Essä

Mumien som bisexuell kultfilm

Gnistrande kemi mellan protagonisterna som gestaltas med bravur av Brendan Fraser och Rachel Weisz.

”Om vi bisexuella inte hittar tillfredsställande representation och identifikation i vare sig medier eller populärkulturen, skapar vi den själva genom det vi ser genom den ”bisexuella blicken”. I denna blick kan vi bli kära i både Evelyn och Rick samtidigt.” Filip Hallbäck breddar perspektiven på Bisexuality Visibility Day.

Sedan 1999 infaller Bisexuality Visibility Day den 23:e september varje år, och det är en temadag som syftar till att hylla och erkänna representationen av oss bisexuella och vår historia. En central anledning till att den här dagen uppmärksammas handlar om motstånd till det förtryck som benämns som ”bisexual erasure” (eller ”bi-erasure”), som är ett slags utplåningsstrategi mot den bisexuella existensen. Den utövas av såväl hetero- som homosexuella kretsar och går ut på att osynliggöra eller ogiltigförklara bisexualitet.

Rättsforskaren Kenji Yoshino använder sig av begreppet ”epistemologiskt kontrakt”, som i denna kontext syftar på en ohelig allians mellan heterosexuella och homosexuella att tillsammans övertäcka bisexuell existens i tron att de beskyddar normer inom sina respektive sfärer. Det här ”kontraktet” dem sinsemellan blir påtagligt, först när bisexuella börjar utmana dem genom att synas och höras. Målet är att upprätthålla illusionen om att bisexualitet inte existerar, utan att det bara är en ” experimenterade fas” eller något ”trendigt”. 

För något år sedan såg jag Eva Belings dokumentärfilm Fördom och stolthet – en svensk queerhistoria på Folkets Bio i Växjö. Med hjälp av rikt arkivmaterial och intervjuer tecknar hon fram bilden av den queera representationens synliga (och ”osynliga”) närvaro i svensk filmhistoria. Efter att ha sett Fördom och stolthet var jag både upprymd och imponerad. Efteråt kände jag mig både inspirerad och motiverad till att skriva något som behandlar sexualitet och film.

Vad vill jag då skriva om? Sakta men säkert inser jag att jag länge har saknat att få läsa texter som handlar om bisexuell identitet, främst eftersom jag själv tillhör den gruppen. Men framför allt därför att det inte finns särskilt mycket skrivet om just bisexuellas relation till film. Jag påminns om ett stycke ur Toni Morrisons berömda anförande från Ohio Arts Council 1981: “If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.” Morrisons insiktsfulla citat sätter fingret på min motivation till att författa den här texten.  Ingen kommer att skriva den här texten åt mig. Det finns en enskild film som jag gärna vill lyfta fram, och det är Mumien (Stephen Sommers, 1999).

En fascinerande omvärdering

För över 20 år sedan hade Mumien världspremiär, och trots att den fick blandad kritik (man kan säga att den är ”så dålig att den blir bra”) blev den en omedelbar kassasuccé och ledde till ytterligare två uppföljare. Det är genre-överskridande och blandar friskt action, äventyr, romantik, komedi och skräck. 

Den handlar om översteprästen Imhotep, som begravdes levande och mumifierades under Egyptens antika epok. Han vaknar till liv på nytt 1923, i samband med att en grupp amerikanska arkeologer snokar runt i hans gravkammare. Mumien är för övrigt löst baserad på Mumien vaknar (Karl Freund, 1932) och filmatiserades på nytt år 2017 (i regi av Alex Kurtzman) med bland annat Tom Cruise och Russell Crowe i rollistan. 

Mumien från 1999 har bildspråk som lätt leder tankarna till den episkt anrättade Lawrence av Arabien (David Lean, 1962) och en handling som inte utan anledning ger associationer till Steven Spielbergs äventyrsfilmer Indiana Jones-filmerna från 1980-talet. Men det finns en viktig skillnad: med tidens gång har Mumien fått en fascinerande omvärdering och betraktas numera som en av de största kultfilmerna – kanske till och med den största – hos den bisexuella publiken som någonsin producerats i Hollywood. 

Ända sedan dess premiär har Mumien åtnjutit växande kultfilmsstatus i bisexuella kretsar (åtminstone i USA) på sociala medier såsom mikrobloggplattformen Tumblr. I egenskap som bisexuell själv blev jag givetvis nyfiken, när jag fick kännedom om detta och kunde omedelbart förstå varför efter att ha sett om den för första gången på flera år. 
Det finns dessvärre inte mycket textmaterial som berör förhållandet mellan den här filmen och den bisexuella publikens dyrkan, så den här essätexten blir därför ett försök att skärskåda och begripliggöra vad som gör den till en kultklassiker för oss bisexuella. För att finna ledtrådar till någon form av svar behöver man blicka tillbaka på tidigare filmvetenskaplig forskning, främst perceptions- och kultfilmsstudier.

Den estetiska blicken

I filosofen Immanuel Kants standardverk Kritik av omdömeskraften (1790) argumenterar han för att den mänskliga blicken inrymmer förmågan att avtäcka innebörder som inte finns explicit. Exempelvis kan det mänskliga ögat uppfatta röda rosor som ett materiellt ting som existerar framför oss, men den estetiska blicken ”ser” något annat. Den kan uppfånga det vackra, det njutbara, liksom det motbjudande. Vad som är vackert eller frånstötande är alltid subjektivt och kontextberoende, dvs. uppfattningarna är aldrig objektiva utan det ligger i betraktarens ögon. I denna insikt kan alltså innebörder som inte nödvändigtvis finns där från första början, utan de måste tolkas fram av åskådaren.

Inom den internationella filmforskningen har man poängterat att denna blick inte är renad från identitetsbundna normer. Laura Mulveys banbrytande essä Visual pleasure and narrative cinema har sedan 1975 varit en stabil referenspunkt för feministiska perspektiv på film. Med den essän bidrog hon till att popularisera begreppet ”den manliga blicken”, som innebär att man som åskådare betraktar film utifrån en maskulin subjektsposition. Orsaken till att kvinnokroppar framställs som åtråvärda beror på att åskådaren identifierar sig med protagonisten (som i regel är en heterosexuell man) och dennes blick gentemot omvärlden (som konstrueras via kameravinklarna).

Filmvetaren Richard Dyer gjorde i slutet av 1970-talet en pionjärinsats inom fältet ”gaystudier”, delvis med inspiration från Mulveys essä. Dyer skapade en betydande teoribildning att skärskåda strategier som Hollywood tillämpade för att kringgå censurlagar, i framställningar av icke-heterosexuella skildringar. Dyer menade att homosexualitet alltid funnits närvarande i allt från produktionen via distributionen till konsumtionen, men av strikta juridiska orsaker har den förtäckts. Ändå har det funnits stundtals tvetydiga implikationer på queer närvaro (så kallad ”queerbaiting”) som kunnat spåras i exempelvis dialoger och bildspråket.

Motstånd till mainstream

Det är svårt att peka på exakt var och när exakt vilken tidpunkt som Mumiens kultstatus börjar att växa, men internet har tveklöst haft en central roll – inte minst sociala medier. Men jag tror att det är nödvändigt att titta närmare på kultfilm som fenomen. Kultfilm handlar om att en enskild film som med andra faktorer än sina konstnärliga kvaliteter lockar en hängiven beundrarskara och det är ett mycket spännande fält inom filmvetenskaplig forskning. Många gånger bidrar det här fältet till ny kunskap om relationen mellan film och samhälle. Intresset för detta forskningsområde odlades i början på 1980-talet i USA. En av de vanligaste teoretiska ingångar inom detta ämnesområde är sociologen Pierre Bourdieus syn på förhållandet mellan smak och socioekonomisk position, vilket i en filmvetenskaplig kontext översätts till relationen mellan en filmproduktion och dess publik.

I Bourdieus begreppsapparat ses kultur som ett fundament i ett antytt större ekonomiskt system, i vilket människor bygger upp sitt kapital. Genom att förena de kulturella och ekonomiska kapitalen konstruerar man en identitet som markerar en distinktion gentemot andra samhällsklasser, något som i sin tur upprätthåller olika statusstrukturer. Flera filmforskare har pekat på hur kultfilm har fungerat som en revolutionerande reaktion till idén om den ”goda filmsmaken” och forskningsintresset för kultfilm har många gånger reproducerat en upphöjande syn på kultfilm som rebellisk gentemot det som anses vara elitistiskt. Det finns dock inga bestämda definitioner av vad exakt som karaktäriserar en kultfilm, utifrån estetiska eller tekniska kriterier. Däremot verkar det finnas en viss ideologisk styrning, som i regel handlar om att göra motstånd till det som betraktas som ”mainstream”. *

En lek med stereotyper

Mumien kan ses som mainstream, med tanke på dess kommersiella framgångar, men det är knappast en originell film i ordets stränga bemärkelse. Det enskilt viktigaste förklaringen som jag kan se till kultförklaringen av Mumien hos oss bisexuella handlar om den gnistrande kemin mellan de två protagonisterna, som gestaltas med bravur av Brendan Fraser och Rachel Weisz. Som bisexuell kan jag säga att det är svårt att bestämma sig vem av deras rollgestaltningar man ”blir kär i”, eftersom båda gör sig lika attraktiva och aldrig överskuggar varandra. Frasers spjuveraktiga tolkning av den före detta soldaten Rick O’Connell görs med en välgörande självdistans, medan Rachel Weisz porträtterar sin skarpsinniga men smått vimsiga Evelyn Carnahan med en ljuvligt sofistikerad framtoning och god tajming. Fraser och Weisz tar inte sig själva på alltför stort allvar utan det finns en genuin glädje i deras spel som smittar av sig rakt igenom. Det är som att de leker med stereotyperna av en amerikansk machohjälte respektive en engelsk salongsintellektuell.

Det intressanta med Mumien är att varken Rick O’Connell eller Evelyn Carnahan är uttalat bisexuella. Inga explicita iscensättningar av bisexuella handlingar förekommer (hur nu det skulle se ut, men det är en annan diskussion). Inga romantiska eller erotiska inslag som skildrar bisexualitet, aldrig ens suggestivt. Ändå har filmen lyckats nå en bred följarskara, som dyrkar den för dess aura av bisexualitet som man som bisexuell kan ”se” och ”känna av”. Det finns en sexuellt laddad energi närvarande rakt igenom, men vad består denna energi består av? Jag tror att en förklaring till den tolkningsmöjligheten återfinns i just filmens lekfulla humor och skojfriska ton.

Eller kanske är det helt enkelt så att Mumien statuerar ett exempel på en omstörtande kraft: nämligen möjliggörandet till motstånd till idén om att bisexuell representation alltid måste vara synlig för att existera. Att det finns ett radikalt värde i att låta åskådaren själv fantisera fram något som inte fanns där planerat i filmen ursprungligen, och att detta värde har förvaltats inom en grupp, i det här fallet bisexuella, som ”ser” något annat än vad den hetero- och homosexuella publiken förmår att göra. I den perceptionen inrymmer även drömmen om en annan tillvaro än med den vi bisexuella lever i.

Om vi bisexuella inte hittar tillfredsställande representation och identifikation i vare sig medier eller populärkulturen, skapar vi den själva genom det vi ser genom den ”bisexuella blicken”. I denna blick kan vi bli kära i både Evelyn och Rick samtidigt.

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent