Ulf Kristersson, 

Det här brevet skriver jag inte till dig i min roll som riksdagsledamot utan bara som mig själv. Jag skriver inte heller till dig som statsminister utan till dig som människa. Du påstår ju ganska ofta att du satt dig i Sverigedemokraternas knä för att kunna få en stabil majoritet. Men bara för att du är statsminister går du som människa inte fri från ditt personliga ansvar. Så jag tänker att vi lägger våra titlar åt sidan ett tag.

Jag satt i kammaren när du avgav din regeringsförklaring under riksdagens öppnande. Det är egentligen en mycket fin och högtidlig hyllning till demokratin. Men ditt tal var allt annat än en hyllning och än mindre fint. Du stod där omgiven av riksdagsledamöter och de som du kände var de dina. Du kände att du kunde prata fritt om ett ”vi” och ”dem”. Men grejen är att jag faktiskt tillhör ”dem”.

Du använde nämligen din dyrbara tid till att rikta knivudden mot två grupper i samhället – de som är utlandsfödda och de som är fattiga. Du ljög ihop historier för att kunna hänga ut dessa som tärande och farliga.  Du förstår Ulf att jag är född in i en fattig familj. Det inget jag har valt, inte de runt omkring mig heller. Du beskriver ett liv i fattigdom som en klubb man valt att gå med i. Men fattigdom är ju inget annat än en orättvis gradering som ett klassamhälle tilldelat sina invånare.

Du har sannolikt inte läst mina tidigare krönikor, men där har jag berättat om min mamma som arbetat inom omsorgen hela mitt liv men ändå inte fått ekonomin att gå ihop. Hemtjänsten är nämligen inte ett välbetalt jobb som ditt och mitt. Men om ingen utför det får sådana som vi stora problem. Något du inte verkar ha tänkt på. I mina krönikor har jag också berättat om att jag på nära håll sett hur det är att jobba riktigt hårt, men blir betald i förakt. Precis det du gjorde under din regeringsförklaring. Du spottade på alla oss som slitit så hårt och som bär det land du har ansvar för.

”Du stod där i kammaren och skröt om att vi ska ha de högsta murarna i Europa och de hårdaste asylreglerna. ”

Jag är också en av dem som vet vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Jag har gjort det själv och många runt mig gör det nu. Fattigdom tenderar nämligen att gå i arv. Du vill få dem som inte vet hur verkligheten ligger till att tro att vi är människor som utnyttjar ett system. Men det är en lögn. Jag kan lova dig att ett liv med så små ekonomiska marginaler som försörjningsstöd ger är inget som någon människa strävar efter. Det är i själva verket en livlina för att klara den fruktansvärda tillvaro som fattigdom innebär. En livlina du vill kapa. Sätta tak över. De du pratar om är människor jag älskar, som jag så högt respekterar. De är människor som lärt mig allt jag kan. Till skillnad från dig Ulf, är de du spottar på i själva verket riktiga hjältar.

Du stod där i talarstolen och skröt om hur dessa människor ska jagas och piskas. Men det är inte genom piska och förnedring som någon kommer ur fattigdom, utan det är genom en stark välfärd, bra utbildning, möjlighet till jobb och en genuin vilja från beslutsfattare att människor ska leva gott. Det borde du veta. Men det är klart, hur ska du kunna motivera att slå sönder välfärden om du samtidigt ska erkänna att den är livsviktig?

Jag vet inte vad som kränkte mig mest – det du sa om mig eller det du säger om de jag har omkring mig. För vet du Ulf, om det är något jag är stolt över med Sverige så är det invandringen.  Att vi tagit emot människor på flykt. Om det finns något jag är tacksam för så är det att människor kommit till oss. Det finns nämligen ingenting som givit oss så mycket som dem. Utan alla som kommit till Sverige vore det här landet inte mycket att hurra för. Vi vore i princip ingenting. Men det vill du inte prata om. Det skulle nämligen göra din politik och din väg till makten omöjligt. Du väljer istället att prata om alla som bär vårt land som att de vore en belastning, ett hot.

De människor som du målar ut som ett hot är våra vänner, grannar, kollegor. De är vår trolovade och våra barns föräldrar. Det är våra bästa vänner och våra medmänniskor. De är dem som arbetar inom samhällets alla funktioner, på alla nivåer (detta trots att diskrimineringen är så utbredd) och som ser till att allt fungerar.  De ÄR Sverige.

Du stod där i kammaren och skröt om att vi ska ha de högsta murarna i Europa och de hårdaste asylreglerna.  Grejen är den att jag helt ärligt inte förstår om du har insett att du stått på första parkett och skjutit dig själv i foten. För även du måste ju förstå att de flesta som kommit hit och som nu bär vårt land inte har gjort det för att de har velat. De har kommit för att de har varit tvungna. Många har en gång varit på flykt.  

Att du vill slakta ryggraden av Sverige kanske inte förvånar mig så där värst mycket. Jag förstår att våra åsikter går isär när det gäller humanism och solidaritet genom att stå upp för människor i kris. Men att du inte begriper att det kommer skada vårt land ur ett framtidsperspektiv, det går faktiskt över mitt förstånd.

För vem kommer vilja bygga ditt land när tacket blir angiverilagar, mottagningscenter, familjesplittring och ren och skär rasism? Vem ska vilja vara med och stärka Sverige när ditt politiska projekt är att slita oss isär? 
Ulf vi har dock en sak gemensamt du och jag. Vi har fått ett av de finaste förtroenden man kan få. Det är en hederssak som också förpliktigar. Vi bär ett personligt ansvar där ingen av oss kan svära oss fria från de val vi gör och du är på väg att dra oss i en riktning som saknar motstycke i vår politiska historia. Det är det verkliga hotet som vi står inför.

Helt ärligt Ulf, hur kan du se dig själv i ögonen med det du gör med vårt land just nu?

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet