärningar i Symfoniorkesterns finansiering, samt att lägga ut Louis de Geer Konsert och Kongress till försäljning.
I Aktuellt (28/8) debatterade kommunalråd Sophia Jarl mot Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell. Jarl svarar där svepande och undvikande på frågan om vad visionen och rättfärdigandet är, bortom det ständigt upprepade tillväxtmantrat.
Neddragningarna inom Norrköpings kultursektor har väckt nationell uppmärksamhet. I forskaren Stefan Jonssons träffsäkra text i Dagens Nyheter beskriver han dessa nedskärningar som en modell som ”förenar den näringslivsanpassade kulturpolitik som präglat moderatstyrda Nacka med den auktoritära linje som prövats i Sölvesborg”.
Med andra ord, en skrämmande sammansmältning av nyliberalismens syn på kultur som enbart tillväxtskapande instrument och nazismens kontrollerande grepp varmed kritiska röster inom konst- och kulturlivet kvävs. Detta är bara en fortsättning på det som tidigare genomförts i andra kommuner, till exempel Sölvesborg och Hörby, där traditionellt borgerliga partier samarbetar med Sverigedemokraterna, och där principen om en armlängds avstånd till kulturen urholkas enkom på ideologisk basis.
Musikern Tomas Andersson Wij uppmanar kulturarbetare till att bojkotta Norrköping. Historiska perspektiv på betydelsen av Norrköpings kulturliv presenteras av exempelvis Klenell, som bland annat återger minnen när han studerade i Norrköping runt 2002, liksom Lotta Ilona Häyrynen som bland annat berättar om sin arbetarklassbakgrund och hur viktigt tillgängliggörandet av kultur var för hennes uppväxt i Norrköping på 1990-
talet. Även kulturministern Parisa Liljestrand har genom ett instagraminlägg förmedlat sin syn på sin kollegas utspel och gav i stort sett ett fluffigt politikersvar, i vilket hon förmodligen försökte göra alla möjliga läsare till freds.
Om man ska praktisera den instrumentella syn på kultur, som Jarl förordar, skulle det innebära att det svenska musiklivet reduceras till ABBA, Roxette, Ace of Base och Avicii.
Om de kommunala, regionala och statliga institutionernas riktlinjer är att värdera kultur utifrån parametern ”marknadsmässig lönsamhet” medför det i praktiken en långsam strypning, som börjar med utförsäljningar av stora teatrar, operan och statliga museer, leder till skyhöga entréavgifter och som slutar med avveckling av verksamheter.
För egen del vill jag bara ropa ut: ”kulturtanter, förena er!” Och när jag använder mig av ordvalet ”kulturtant” anknyter jag dess innebörd så som den gestaltats i Martina Montelius fantastiskt roliga roman Oscar Levertins vänner (2015).
Enligt Montelius har ”kulturtant” egentligen inget med ålder eller kön att göra, utan det handlar om att man som individ värderar kultur som något centralt i ens liv.
Kulturtanter har emellertid marginaliserats och hånats, trots att man vet att det inte skulle ha funnits välbesökta konstutställningar, eller utsålda teatrar och litteraturkvällar, om det inte vore för just kulturtanterna. Som de intellektuella giganter som kulturtanter är, håller de bildningsidealet vid liv.
Men inte bara det. Som Montelius tidigare påpekat har ”kulturtanten” också enorma möjligheter att bli vår tids nya rebeller. För att vi ska kunna skapa en kulturtantsrörelse och tillsammans göra motstånd mot den nedlåtande synen på kultur behöver vi kulturtanter odla ett bildningsideal.
Arbetarrörelsen hade det en gång i tiden, vilket låg till grund för bibliotek, folkhögskolor och studieförbund. Kvinnorörelsen hade det under 1970-talet, vilket medförde att kulturprofiler som Simone de Beauvoir, Frida Kahlo och Moa Martinsson fick genomslag i en ny kontext. Man kan även säga att miljörörelsen idag har ett bildningsideal, åtminstone så som begreppet ”bildning” definierats av miljöhistorikern Sverker Sörlin i boken Till bildningens försvar (2019): att man kombinerar forskning och faktakunskap med
värderingar och visioner.
Nu behöver vi i kulturtantsrörelsen ett bildningsideal.
Själv har jag en vision om en samhällsutveckling med en fördjupad insikt i det allmänna medvetandet om att det behövs lärare, socionomer, vård- och omsorgspersonal, byggnadsarbetare, jurister, civilekonomer, etcetera, men att det likväl behövs filosofer, språkvårdare, idéhistoriker, litteraturvetare, arkivarier och bibliotekarier. Ett samhälle behöver även fotografer, romanförfattare, musiker och bildkonstnärer. Och samtliga yrkeskategorier förtjänar löner som går att leva på.
Om man nu ska peka ut en viktig funktion som kultur – och även humaniora – har så är det att den bidrar till att understödja kreativitet och kritiskt tänkande hos oss människor. Vi människor är kulturella och andliga varelser, och har således ett behov av att genom fiktionen fördjupa vår syn på oss själva, på varandra och på omvärlden. Jag menar, det är väl fruktansvärt tragiskt om det enda man läst i sitt liv är Tomas Erikssons Omgiven av idioter, och inte skönlitterära verk av exempelvis Gabriel García Márquez, Yaşar Kemal, Ngũgĩ wa Thiong’o, Svetlana Aleksijevitj, Yoko Tawada, Assia Djebar och Toni Morrison
Det jag vill säga är att kultur påverkar vårt språkbruk, våra referensramar och faktiskt också i förlängningen arbetet med hållbar utveckling. Att barn får möjlighet att se teaterföreställningar är betydelsefullt; att familjer får möjlighet att gå på gratis sommarkonserter ute i parker är betydelsefullt och att det finns estetiska och humanistiska ämnen i skolan är betydelsefullt.
Kulturens egenvärde
Det vi kulturtanter ska påpeka är att kultur har ett egenvärde. Vi människor behöver utforska större existentiella frågor, få känslomässiga upplevelser som njutning och tid för reflektion för att kunna skärskåda sammanhang och samband. Alla sorters konstformer, ömsom vackert och storslaget, ömsom groteskt och bagatellartat, allt får plats i konstens mångfacetterade kosmos.
För att kunna levandegöra bildningsidealet behöver samhället helt enkelt frigöra tid hos människor. Det finns ett personligt skäl till att jag tillhör dem som förespråkar en generell arbetstidsförkortning, och det är för – förutom att åtskilliga studier visat nästan enbart positiva effekter i form av ökad livskvalitet, minskad resursförbrukning och goda förutsättningar att uppnå jämställdhet – att jag vill ägna mer tid åt just kulturupplevelser och fördjupa mig i tidlösa frågor om människans komplexa existens.
Sådant kräver tid och kraft. Det är särskilt viktigt i dessa tider när bildningsföraktet breder ut sig till förmån för den här förbannade arbetslinjen.
Livet är mer än bara lönearbete.
Detta är något vi kulturtanter måste berätta.
Filip Hallbäck är skribent, debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.
